Det här är invigningens Huvudtråd. För att underlätta för er själva och varandra så ber vi som håller i lanet att alla läser de här korta reglerna för hur själva rollspelandet runt invigningen kommer gå till:

Själva invigningen pågår, IC, i en dag och en kväll. Själva lanet kommer att vara från Torsdag till Söndag, men i rollspelet så förflyter bara en dag.
 
Huvudtråden är främst till för de stridande gladiatorerna:
► Skicka inte era stidsinlägg förrän era karaktärer blivit uppropade! Vi behöver lite paus mellan striderna så att alla får en chans att reagera, svara på sidoroll, eller göra irl saker som att äta eller ta toapaus.
► Det är okej att skicka korta inlägg med icke-stridande karaktärer i huvudtråden, MEN skriv inte flera långa inlägg med icke-stridande karaktärer här. Skriv i så fall ett kort inlägg och länka vidare till ett separat sidoroll.
► Om din icke-stridande karaktär reagerar på något särskilt i en strid så är det okej att skicka reaktioner med din karaktär här i huvudtråden! Men håll längre inlägg eller trådar till separata sidoroll.
 
Sidorollen är för alla åskådare i publiken:
► Ni kan skapa precis hur många sidoroll som ni vill med era icke-stridande karaktärer. Sitter de i publiken och tittar på någon av de pågående striderna? Eller minglar den med andra åskådare?
► Märk gärna era sidoroll med ett [SLan] eller [Skuggfall Lan] i titeln, så kan vi lätt se vilka rollspel som hör till lanet!
► Det går jättebra att skriva rollspel som utspelar sig under invigningen, även efter lanets slut! Men tänk då på att ditt rollspel inte kan påverka någonting i själva huvudhandlingen av lanet, eftersom att det då redan har avslutats.
 
Du kan se vilka karaktärer som är anmälda till att slåss under invigningen, och vilka som slåss mot vilka, här: [Program PDF]

 
Solen stod högt på himlen, gömd bakom Azhekaslättens gråa moln. Ett lätt regn hade fallit under morgonen, men det hade inte förändrat besökarnas humör. Spänningen i luften var påtaglig. Vargar från hela landet hade samlats vid Tenebris inbjudan, lika delar nyfikna på vilka de var som på vad det var för tillställning de hade bjudit in till. På området utanför hade byteshandlare samlats. Skuggfall Teater var fylld av liv.
     Det var en byggnad olik så mycket annat i Numoori. En amfiteater, oval till formen och byggd i mörk sten. Den yttre fasaden bestod av två våningar av valv, placerade ovanpå varandra och separerade av en ornamenterad list. På toppen av teatern stack höga träpelare upp, mellan vilka en stor kanvas av hopsydda djurhudar bildade ett tak över publiken inunder. Ett stort hål i takets mitt släppte in ljus över det hårda arenagolvet. Ljudet av otaliga röster fyllde teatern, och vargar av alla former och storlekar tog plats längs de många trappformade sätena. Under dem rörde sig vargar i galleriet, på väg upp eller ner längs trapporna för att finna den plats de ville sitta på. Ännu längre ner, under mark, väntade gladiatorerna i det undre galleriet på sin tur att ta plats och strida.
     Tenebris representanter hade samlats i sitt separerade säte, från där de skulle hålla i själva invigningen. Even låg i skuggan under den fyrkantiga balkongens tak. Han lyssnade, med slutna ögon, på livet runtom. Spänning. Förväntan. Så mycket liv. Han låg längst in på balkongen, på en bäddad upphöjning för att kunna se ut över arenagolvet trots att han höll sig så djupt i skuggan som möjligt. Nilo vilade vid hans sida, hennes kropp tung emot hans. Hennes form rund, och klädnaden matchande hans egen. Levande. Han öppnade ögonen, och mötte hennes med ett lätt leende, innan hans blick drogs till Grendel. Den lille vargen hade rest sig och stigit fram till sitt podium i framänden av balkongen, för att tilltala hela teatern. Alla besökare. Flockar och främlingar. Evens leende blev bredare. Det var dags.

Det var med en stolt känsla i bröstet Grendel såg ut över publiken som samlats i amfiteatern. Skuggfall var fullsatt och antalet individer som fortfarande sökte platser hade minskat märkbart. Sorlet av tusentals vargar fyllde hans öron. Med ett nöjd leende på läpparna vände han uppmärksamheten mot Even och Nilo.
    "Är du redo?" frågade han svartvargen.
    "Showtime." svarade hon och blinkade åt honom.
Han andades ut ett kort skratt och gick fram till kanten av balkongen. Ett långt, ljudligt yl lämnade honom och teaters sorl dog långsamt ut.
    "Ärade publik från när och fjärran! Välkomna till Skuggfall!"
Han log brett vid publikens entusiastiska jubel. När det lugnat sig igen fortsatte han.
    "Vi är hedrade att se så många här, och att så många av er valt att komma hit och fira invigningen tillsammans med oss. Efter många månaders planering, och ännu fler månaders hårt arbete står det äntligen färdigt! Och vi har Tenebris arbetare att tacka för detta. Så tack. Tack för att ni gjort den här dagen till verklighet."
Ännu ett jubel uppstod, och han lät dem hållas en kort stund innan han med hög röst försökte avbryta dem.
    "Men ni är inte här för att höra mig prata. Så jag lämnar över till den vackra Nilo, som kommer leda er genom invigningens alla delar. Tack, och ännu en gång, välkomna!"

Nilo log brett mot Grendel och gav Even bredvid henne en kindpuss innan hon reste sig för att kliva fram och möta jublet i arenan. Hon stod där nu, hennes  och log mot publiken och försökte ta in den överväldigande känslan av stolthet som grep tag i henne.
“Jag hoppas att ni är redo för den största underhållningen som någonsin skådats i Numoori! Jag vill börja med att tacka Grendel för den fina inledningen, och jag måste också få tacka- ” Hon vände sig om. “Even. Utan honom hade jag inte varit här, och det glädjer mig att berätta den glada nyheten på en sån här fantastisk dag att vi väntar valpar inom en snar framtid.” Hon inväntade publiken och log varmt mot dem. “Vi kommer att inleda den här dagen med att starta med en utsökt pjäs, skapad utav vår egna skönhet Aurora från Tenebris! Låt er svepas med av drama och romantiken. Låt er fyllas av det som kommer att forma Numooris framtid. Låt invigningen börja!” Hon nickade åt Aurora att det var hennes tur att skina.

Arenagolvet var tomt. En förväntansfull tystnad sänkte sig över Skuggfall - så tyst det nu kunde bli med hundratals i publiken.
    En röd tik klev in, och ett förväntansfullt mummel spred sig över arenan. Aurora smålog, och rörde sig värdigt in i mitten. Över ryggen bar hon en tunn, blank fäll av kaninskinn, som hängde ner och dolde hennes mage. Aurora hade inget emot att vara större egentligen, men hon tyckte inte om effekten valparnas diande hade. Bättre att dölja det. Över det bar hon en yukata i mjuk blå, med rosa blommor och klara, glittrande skalbaggedetaljer som fångade ljuset hon kastade över sig själv. Hornen var som vanligt guldprydda, men hon bar även smycken runt benen såväl som de gamla i svansen. Hon var vacker, och Aurora njöt av uppmärksamheten. När hon befann sig i mitten tog hon till orda.
     "Mina kära damer och herrar." Hennes röst var mjuk, men spänningsfull. Det var berusande att höra sig själv eka över arenan och alla dessa vargar. "Det är med stolthet jag presenterar för er... 'Vior och Oraua'."

Skådespelare rörde sig ut mot henne. Över ryggen bar de färgglada mantlar som böljade ner till golvet, och nästan skymde den egna pälsen. Aurora hade valt de här speciellt för deras fängslande sätt att röra sig. Även nu, när hon sett dem öva hundra gånger fann hon det fortfarande svårt att slita blicken från hur mantlarna rörde sig likt gräs i vind. Några förde med sig en smal men hög träscen, som hon smidigt tog sig upp på och slog sig ner. Det separerade henne från de övriga.
    Över ansiktet bar skådespelarna djurkranium, som skymde de riktiga ansiktena. Just nu var de neutrala, benfärgade, men allt eftersom pjäsen gick vidare skulle de bytas ut till andra. Aurora hade förberett gula, glada, eller mörkt blåa förvridna i sorg, likväl som eldröda, morrande monster. Med så mycket publik och stora avstånd skulle det inte räcka med skådespelarnas egna uttryck. Det behövde förstärkas.
    Lågmäld musik började spela när Aurora åter tog till orda, och skådespelarna illustrerade hennes ord.

Hon berättade historien om Vior och Oraua.
    De kom från varsin rivaliserande flock, Oraua från Capul och Vior från Montag. Båda flockarna levde på Azhekaslätten, och hade varit blodiga rivaler i fler generationer än någon kunde minnas. Så mycket blod hade spillts att det sades vara vad som gett Azhekaslätten dess gulnade färg.
    Vior och Oraua träffades en stjärnklar natt när de båda kommit för att bada i samma flod. I varandra fann de en oväntad frände, någon som kunde förstå deras djupaste tankar och undran. Inte förrän morgonen kunde de urskilja markeringarna i varandras pälsar, som bleknat av vattnet. Förskräckta skiljdes de åt, men tanken på den andra låg kvar i huvudet, och det dröjde inte länge innan de återförenades vid vattnet igen.
    Vior och Oraua förälskade sig i varandra vid samma flod som fortfarande rinner utanför Skuggfall. Men som allt vackert, kunde det inte få fortsätta ostört. De blev upptäckta. I ett försök att rädda Orauas liv deklarerade Vior högljutt att han ämnade att bli hennes partner, precis som hon blev hans. 
     En förening mellan Capul och Montag, den första på århundraden.

"Vior och Orauas kärlek var något oförlåtligt." Aurora reste sig upp, och lämnade sin lilla scen och skådespelarna förde med sig den ut. De lämnade scenen i samma rörelse, och bara Aurora stod kvar.
    "Inte nog med att Oraua kom från Capul, hon var också pöbel i Viors familjs ögon. Och som all pöbel som önskar att få bli del av den finaste familjen så behövde hon slåss för det mot ledaren, Viors far. Vi kan inte återuppliva kämparna, men vi kan erbjuda er ett återskapande av striden och våra älskandes öden."
    Två kämpar uppenbarade sig på varsin sida. Den enda var skarpt röd och den andra hade målade, gröna sträck i ansiktet och över kroppen. Publiken, allt starkare när att de insåg vad som skulle komma, började jubla. Hon rättade diskret till sin klädnad, och log sedan.
    "I Montags färger står Kolzak den blodfläckade. Det säger sig själv - fallna fiender har fläckat hans fäll tills blodet blivit ett permanent faktum." Aurora blinkade ner mot vännen när han stirrade mot henne, men vände sedan uppmärksamheten mot den nu grönfläckade gestalten på andra sidan. "På andra sidan, för Capul, har vi den djärve, den starke, den outtröttlige: Tenn av Torano!"
    Aurora smålog, och rörde sig av arenagolvet med orden:
   "Låt striden börja."

[Aurora berättar det troligen utförligare och med mer dialog, men här är historien sammanfattad för att inte göra maintråden jättejobbig att scrolla igenom redan <3]

Kolzak hade räknat med att han skulle känna nervositet när han tog första steget in på arenan. Publikens jubel vrålade runt om honom, men när han stannade upp såg han sig inte om. De ljusblå ögonen landade på Aurora först, och de vidgades vid hans presentation. Det var inget han skulle kalla sig själv, men han förstod att det var för showen. Trots allt var det här öppningsnumret - men han hade inte haft någon aning om att hans strid var en del av ett skådespel.

Blicken flöt sedan över till hans motståndare, och han gjorde sitt bästa att bedöma honom. En Cestro som honom själv? Han noterade sabeltänderna, den gröna krigsmålningen. Kolzak hade en egen, svart målning över sin panna och sina ögon. I kontrast till det svarta var det nästan som att hans ögon glödde.

Kolzak tänkte inte mer på rollen Aurora tilldelat honom. Han gav henne en blick, och stålsatte sig sedan. Allt medan spänningen byggdes var det som att publikens sorl dog bort i Kolzaks huvud. Han hörde sitt lugnande hjärtslag, sina andetag. Andhämtningen var djup, långsam. Hans träning hade stärkt honom högt över hans förväntningar, och nu var det tid att han fick bevittna hur långt han kommit.

Motståndaren presenterades som Tenn. Det var ett namn Kolzak sent tänkte glömma.

Låt striden börja.

Tenn kastade sig emot honom så fort orden sades, och Kolzak stod kvar. Han hade i ärlighetens namn inte räknat med en så direkt attack, men hans stålsättning hjälpte honom. Han vägrade att trötta ut sig i ett tidigt skede - all hans kraft skulle behövas för stridens slut - och Kolzak tänkte inte underskatta sin motståndare. 
Kolzak satte tassarna i rörelse, kastade sig i en halvcirkel så att han kunde nå motståndarens flank. Trots Tenns höga hastighet var han dock med på noterna och gjorde en snäv sväng, ett språng. De möttes i en hård kollision av tänder, klor och käftar. Kolzak kastade sig undan ett hugg mot strupen, Tenn undgick en bete i ögat. 
Det var först när Tenn gjorde ett högt anfall som Kolzak sänkte sig mot marken. I en snabb rörelse svingade han huvudet uppåt och ett högt ljud hördes när hornen kolliderade med Tenns under käke. Publiken vrålade i extas nu när striden verkligen börjat.
Kolzak hade blottat tänder och skulle göra ett utfall till mot den omtumlade motståndaren när han noterade något han inte räknat med.  En plötslig intensitet i motståndarens ögon. Ilska. Vrede. Tenn vrålade, ett vilt, djuriskt läte vars like Kolzak aldrig tidigare hört när han stormade rakt emot honom. Kolzak han inte parera attacken i tid. Tenn högg. 
Smärta exploderade över Kolzaks panna och ett djupt, smärtat läte mullrade i hans bröstkorg. Blod strömmade där sabeltänderna  rivit upp ett ordentligt sår över hans ansikte, droppade ner i den packade jorden och färgade den röd. Kolzak blundade med ena ögat för att undgå att få blod i det, och när smärtan bultade i hans öga fruktade han för ett hjärtslag att han förlorat det. Tillfälligt halvt förblindad noterade han inte utfallet mot hans vänstra sida. Ett hugg emot skuldran. Kolzak högg i blindo, vred kroppen för att få de skarpa tänderna bort ifrån sig och...
Hans noshorn träffade något mjukt och sjönk in, och av det vann Kolzak tillfällig frihet. Tenn släppte taget för att ge vika åt ett högt, smärtat läte. Kolzak tog tillfället i akt och drog sig undan, tassarna skakiga. Det blödde kraftigt från skuldran, och från pannan, men än stod han och än stred han. Med ett vrål kastade hans sig rakt emot Tenn, nu när han hade honom i sitt synfält, sänkte huvudet. 
Det lät fruktansvärt när Kolzak ännu en gång skallade omkull Tenn till marken. Cestron föll, men i tystnad, stapplade. Bakbenen gav vika för honom, men frambenen höll ännu. Men det var bara en tidsfråga. Ljudet när han föll mot den packade jorden tycktes eka mot tystnaden som ljöd runt omkring dem. Sedan exploderade arenan i jubelrop. Kolzak kunde inte begripa det. Hade han vunnit?
Andfått såg han sig om, sökte med blicken över arenan. Var hon här? Hon måste vara här, Kolzak var säker på att han skymtat henne tidigare.

[Tenn attackerar först, Kolzak och Tenn sparras till en början, undviker varandras attacker tills Kolzak skallar Tenn. Detta triggar igång Tenns raseri och han anfaller, träffar Kolzak i pannan på vänster sida. Kolzak blir halvt blind, och i fortsatt stridighet lyckas Kolzak skalla Tenn igen. Tenn stapplar omkull, Kolzak är säker på vinst.]

Så mycket snack, var allt Tenn kunde tänka när han kisande kom ovanför marken. Dagsljuset bländade honom efter en tid i dunklet, men den babblande röda tiken gav honom tid att återhämta sig. Hon presenterade honom med onödiga adjektiv, men lyckades i alla fall få med Torano. Då var han nöjd. Han mötte sin motståndares blick när de tog in varandra.
     "Låt striden börja." Tenn kastade sig fram. Han ville inte lägga någon onödig tid på att cirkla. Motståndaren fick inte ha tid att reagera. Trots det lyckades den röda svänga undan, och de övergick till att sparras.
     Sedan sänkte Kolzak huvudet och slog in det i Tenns underkäke. Han vacklade bort, smärttårar i ögonen. Något djupt och djuriskt vaknade inom honom, något han bara snuddat vid när de övat hemma i Qu. Raseriet pulserade genom kroppen och alla sinnen glödde - även smärtcellerna. Ett vrål, ändå från buken, trängde sig upp ur Tenns käftar, och han kastade sig framåt utan att tänka på sitt försvar. En av de långa tänderna sjönk in i den röda pannan och rev. Berusad av blodsmaken i munnen och raseriet så kunde Tenn inte se klart. Han högg igen, träffade, men insåg att han i sin tur också blev träffad. Kanske hade det kunnat ruska honom ur raseri-dimman, men istället blev det bara ett kvävt rop och han släppte taget om Kolzak.
     Vrålet fick Tenn att vända sig om, men det var för sent. Med ett fruktansvärt ljud blev han skallad, och säckade ihop. Det slog stjärnor för ögonen, och Tenn kämpade för att inte tappa medvetandet. Det bultade i huvudet, men kroppen vibrerade. Inte av smärta. Ilska.
     Det blev svart. Tenn hörde sig själv vråla, som ett vilt djur, men han återfann inte medvetande innan han flämtade stod över motståndarens kropp. Det var tyst, och sedan bröt ett öronbedövande jubel ut. Han måste varit distraherad, annars skulle han ha kunnat möta attacken när Tenn kopierade samma rörelser som själv fällt honom. Hade inte raseriet hållit honom på benen hade han tappat medvetande för länge sedan.
     Tenn stirrade på honom, försökte försäkra sig om att Kolzak inte skulle resa sig upp igen. Sedan placerade han tassen på sin motståndare och skakade liv i honom.
     "Ey", flåsade han och kände varmt blod rinna längs benet för att ansluta sig till det på främlingens kropp. "Upp. Du kan inte ligga här. Inte inför alla." Tenn skulle hatat om Kolzak låtit honom ligga kvar på marken inför alla dömande blickar. Bättre att resa sig upp och ta förlusten med stoisk acceptans.

[Efter att Kolzak skallar Tenn kickar Tenns raseri in for real och han ba HIYA och skallar Kolzak tillbaka, men lyckas att inte dö pga kraften.]

Det var fullt, överallt stod det vargar. Vargar han inte kände. Främlingar i ett hav av fler främlingar. Han försökte att inte haka upp sig på det, lät den blåa blicken bara snabbt glida över folkmassorna inne på läktarna. Han skulle vara säker där folk kunde se honom.
 Blicken fastnade på ansikten han kände igen och ett lugn han inte känt på länge svepte över honom, Thrim, Wulfric, en del andra. Blicken fortsatte, nu mer sakta och faktiskt sökande. Fanns det fler? Utspridda i havet av vargar kunde han skymta dem.
 Den röda tikens höjda stämma fick honom att se ner på arenan igen. Skådespelet var för stunden över, och hon ropada ljudligt ut kämparna. Det var Tenns namn som fick hans uppmärksamhet. Tenn. Svansen viftade vagt bakom honom. Omedvetet. Tills att de gick upp för honom att han skulle slåss.
 Den blåa blicken gled mot motståndaren en stor röd varg med enorma horn som krönte hans huvud.
 En nervositet bubblade inom honom och han såg hur de båda drabbade samman med en knut i magen. Bara åsynen av broderns blod fick knuten att dras åt hårdare och bilden av den blodiga eken fladdrade förbi i hans sinne.
 En hög flämtning hördes ifrån honom, och flera av de som satt runtom honom, då Tenn flög i marken. Till en början såg det ut som om han inte skulle resa sig, och Navus var påväg att resa sig och rusa ner för att se så att han var okej, då han plötsligt hade flugit över sin motståndare igen, såg till att han inte skulle resa sig. Vann matchen.
 Oerhört lättad jublade han och ylade ut broderns namn. Hoppades att det inte helt skulle dränkas av övriga publikens jubel. Han kände sig stolt, glad, men fortfarande orolig för hans skador.
 Bäst han kunde reste han sig och tog sig ned för läktaren. Ämnade att försöka hinna möta Brodern utanför.

[Navus närvarar och försöker sen mötas upp med Tenn och eventuella andra Quare om det är så utanför Arenan Här]

Thrim satt med Wulfric och Zephyr på läktaren. De hade dykt upp  ganska sent och hade fått bland de sämre platserna högst upp, men Thrim var exalterad ändå som en valp och han stod och nästan småhoppade på sin plats i väntan på vad som skulle ske. Han precis som alla andra visste inte riktigt vad han skulle vänta sig.

Thrim hade inte varit så här glad på länge, och det fanns goda skäl till det och det var skönt att glömma allt annat ett tag. Men när han såg ut i folkmassorna kunde han plötsligt skymta Navus. Thrim hade först blivit glad så han inte sett sin bror på vad som kändes som evigheter, men han blev snabbt påmind om att Navus, och hans andra syskon.. eller hans mamma.. visste än vad han själv visste. Han log mot honom, men såg sen på arenan igen.

När sedan den första striden skulle ske vart han förskräckt av att finna att en annanav hans bröder - Tenn, stod där ute på arenan.

Thrim hade vrålat så högt han kunnat för att heja på sin bror, rädd att se honom dö framför hans ögon, men sen när han såg Tenn vinna kunde hans stolthet inte finna några gränser.

"DET DÄR ÄR MIN BROR!!" Vrålade han stolt och så högt att både Wulfric och Zephyr kanske fick skämmas för honom, men det struntade han i. Det här var precis vad han behövde. Och han kände plötsligt en längtan som började slå hårt i honom - Att själv få stå där nere på arenan en dag.

[Thrim sitter på läktaren med Wulfric och Zephyr och hejar på sin bror Tenn]

Det fanns ingenting som hade kunnat förbereda henne. Av alla missöden, av all tragedi som drabbat henne genom hennes förbannade livstid, kunde ingenting jämföra sig med detta. Hennes hjärta hade krossats förut, hennes värld hade stått i lågor och hon hade skrikit till himmelen i smärta, men detta gjorde ondare än alla de gångerna tillsammans; tiotusen gånger ondare.
     Arenans jubel hade tynat bort liksom verkligheten. Varya vinglade när hon försökte resa sig upp på de skakiga benen. Ångesten som kom skjutande slog henne med ett illamående. Blicken var suddig och frånvarande, men hon såg hur Blair och Yrjö talade om än hon inte hörde vad dem sa. Alla ljud var som under avlägset under vatten. Varya ville lämna, men benen tillät henne inte.
      Hans namn skar genom ytan. Kolzak. Varya slängde en flackande blick ner på arenan. Hon kunde inte tro det. Hans röda fäll skar henne i ögonen. Som om hon just brutit vattenytan drog hon ett kippande andetag. Trots att omvärlden var i tumult, diffus och inget mer än ett sorl i hennes huvud, så såg hon honom klart. Striden som utspelade sig kändes overklig, liksom resten av världen. Men när hon såg Kolzak slås till marken för sista gången kunde hon inte låta bli att resa sig. Hon behövde träffa honom.

[Varya lämnar arenan]

"Wow vilket strålande skådespel och vilken kamp! Två arga cestrovargar, som verkligen fick göra upp i en hård kamp. Vilken start! Grattis Tenn av Torano, du är från och med nu Tenn av Torano, den förste segraren!" Jublet ekade högt.

Nilo väntade på att de två tidigare kämparna skulle lämna arenan medan publiken var fortsatt exalterad över den inledande kampen.

"Så nu när vi har samlat oss igen ska jag bara påminna er om att vi har bara börjat, får den nästa striden tror jag ni kommer att gilla. DRAMAT är svårt att slå när vi ställer en mor och hennes son mot varandra. Låt mig presentera, KALI och PHENEX, två krigare från Lykoris i Kaiwoods mörka skogar som nu ska mötas i en blodtörstig duell där deras kärlek till varandra kommer sättas på det största provet. Nu ska vi få se om den nya generationen kan slå den äldre, eller om det är erfarenheten hos en äldre som trumfar. Låt kampen börja!"

De hade anlänt några dagar innan, diverse representanter från flocken. Arenan som byggts upp på Azhekaslätten var minst sagt en imponerande konstruktion. Det var länge sedan hon hade fått möjligheten att strida ordentligt och det hade börjat krypa i kroppen på henne. Hon saknade smaken av blod, känslan av att inge rädsla, känslan av att döda. Det närmast vattnades i munnen på henne av blotta tanken, och hon hade inte tvekat på att anmäla sig.

Då timmen väl var slagen och hon tog sig in på arenan, på det öppna slagfältet med den hårt packade jorden, så kunde hon riktigt känna förväntningarna stiga. Atmosfären passade henne, välkomnade henne. 
Hon lät den vita blicken svepa över fältet och läktarna då de presenterade de stridande. Hon hade medvetet låtit bli att ta reda på vem hon skulle möta, ville hålla det intressant, och nog blev det minst sagt intressant. 
Då Phenex namn nämndes så snodde hon runt för att möta de lika vita ögonen hos sonen. Hur visste de? Vem hade skvallrat om deras släktskap?
Missnöje blandat med en viss förtjusning svepte igenom henne. Missnöje över att det inte skulle bli något mördande, förtjusning över att det ändå kunde bli en väldigt intressant strid. 
’’Så Phenex…’’. Rösten var lugn men det låg en tydlig ton av förväntansfullhet i den. ’’Inga krafter?’’. Hon satte benen i rörelse, och han gjorde detsamma. De började cirkulera kring varandra. ’’Inga krafter’’ svarade han och hon nickade till svar samtidigt som ett flin lade sig på läpparna. ’’Låt oss ge dem en show’’.

Hon ökade takten och tog ett språng emot honom. Missade då han flyttade på sig, men följde upp med ett snabbt hugg mot hans högra bakben. 
Han må vara större än henne, men hon hade tid och erfarenhet på sin sida. Det faktum att han var hennes son och flockmedlem betydde bara att hon inte skulle gå in för att döda honom, men hon skulle inte hålla tillbaka annars.
Han var inte sen med att reagera och riktade in en spark mot hennes sida, och lyckades träffa, om än vinkeln gjorde att kraften i den blev något försvagad. Det fick henne ändock att vingla till innan hon förflyttade sig till sidan om honom. De utbytte ett antal hugg med blandade resultat, det var tydligt att de kände till varandras stil, den ena var ju trots allt tränad av den andra.
Då Phenex försökte kasta sig över henne så slängde hon sig ner på marken, varav farten fick henne att glida över det hårda underlaget under hans ben. Hon lyckades greppa tag om hans ena bakben och använde momentumet för att snurra sig omkring benet som en tyngd. Hon tog sedan hjälp av sina käkar för att knäcka till leden. Ett relativt högljutt knäckande hördes och Phenex gav ifrån sig ett skall för att sedan hugga efter henne. Fick tag i hennes nacke och lyckades dra bort henne från benet. Hon slog i marken med en duns som tillfälligt slog andan ur henne, men hon tvingade sig upp på tassarna. Blod rann från axeln där ett långt sår skrapats upp från jorden hon glidit över. Hon flinade.

Phenex gjorde ett nytt utfall, men det var tydligt att skadan på benet besvärade honom och förminskade hans rörlighet. Nu hade hon chansen. Hon ökade takten och smällde ihop sida i sida i en tackling vilket fick honom att vingla till. Hon snodde sedan runt och sparkade upp med baktassarna mot höften av det redan skadade benet. Smärtan fick honom att tappa fotfästet och Kali, enveten som hon var, var inte sen med att kasta sig över honom där han låg på sidan...

Det hade varit bestämt redan innan de kom dit att han skulle strida. Av det lilla han fått veta av Iro var det en självklarhet. Med den lilla information de haft att gå på, även om de sen fått en officiell inbjudan, hade han inte vetat vad han skulle väntat sig av platsen. Men väl där så visade sig arenan vara bortom hans vildaste fantasier. Fick deras bygge att se ut som en kulle jämte ett berg, speciellt i sitt ofärdiga tillstånd.

De trampade jorden var hårt undertassarna, men gav lätt vika för hans klor när han testade den. Den vita blicken låg mellan tassarna medan han tyst försökte peppa sig själv. Han visste redan vem han skulle möta. Det måste vara ett skämt ifrån gudarna. Ett ytterligare straff. Tänderna hade lätt gnisslat emot varandra då han fått nyheten. Men nu såg han det på ett annat sätt. Det här var hans tid att hävda sig. att visa för modern och flocken att han var värdig. Han hade inget riktigt hopp om att vinna, men han skulle ge allt i matchen.
 Han kunde höra dem ropa ut moderns namn och började också röra sig emot det skarpa ljuset framför honom, kunde känna henne tydligt där hon tog in arenan, jubel och yl som haglade ifrån läktarna trots att de inte gjort något än. Mötte hennes lika vita blick då hans egna namn nämndes.
Inga krafter enades dem, sen var hon där. Alldeles inpå honom, han hann undan fösta attacken, men en snabb markering i hans bakben fick honom att rikta en spark emot henne. Skapa utrymme, andas. Hans storlek gjorde inte mycket i en fight emot modern, hon var smidig och snabb och de kunde många av varandras tekniker, det var tydligt i matchen då de länge möttes
relativt jämnlikt. Ljudet av deras tänder som klapprade emot varandra verkade dåna i hans öron i den spända tystnaden som publiken hade medan matchen fortsatte,
 Han hade fått in ett par bra smällar ändå, vissa som kanske till och med skulle lämna märken, han kunde se blod rinna lätt ifrån hennes skuldra. Men längre hann han inte reflektera innan hon plötsligt slog in i hans sida, och sekunden senare på hans skadade ben. Det var inte konstigt att han slog emot marken med en hård duns, kunde se henne kasta sig över honom, hungrigt. Det var med nöd och näppe han lyckades sparka sig undan så hon landade precis bredvid honom. Med en lätt kraftansträngning lyckades han rulla och komma på tassar, men inte riktigt tillräckligt snabbt, med ett stadigt tag om hans ben som bar hans vikt slet hon undan marken ifrån under honom och plötsligt låg han på rygg, och tippade över på ena sidan igen.
 Hon placerade ena tassen på hans nacke, precis bakom käken och lutade sin kroppsvikt över hans axel. Hon sänkte sedan huvudet för att ta ett demonstrativt tag om hans hals.
 Det fanns inte mycket han kunde tänkas göra, men vid gudarna han försökte. Greppet var för bra, begränsade hans rörelser och höll ned honom på ett sätt som gjorde att han tillslut fick inse att han satt fast.
"Jag ger upp" erkände han efter sina få misslyckade försök att ta sig loss, och efter ytterligare några sekunder så släppte hon taget och backade undan. Kali vände sig mot publiken och bockade, fortfarande med ett flin på läpparna, medan han något vingligt tog sig upp på tassarna igen då vände hon sig tillbaka mot honom och sträckte symboliskt ut tassen, "Tack för en värdig strid, min son"
 En stolthet han inte fått känna på länge bubblade i hans bröst och ett stelt leende lade sig på hans läppar, och han mötte hennes gest.
"Tack för chansen Mor" svarade han med en respektfull ton. Kände inom sig att han hade lyckats med det han önskat.

"Varya?" frågade Blair, men fick inget svar. Hon vände och lämnade dem. Hon hade sett lite konstig ut, men Blair ville inte snoka mer än så. Han ryckte på axlarna och vände sig mot Yrjö igen. "Undrar om han kan prata med de där tänderna." Trion hade tagit en bra plats, och de var nära nog för att de stora huggtänderna på den ljusa cestron skulle urskiljas.
     Den svarta vargen, hon som var dräktig med Evens - det påminde Blair om att han verkligen ville söka upp honom igen - valpar, tog till orda igen och meddelade att en ny strid skulle börja. Mamma och son? Han vände sig mot Yrjö igen.
     "Det här blir kul!" deklarerade han och flätade samman sina ben med dimmvargen igen efter att de flutit isär när han vänt sig om efter Varya. "Jag håller på henne. Morsan, alltså."

[Utspelar sig innan de börjar slåss, och fortsätter sedan under striden HÄR]

"Awww vad det var väl fint?" Publiken instämmer i ett Aww "En Mor och hennes son som försonades i slutet av en rättvis match utan krafter! Eller hur? Ge dem er kärlek medan vi väntar på att nästa duo ska komma upp."

"Och nu mina vänner kommer det en strid som inte kommer vara lika tårdrypande, utan en strid om stolthet och bakgrund, låt mig få presentera Caedes, den stolta svartvargen! Med en päls svart som min egna, och han ska möta Ephie, det fagra gråblodet! Hu, obehagligt! Det är nu vi kommer se vad som är starkast, besten med rent svart blod, eller jungfrun med ett sedan länge grått och utblandat blod. Jag vet vad jag hejar på." Hon blinkade busigt till publiken. "Låt kampen av blod börja!"

Namnen ropades upp, den svarta tiken högt där uppe hade kallat henne för smutsig, i ren protest fnös hon men skakade snabbt av sig känslorna.
    Ephie var först upp på arenagolvet, hennes päls var fylld med is, klart förberedd inför striden. Hon skådade publiken kort, de pryddes utav färgerna som isen gav ifrån sig när ljuset träffade dess yta. Vackert.
    Inte långt därefter traskade motståndaren, Caedes, upp på det hårt packade golvet. Slagkämparna utbytte blickar med varann, atmosfären blev spänd. Den svarta gav ifrån sig en hög morrning och rusade mot Ephie när startsignalen ljöd, Ephie som dels var betydligt mycket yngre men även var lättskrämd, snubblade omkull utav signalen. Caedes tog tillfället i akt och högg henne över nacken, hårt. Ephie gnydde till men höll sitt fokus, hon lät isen vandra upp över nacken och upp i den andres mun. Caedes tänder ilade något förskräckligt och gjorde att han släppte taget om den yngre.
    Den brune kämpen tog sig upp på tassarna, blodet rann, ilskan växte. Ephie slungade sig förbi den andre och utnyttjade storleksskillnaden till sin fördel, huvudet var i perfekt höjd för att hugga honom i sidan utav magen. Caedes som fortfarande var fokuserad på isen i munnen skrek nu av smärta, såhär kunde han inte dö, såhär skulle han inte dö. Minnena från när Bushi senast skadade honom flög förbi, adrenalinet tog över; i ett försök att få stopp på det hela drog han tag om Ephies skuldra och ryckte tills pälsen lossnade. Han lyckades.
    De båda synade varann när de vandrade i en cirkel, tiken vagt haltandes. Caedes gjorde ett utfall - otålig som han är. Ephie stannade till, gjorde att isen i hennes päls vandrade ner på golvet och skjöt upp mitt emellan de båda. Issplitter täckte nu den svartas bringa, halsparti och ena öra. Ändock lyckades han tackla omkull den mindre och snabbt ställa sig över henne, han morrade högt. Nu skulle hon dö.
    Ephie fick syn på den stora mängden is som prydde Caedes öra, hon gjorde isen vassare tills "MITT FINA ÖRA" lämnade den äldres läppar, örat studsade ner på Ephies nos för att sedan landa på marken. Caedes plockade förtvivlat upp, sitt nu avlägsnade, öra från marken och sprang gråtandes ut ur arenan. Tiken låg förvånat kvar en stund, chockad över händelsen, "JA-JAG.. JAG VANN" ropade hon och hoppade upp på alla fyra. "JAG ÄR BÄÄÄÄÄST! Oh yeah" hon dansade vilt, helt styv i korken på grund av vad som nyss skett.

Caedes steg fram ur skuggorna, lät alla intryck sjunka in innan han med höjt och stolt huvud stegade fram över planen. Blod hade fläckat ner jorden och Cae insåg att det bara var en tidsfråga innan det var dags för ännu mer blod att besudla marken. Ett hårt flin dansade över dom ärrade läpparna. Den svarta pälsen såg raggig ut och hans ärrade hud hade just börjat få tillbaka lite päls. Till hans missnöje verkade pälsen bli vit nu när den kom ut. Dom röda ränderna i ansiktet bildade ett hårt intryck, ärren hade han prytt med röd färg för att dölja den vita pälsen och inte ge motståndaren något intryck av att han är vek. På andra sidan arenan klev en tik upp presenterad som Ephie, Gråblodet.... Caedes ögon smalnade av och naglades fast i hennes, han skulle allt visa henne vart skåpet skulle stå.

Den isande kylan som spreds över hela hans ansikte, paniken som uppstod inom honom. Det här skulle aldrig få bli slutet på hans liv! Han skulle se till att hon aldrig mer klev ut levande från arenan! Caedes öppnade käften för att sluta den om hennes ansikte, slita loss hela huvudet från hennes kropp! Kyla. Det kändes som någon slet loss örat på honom och ett pinglande ljud när det landade på den hårt packade marken. " MITT FINA ÖRA " Skrek han ut och kände hur lederna vacklade till. Ögonen fylldes med tårar och han plockade upp örat och rusade ut ur arenan - det här skulle hon få för!

Caedes stannade upp utanför ingången och såg sig i spegeln, hans vänstra öra var helt borta och han höll den is beklädda örat i tassen. Han satte försiktigt tillbaka örat på sitt huvud och försökte föreställa sig hur stilla han behövde vara för att det skulle sitta kvar. Men såfort han rörde på sig det minsta tappade han det, han lyckades med nöd och näppe fånga det när örat störtade mot en sten och riskerades att slås i miljoner bitar. " NEJ. " Pep han och lyfte tillbaka det. " Sitt kvar! " Morrade han och kände hur nerverna i hörselgångarna började sticka och såg hur det iskalla örat tinade fram och hur huden började växa ut?! Vad i hela... Han såg chockat på hur hans öra åter satt på huvudet, dock i en väldigt tunn tråd och helt skevt men.. han hade lyckats hela skadan?!

[Caedes upptäcker just sin helande kraft.. dock.. lite skevt ditsatt öra!]

Isil Anar hade anlänt några dagar före invigningen. Ingen av dem hade varit helt säkra på vad de hade att vänta sig. Ingen kände till något Skuggfall, men inbjudan hade varit intressant från flera aspekter. Trots oroligheterna som skett under perioden sedan de återvänt från vandringen hade de känt sig manade att ta chansen att utveckla sin kännedom om omvärlden, och flera hade varit lockade att delta i striderna. Ordet hade rest runtom Yanamore och blivit ett stort samtalsämne, och manade av både intresse och nytta hade de samlat en liten grupp för avfärd. Virel, Kasai, Rien, Mercedes som lovat att bära med sig Digne (som trots motstrida viljor lyckats snitsla sig in i gruppen), och så Ronia själv.
 Och visst var det imponerande, hade Ronia medgett. Vackra byggnader, vackra klädnader, vackra vargar. Skönhet bekom henne sällan, om än hon kunde uppskatta det (och var mer fåfäng än hon någonsin skulle erkänna ens för sig själv). Mest intressant var striderna, till vilka hon själv var anmäld. Hon såg det som en möjlighet att visa vad Isil Anar var gjorda av, och fler verkade haft tanken. Både Virel, Kasai och Rien hade kastat sig över chansen. Hon var onekligen stolt över dem, deras vilja. Mer än så kunde hon inte kräva av dem, men det betydde inte att hon inte hoppades att de skulle lyckas göra bra ifrån sig.
 Ronia befann sig uppe på en av de väldiga läktarplatserna, någonstans i ett mörkare hörn där hon förhoppningsvis inte skulle dra någon uppmärksamhet till sig. Den gröna blicken vilade uppmärksamt nere vid marknivån, lyssnade noga till tal, skådespel och avslöjanden, till sorlet från tusen röster och stridens egna ljud. Ett koncentrerat lugn låg över henne i väntan på att spelen skulle börja.
  Blicken skärptes något inför den första striden, och det var inte utan att hon sträckte på halsen i en illusion att se bättre när det började. De två cestrovargarna kolliderade brutalt, en röd och en ljus, och blodet flödade innan den ljusa slutligen korades vinnare i en överraskande slutmanöver. Ännu en strid skulle följa tätt inpå, men innan den hunnit börja hade Ronia redan försvunnit iväg nerför läktaren, bort mot utgången, ut mot det nedtrampade gräset och tillslut ner under jord, där hon visste att ökenvargen väntade.
  Det var snart dags för deras första kämpe, och hon behövde se till och försäkra sig om att han var redo - kanske mer för sin egen skull än hans.

[Fortsättning HÄR]

Han hade inte varit säker på om han sett rätt när han såg tillbaka mot öppningen som den svartvita vargen försvunnit ut genom. Sen hade han hört någon ropa hennes namn. Hennes namn. Hans systers namn.
Varya
Snabbt ursäktade han sig från gruppen, osäker på om de ens hört honom, och skyndade ut i folkvimlet efter den svartvita.

[Valkyrian får syn på Varya som lämnar arenan och hör Blair säga hennes namn innan han följer efter. Fortsättning följer ]

Publiken buade medan den sargade svartvargen sprang ut från arenan med tårar i ögonen.

"Aj aj aj, det där gjorde ont. Ja det är bäst du flyr från detta nederlag, medan vi ska hylla segraren! Som vi från och med nu i den här arenan kommer att kalla för Ephieeee Starkbloood!" Buandet byts snabbt ut mot det högsta jublet i arenan.

"I vår nästa strid kommer två kämpat från fjärran delar av vårt land att mötas, Låt mig presentera Lotus, en ninja av Kiga, en titel få i detta land bär nu mera. Ska han kunna försvara sitt folks seder mot hans motkämpe Virel, en sandvarg från fjärran sanddyner i öster, vad för kunskaper kan han bära med sig från hans hemland som vi inte känner till. Låt oss ta reda på det. Börja!

Virel visste knappt vad han gjorde här, han hade följt med flocken för att det verkade som det smartaste valet i den stunden, men att faktiskt strida? Kanske var det för att han haft ett rykte av sig om att var alltför snäll, alltför vek? Kanske ville han representera sitt hem och sin familj? Kanske låg sanningen någonstans där mitt emellan, men nu var han här och det fanns ingen återvändo. Det var inte mycket han kunde göra för att förbereda sig för striden, men på ryggen hade han en tät flätad korg som höll ett lager av sand, han hade tagit med sig den hela vägen från stranden nära intill Yanamore. Han var absolut inte beredd på ljudet av de hojtande vargarna och han såg sig om nervöst innan han stirrade ner sin motkämpe.


Lotus hade inte kunnat sudda ut flinet från ansiktet sedan hans ögon vant sig vid ljuset och han fått se vem hans motståndare var. Han hade förväntat sig något… mer. Den lilla vargen han stod öga mot öga med verkade inte mycket för världen, den här striden skulle vara över innan den börjat.


Runt omkring dem två motståndarna ekade ropen från åskådarna, till den gräns så att det nästan nådde en öronbedövande nivå. Trots det verkade luften mellan dem stå stilla, frusen av spänningen som låg där. Trycket var så stort att det kändes som man kunde ta på den och i ett ögonblick som överraskade alla, till och med honom själv, så tog Virel första steget.
I ett ögonblick så hade en mängd sand flugit ur hans korg och fäst sig vid den större vargens ena tass, i öppningen som skapades flög han mot ansiktet på den större vargen med käkarna öppna, i hopp om att överraska honom.


Chocken över den våghalsiga sida som Virel visade fick Lotus att förvånat se ner på sin tass som omslöts av sand. Det gav Virel möjlighet att hugga honom över nosen. Smärtan fick Lotus att ruska på huvudet och frustrerat ropa till, samtidigt som elden flammade upp omkring honom. Frambenet rycktes loss. Virel hade förflyttat sig efter att han blivit bortskakad från Lotus ansikte, och nu lät tänderna borra sig genom hans hälsena. Lotus bakben vek sig, och ilsket kastade han huvudet efter den mindre vargen med eldslågorna flammande i käftarna.


Virel var tvungen att dela ut så mycket skada som möjligt, så fort som möjligt i ett försök att få ut så mycket han kunde av sin kvickhet och rörlighet innan motattacken kom. Men i sin fokus på offensiven, glömde han av defensiven och när de flammande käftarna kom flygande mot honom flög en barriär av sand upp, den släckte elden, men kunde inte stoppa tyngden och farten av den större vargen. Virel försökte hoppa undan, men bråkdelen försent.


Lotus fick grepp om den mindre vargens framben och han kunde känna hur ben knäcktes mellan hans käkar. Ett triumferande leende bredde ut sig i hans ansikte, men släcktes lika fort när en skarp smärta skar genom hans huvud. Virel hade inte gett upp och högg Lotus hårt över ögat. Ninjavargen släppte sitt grepp, slet sig lös från den mindre. Han blödde kraftigt från där Virels tänder träffat honom, och blodet skymde sikten för honom.


Virel kände smärtan när benet krasades och ett dovt morrande lämnade hans strupe när han siktade på det mest sårbara området han kunde nå - Lotus öga. När Lotus slets sig loss blev de båda fria och Virel backade med en haltning och skickade ut mer sand, han visste att det inte skulle stoppa den större vargens rörelser, men det skulle sinka honom, om inte annat. När sanden blandades med blodet kring Lotus ögon ruskade den större kraftigt på huvudet, uppenbart besvärad. Att säga att Virel rusade fram skulle inte riktigt stämma med det trasiga benet, men han dök under kroppen och började andas eld på den större vargens underrede.


Hettan som spred sig under honom fick Lotus att se ner, och samtidigt som han släckte elden under sig greppade han tag om Virels bakben. Återigen knäcktes ben mellan hans käkar innan han kastade iväg den mindre vargen med all sin kraft. När han sedan haltande stegade mot den mindre, med blodet rinnandes i ansiktet, höjde Virel på huvudet i lagom tid för att se kaskaden av eld som Lotus kastade emot honom. Oförmögen att resa sig med två brutna ben skickade han sin resterande sand uppåt i försvar. När elden träffade muren av sand Virel höjt som skydd skapades glasmassa som föll till marken när Virel förlorade kraften att kontrollera den.


Lotus fortsatte stega framåt, slog undan de eldslågor som Virel skickade mot honom. Flämtande höjde han först den ena framtassen, sedan den andra, och pressade dem mot Virels strupe. Ett dovt väs lämnade den mindre vargen, både de trasiga och de friska benen sprattlade panikartat när han kippade efter luft, små lågor lämnade hans mun, vilket resulterade i hårdare tryck mot strupen och sen blev allt svart, och den lilla vargen sprattlade inte mer.


Lotus släppte sitt grepp om Virel och såg sig omkring på åskådarna. Han hade segrat, och han njöt av att höra deras förtjusta rop.

Medan Lotus hyllades av en uppspelt publik var det få som upptäckte vargarna som kom och plockade upp den slappa, sandfärgade motståndaren och bar iväg denne, de kunde inte låta han ligga där, de hade ett schema att följa trots allt.

Det var högljutt, alldeles för högljutt för vrenen. Han var inte heller imponerad av striderna. Visst, de stridande var bra. De var duktiga kämpar. Men vad de stred för... Nej, han var inte vidare förtjust i det.
Han sökte Viljas blick.
"Jag... ska bara hämta lite luft."
Hon nickade emot honom, och vrenen reste sig för att ta sig ut från vimlet av vargar, utanför arenans murar. Han kände sig trött, och inte alls vidare brydd om det som skedde nere på den hårt nertrampade jordytan.

[Tannin söker sig ut från arenan, fortsättning här.]

[ Digne lipar ]

Obarmhärtigt slutade striden, och Ronia hade fått göra allt i sin makt för att inte störta ner i arenan och tackla den brunfläckade till marken. Hon gjorde det inte. Istället sjönk hon tillbaka där hon befann sig, slöt ögonen för ett ögonblick, och rörde sig sedan med påtvingat lugn mot utgången för en andra gång.
  Virel.
  Inombords brann ohjälpligt ilskan, men det var lönlöst att släppa den fri. Han hade självt valt sitt deltagande. Hon önskade bara att det inte hade behövt sluta på det här viset. 
  Det var i alla fall vad hon intalade sig.

[Fortsättning HÄR]

Det hade varit en nästan obehagligt tyst först, men det hade sen växt till ett jubel när publiken hade fått se sitt första dödsfall. Arenans första blodsoffer. Och det skulle inte bli den sista.

"Nu du Lotus ökenbane, ninja av Kiga, så har du skapat historia. Låt oss ära Skuggfalls första fallna med att hylla segraren med ert högsta jubel!" Ljudet var öronbedövande och Nilo såg bakåt mot Grendel och Even med ett leende. Allt gick bättre än väntat till och med än så länge. Hon hoppades att de också var mer än nöjda med showen de hade fått än så länge, och det var mycket kvar.  

"I nästa kamp har det blivit dags för oss att möta den eldiga drakargen Royal flush! Och han ska få äran att slåss mot vår första krigare från.. Tenebris! Tyrvi! Gör Tenebris stolta, gör dina föräldrar stolta och framför allt gör dig själv och alla i den här arenan stolta!"

Blodet dunkade högljutt i hennes öron när hon långsamt klev ut på den redan blodstänkta jordplanen. Publiken jublade, men det överröstades av blodets dånande. Hon hade fortfarande masken på sig som hon burit sedan hon närmade sig skuggfall, hon ville inte bli igenkänd. Under arenan hade hon varit noga med att undvika de från sin forna flock. Ett mörkt tygstycke hade hon svept om kroppen för att dölja de karaktäristiska fläckarna. Ingen skulle känna igen henne innan hon valde det.
Från mörkret mitt emot såg hon sin motståndare. En rosagrå monstruös varelse kom emot henne med släntrande gång. Vingarna var halvt utfällda och han viftade med hornen mot henne. Hon ville se hans blod rinna, se det klä jorden i hundra nyanser av rött.
Ett tjugotal språng framför honom stannade hon upp, böjde ner huvudet och drog av sig masken. Raggen reste sig när hon höjde blicken mot sin motståndare. Hon visste att de såg henne. Visste att hon hade övergivit dem. Men det fanns ingen tid att förlora. Den behornade hade satt av mot henne och Tyrvi tog ett språng över masken för att möta honom i mitten.
De båda kropparna kolliderade. Pinnen som han bar i munnen slog till henne i bakhuvudet när hon fångade hans hals i ett järngrepp. Hanens vassa klor rev upp sår på hennes sida och hornen skrapade längs ryggen när de fortsatte sin våldsamma omfamning. De utdelade nästan lika många träffar. Sanden under dem fylldes på med nytt blod. Pinnen slog ännu en gång till Tyrvi i bakhuvudet och hon vände sig om med ett hugg. Den förbannade pinnen flög iväg sanden och han verkade stå som fastfrusen, ett lätt byte. Han lyckades få ur sig någonting förvirrat innan hon bet tag om hans strupe, precis bakom käkarna. Nu kunde han inte ens be om nåd. Med styrkan som brann i hennes ådror tvingade hon ner honom på rygg. Hans blod skulle färga sanden under hennes tassar. Hon bet ett nytt, stadigare tag om strupen och började dra. Med ett ryck kastade hon huvudet bakåt med ett stadigt tag om hans luftrör, hon kände hans varma blod på sina tassar och sökte efter Even med blicken. Hon fann honom vid Svartvargens sida. Ett leende spred sig över hennes ansikte och hon spottade ut sin motståndares strupe innan hon flinande gick tillbaka ner i underjorden. Efter sig lämnade hon inte bara kroppen av en motståndare utan även identiteten hon varit uppvuxen med. Hon skulle aldrig igen vara Rakel, nu och föralltid var hon Tyrvi.