Vad hade hänt? Det sista han mindes var hur allt blivit suddigt, var var han? Det var svalt och relativt mörkt, några korta blinkningar senare hade han vant sig vid ljuset, han var i ett rum och en varg stod över honom och mumlade för sig själv.
Han försökte resa sig upp för att tala med denne men en enrom smärta sköt igenom kroppen på honom medans han försökte, en brisk stämma tilltalade honom.
"Ligg still, ditt framben är inte läkt, jag lyckades fixa det bakre så du kan stå på det, men jag skulle inte rekommendera att du springer runt en massa"
Virel vippade på huvudet med de jättestora öronen.
"Är du Chaibos?" frågade han nyfiket och ett kort skratt så kort att det knappt var där lämnade vargen.
"Jag vet att syresbrist ger konstiga saker med huvudet, men Sån tur har vi inte, du får gå och leta upp din flock och berätta varför du mislyckades"
Virel såg sig omkring och försökte ställa sig upp, utan att lägga tyngd på det fortfarande brutna benet och han bugade lätt.
"Tack, mäster helare, jag uppskattar din hjälp" en nickning var allt han fick till svar när han sedan haltade ut på gatan, han behövde hitta de andra, han behövde be om ursäkt för sitt mislyckande... han hade lovat dem... och med de tankarna tog han sig sakta sin väg upp mot ytan igen.
Han undrade om de stannade på läktaren för att se resten av striderna, men han tänkte inte klämma sig in där med sina skador, så han satt dumt och väntade utanför arenan, i hopp om att någon skulle stappla ut och möta honom.

[Öppet värre]

Hon var inte säker på var Digne var vid det här laget, var Mercedes, Rien eller Xihali befann sig, men hon befarade att hon bevittnat samma sak. Att de visste. Även om det var en lättnad att hon själv inte skulle behöva bära nyheten till dem så skar det ändå i hjärtat. I övrigt var känslorna blandade. Ilska, sorg. Mer ilska. Hon var inte säker på vem eller vad - kanske ingenting alls - men hjärtat bultade hårt i bröstkorgen, och hon hade god lust att smälla till en dekorativ kruka när hon passerade den på väg ut. Hon lade noga band på sig, tog sig ut från arenan och vidare över nedtrampat gräs.
   Det tog en bra stund innan Ronia lyckats hitta rätt väg, men så småningom började massorna av vargar tunnas ut. Det tog tid, och det stressade henne inombords. Hon behövde se honom. Se ifall där fanns något kvar att bränna, eller om de redan gjort sig av med den lilla ökenvargen. Tanken fick henne att skynda ytterligare. Det var någonting hon ville se till själv, inte överlåta till någon vilt frä-
   Ronia stannade så tvärt att det skar till i lederna. Blicken hade vandrat i sökande efter tätt plats, och plötsligt fallit på en ljus figur som satt med bandagerat ben. De stora öronen var spetsade uppe på huvudet, och den gula blicken vilade i hennes. Det välkända anletet sken upp när de fick syn på varandra, och Ronia kunde inte tro sina ögon. Hon blinkade oförstående. 
   Hon hade sett honom. Motståndaren hade krossat honom, brytit hans ben, tills han inte längre rörde sig. Hur var det möjligt?
   "Virel?" namnet uttalades nästan avvaktande, misstänksamt, som att hon egentligen såg i syne. Det tog många, långa sekunder innan inferon verkade komma till sinnes. Hon skrattade till, ett kort, hårt skratt, och drog sedan ökenvargen till sig. 
   "Förbannat, Virel. Vi trodde du dog!"

Virel satt bänkad på arslet och väntade på att någon från Isil Anar skulle möta på honom så han kunde prata litet med dem, det hade varit jobbigt att återuppstå bara sådär.
Efter en liten stunds väntan kunde han se ett välbekant ansikte, Ronia, det kunde inte bli mer Isil Anar än så! Deras blickar möttes och han sken upp som en liten sol, svansen viftandes upphetsat och han satt bara och väntade på henne, han ville skutta glatt, men hans ben var som en kvist som en valp hade lekt sönder, det var inte smart att skutta då.
Men som tur var så kom Ronia fram till honom efter en stund, sade hans namn frågandes och han nickade bara innan han drogs in i en omfamning, som fick honom att pipa till när benet kom i kläm, men det fick vara.
Hon kommenterade att de trodde att han var död och han skrattade glatt, det var inte mycket som kunde dra ner Virels humör.
"Vet du vad? Det trodde jag också! Jag mötte en varg jag trodde var Chaibos, men han fixade mitt bakben, men inte frambenet av någon anledning, han måste ha blivit trött eller något? Men vet du vad, jag är glad att se dig, jag..."
Han blev tyst och de enorma öronen klippte intill hans huvud och svansen slutade vifta innan han viskade.
"Förlåt, jag lovade att vinna... förlåt"

Förlåt? Ronia hade redan hunnit släppa sandvargen, och leendet som tidigare klätt läpparna försvann. Hon såg på honom i några ögonblick. Sedan himlade hon med ögonen, och kunde inte låta bli att skaka kort på huvudet när hon satt ner framför honom.
   "Du gjorde bra ifrån dig," lovade hon långsamt. Han hade sannerligen slagits väl, om än slutresultatet inte blivit som han själv önskat. "Men det är inte viktigt," fortsatte hon sedan. Blicken var förebrående, allvarlig, när hon synade den dystra gestalten. Hon hade inte räknat med att Virel skulle ta gladiatorstriderna på riktigt så stort allvar som han uppvisat under dagen. Det var inte det att hon inte trodde på honom, utan snarare att hon alltid känt honom som en väldigt godtrogen varg. Han krävde aldrig någonting i utbyte och kunde lätt uppfattas som någon man kunde köra med. Hon hade aldrig sett honom såhär angelägen att klara av någonting. Det gjorde henne stolt, men samtidigt oroade det henne något.
   "Jag tvivlade aldrig på att du skulle göra ditt bästa, men kraven på vinst har du satt själv." Blicken mjuknade en aning. "Du har inte gjort någon besviken, förutom möjligtvis dig själv."

Ronia's ord värmde den lilla vargen och hans svans viftade okontrollerat och han nickade, han älskade den här flocken, det var hans familj, som han hade letat, som han hade sökt, och nu var de här...
   "Tack Ronia, jag tänkte visa att jag kan vara till nytta för flocken, att jag kan vara en beskyddare och krigare för familjen!"
   Han skuttade litet på platen men gnydde till när han försökte stödja sig på den skadade framtassen och satte sig ner snabbt som blixten och låtsade att det aldrig hänt.
   "Vänta, du sade att ni trodde jag var död? KASAI! Han måste få höra rykten!"
   Virel såg sig om och spände sedan blicken i Ronia.
   "Gå tillbaka till de andra och berätta för de hur det ligger till, jag ska hitta din bror!" och utan att vänta på ett svar så vinglade den lilla vargen iväg igen.

Ronia backade undan ett steg och släppte taget om vännen. Trots att hon inte kunde låta bli att sucka över hans vårdslöshet så var det omöjligt att hindra ett litet leende från att träda fram på läpparna. Han må vara sanslöst virrig och impulsiv, men i den lilla kroppen bultade ett rent och lojalt hjärta. Kunde han överleva det där kunde han nog klara sig igenom vad som helst. Hans driv tjänade honom väl - men inte om han slet upp skadorna igen.
   "Varsamt fram, Virel." Hon såg länge efter ökenvargen när han haltade iväg så fort han bara kunde. Hon blev stående flera minuter även efter han försvunnit ur sikte, försökte smälta vad som precis hänt. 
   De hade kunnat förlora ännu en flockbror den här dagen. 
   Hjärtat slog plötsligt hårdare i bröstet, och Ronia skakade snabbt tankarna ur huvudet. Hon hade vargar att tala med, nyheter att dela ut, kämpar att förbereda. Virel levde. Det var det viktiga. Vad som kunnat hända var oväsentligt. 
   En naggande känsla av obehag dröjde sig kvar när hon vände om för att leva upp resten av Isil Anar.

[Avslutat.]