Molok kunde inte släppa känslan av att något var fel. Det hade gått flera dagar sedan han sist talat med Bael, vilket hörde till ovanligheterna. De hade träffats varje kväll under en längre period för att stämma av läget och berätta om de fått syn på något som kunde leda dem till Lÿs. Men nu hade fadern inte dykt upp på flera dagar. Molok hade inte heller blivit lugnad av sin systers kommentarer att deras pappa bara gett sig av, nej. Trots att Bambra verkade tro på det till hundra procent så tvekade Molok.
     ”Han kom inte idag heller,” sa han och skakade förtvivlat på huvudet. Vad var det som höll på att hända? Varför splittrades deras familj rakt framför dem?
Han vände försiktigt blicken mot sin älskade. Hans hjärta värkte när han såg på henne. Hennes vita lockiga päls föll som en ström av silke över hennes axlar, och lyste som månsken i mörkret. Hennes ögon, klarare än de renaste stjärnorna, bar på en djup sorg men även en obeveklig styrka. Nomë var lika vacker som alltid, en skönhet som verkade nästan övernaturlig, men något maniskt skymtade i hennes blick. Hon hade inte tagit deras dotters försvinnande bra, och Molok var osäker på hur hon skulle reagera på hans kommande förslag.
    ”Min juvel, jag vet att vi borde fokusera på Kaiwood, men vi har letat så länge utan spår… och nu är pappa borta också. Jag tror kanske att jag…”, han tvekade några sekunder i ett försök att läsa av hennes ansiktsuttryck, ”funderar på att leta på fler platser. Både efter Lÿs och Bael.”

De hade finkammat Kaiwood. Bokstavligt talat. Vid det här laget kändes det som om de hade vänt uppochner på hela skogen tio gånger om, och sanningen låg förmodligen inte långt därifrån. Nomë var utmattad, såväl fysiskt som mentalt, men att ge upp var uteslutet. Så länge hon kunde stå på benen skulle hon fortsätta leta — och med tanke på hennes envishet var det förmodligen ganska länge. Hon hade aldrig haft förmågan att känna saker i lagom mängd; antingen kände hon inget alls eller också förtärdes hon av det, och i det här fallet befann hon sig definitivt i den andra kategorin. 
    Nu var också Bael försvunnen, och även om Nomë hade svårt att relatera till Moloks oro för sin far förstod hon att det tyngde honom. Ångesten låg som en klump i magen när hon såg på sin älskade. Moloks plågade ansikte bar märken av så många strider och prövningar, men det här var en av de värsta. 
    Molok föreslog att expandera sökandet utanför Kaiwood. Nomë hade själv tänkt i liknande banor, men slagit bort tanken varje gång. Så länge de befann sig i Kaiwood var det möjligt att intala sig att Lÿs måste vara i närheten, men så fort de lämnade skogen skulle de behöva hantera en ny insikt: att dottern kunde vara precis var som helst. Att världen var för stor för att låta sig genomsökas på samma sätt som Kaiwood. Att de var maktlösa.
    Och om det fanns någonting som Nomë hatade så var det maktlöshet.
    "Och om de kommer tillbaka?" Det var ett svagt argument med tanke på att det redan hade gått så lång tid. Chansen var inte stor, men den fanns — och det räckte för Nomë att klamra sig fast vid. "Tänk om hon kommer tillbaka, Molok, och vi inte är där. Tänk om vi missar henne?" Rösten var vädjande, ett ångestfyllt kvidande. 
    Och under detta låg kanske också en annan vädjan, till Molok själv. Hon hade redan förlorat honom en gång, och när nu så många omkring dem hade försvunnit, vad fanns det då för garanti att han inte också skulle göra det?

Molok mötte hennes blick; allvarsam men fylld med en mjukhet som sällan visades. Det fanns en tystnad mellan dem, ett ögonblick där bara deras hjärtan talade. Han såg den tysta desperationen i hennes ögon, den slitna sorg som hade tyngt henne så länge.
   “Vi kommer inte hitta henne här,” sa han lågt, rösten tung av vissheten. Det var bara inte möjligt – efter månader av sökande, utan minsta spår av deras dotter, fanns det inga fler stigar att följa i denna del av världen.
   Hennes axlar sjönk, som om tyngden av hans ord fick hela hennes kropp att ge vika. Men innan hon hann sjunka djupare i mörkret, drog han henne närmare sig, försiktigt men beslutsamt.
   “Följ med mig,” sa han, en stilla uppmaning som bar med sig både hopp och löfte. Det var som om han kunde läsa hennes tankar, känna hennes rädslor. Rädsla för att vara ensam, rädsla för att fortsätta kämpa utan mål. “Vi går tillsammans.”
   Hans röst var låg.
   “Jag tänker inte lämna dig.” Orden landade mjukt men bestämt. Det var inte bara en försäkran – det var ett löfte. Ett löfte som skar genom mörkret som omringade dem. Han tänkte aldrig lämna henne ensam i denna sorg.

[Avslutat]