Det hade ändå tagit veckor för dem att fatta beslutet. Till slut insåg Vasilisa att hon inte längre orkade. Flockens dömande blickar — barnamördare, lögnare — blev för mycket. Hon såg även hur rastlösheten växte inom Muriel; Cirkeln var aldrig ett hem för honom och världen utanför lockade en ungvarg som han. Sen var det Lev och Radagast. De hade ännu inte återvänt, och hennes tålamod höll på att rinna ut. Hon behövde veta att hennes söner var okej, att de levde.
    Vasilisa hade övervägt att ta farväl av alla, men hade i sista stund bestämt sig för att låta bli. Hade det inte varit för att Ezekiel av en slump mötte dem utanför bonaden, hade hon kanske inte sagt något alls. Vad spelade det för roll? Hon hade aldrig bidragit särskilt mycket, och troligen skulle ingen ens märka att hon var borta. Dessutom var deras rätta ledare här igen, hennes bror. Möjligen skulle Mara och Aleksandr sakna henne mest, men vissheten att de var trygga här i Cirkeln gjorde det lättare för Vasilisa att lämna dem bakom sig. Hon hade misslyckats med alla sina barn… och kanske om hon gjorde rätt för sig nu skulle hon i alla fall ge Muriel de rätta förutsättningarna i livet.
    “Ezekiel,” hälsade hon kort. Den trötta blicken gled mot Muriel som redan var några steg framför henne när Ezekiel dykt upp.

“Vas.” Ezekiel såg från Muriel några steg bort och tillbaka till Vasilisas trötta ansikte. Det kändes som om han hade avbrutit dem på något sätt, som om han hade funnit dem i mitten av någonting, och det krävdes inte en alltför vild gissning för att tänka ut vad. Vas såg sliten och undvikande ut. Muriel tycktes redan vara på väg bort.
    “Jag stör väl inte?” Men hans fulla tvivel rymdes inte i frågan, så han tvingade sig själv att lägga till ytterligare en. “Är ni på väg någonstans?” 
    Det fanns ingenting anklagande i hans röst, möjligtvis bara en hörbar underton av sorg. På något sätt kände han att han redan visste svaret, men han tänkte inte ge sig in i någon diskussion. Tänkte inte försöka övertyga henne eller skuldbelägga. Han kände alldeles för mycket respekt för Vas för att göra det. Om hon hade bestämt sig för något skulle hon också se till att det blev så, och det var inte hans plats att hålla tillbaka någon som redan var – bokstavligt talat – utanför porten. Allt han kunde göra var att acceptera det, och det gjorde han. Han hade accepterat många saker på sistone; han började bli van.

Vasilisa tvekade. Hon orkade inte att han skulle försöka övertala henne att stanna, men något i hans ögon sa att det inte var hans intention den här gången. Det låg ingen kamp i hans hållning, inget av den bestämda envishet hon brukade möta. Bara en tung tystnad, som om han redan förstått allt hon tänkte säga. Det var redan uppenbart. Han såg det; att hon och Muriel var på väg att lämna platsen bakom sig. Det som en gång hade varit hennes hem. Det som hon en gång hade känt sig trygg i men som nu bara påminde henne om allt som gått förlorat.
    Hon drog in ett skälvande andetag och mötte hans blick, försökte samla sig.
    “Hälsa Kozak… förlåt. Vet att jag inte står i läget att be dig om något men… snälla, ta hand om alla. Mara. Dig själv.” Hennes röst darrade nästan, men hon höll den stadig nog för att få fram vad hon behövde säga. Vad tyckte Muriel egentligen? Den tid hon spenderat här i Norspiret hade hon gråtit, varit svag och tyst. Inte den hon brukade vara. Var han besviken att ha henne som sin mor?
    Vasilisa kände Muriels otåliga blick i nacken. Hon sneglade bak mot honom, såg hans osäkerhet speglas i de vidöppna ögonen, och pressade ihop käkarna för att hålla sina egna känslor under kontroll.
    “Jag önskar…” Hon svalde hårt, kämpade mot den kvävande känslan i halsen. “Jag önskar att det kunde vara annorlunda. Tack för allt du någonsin gjort för mig. En dag kanske våra vägar möts igen.”