När Nunam fått på känn att något var på gång hade hon medvetet dragit sig undan alla andra, och hållt sig för sig själv i det svala mörkret lyan erbjöd. Trots förväntan hade hon hela tiden känt en vag oro inför födseln. Men nu när det var dags kände hon sig lugn, samlad och trygg. Hon kunde klara det här, det visste hon. Duraneir vakade över henne.
     Det hade börjat redan under morgonen, en förnimmelse av att det var dags. Hon var väl förberedd. Kokos hade bidragit till det som var lyan, Nunams hem, platsen valparna skulle växa upp.
Ja. Det här var hem, eller hur? De skulle bli en familj, en stor familj, och få växa upp nära andra valpar. I en stark och trygg gemenskap. Den insikten gav Nunam trygghet, och ro.
     Men smärtan blev alltmer intensiv och Nunam blev rastlös när minuter blev till timmar. Hon vankande av och an allt medan solen reste över himlen. Utan månens kraft, under den skinande solen kände hon sig svagare. När vankandet inte längre hjälpte lade hon sig ner, redan trött och alldeles varm i kroppen. Det blev svårare, och Nunam blev plötsligt väldigt rädd. Lugnet hon samlat sjönk undan som en tidvattensvåg. Tänk om något var fel? Tänk om hon inte klarade det här?

Som åkallad dök Kokhanok upp precis när Nunam brast i förtvivlan, och hennes älskade systers närvaro lugnade. Kokos hjälpte henne hitta sina andetag, sin kraft.
     Och när Nunam kom ut ur töcknet av smärta var de där, allihop. Och de var perfekta.
Nunam hade aldrig varit lyckligare. Hon kände sig fulländad, som om pusslet äntligen föll på plats. Smärtan och plågorna bortglömda. Det var det här hon levt för. Hur kunde hon ha levt ett helt liv tidigare utan att känna ett sånt varmt ljus ända in till hjärtat? Så mycket kärlek. Nunam älskade dem så mycket. Utanför lyan sjönk solen och färgade allt i guld, och lågt på himlen erbjöd månen sin betryggande närvaro. Duraneir bevittande deras födsel, och välsignade dem.

[hipp och hopp nu är de FÖDDA!!]

Det var med viss oro som hon insåg att hon inte sett till Nunam på länge, och hon rörde sig genast mot Lyan de förberett. Även om lägret hade hyddor så hade hennes syskon vuxit upp i en lya och det kändes bara rätt att även Nunams valpar skulle få göra det. Jorden hjälpte också att isolera lite från värmen, den var inte lika smärtsam för dem som för Zimaerena men de båda mindes vilken kamp den varit för Astrid och ville göra allt för att undvika det.
Nunam hade legat där med rädsla i blicken och Hanok var snabb med att sluta upp tätt intill henne i en omfamning. Hon vyssjade och andades långsamma, lugna andetag. Viskade affirmationer i systerns öron och påminde henne om hur stark och duktig hon var. De försvann som in i sin egen bubbla och tiden tycktes inte existera längre. Efter vad som både kändes som evigheter och alldeles för kort tid (för hur skulle man någonsin kunna vara redo?) så kom den första valpen.
Han bar ett måntecken som var tydligen från sekunden man la ögonen på honom, det satt som en beskyddande hjälm runt hans huvud. Efter honom kom tre med tydliga vita markeringar, trotts att spåren efter deras far gav upphov till mer komplexa känslor kunde Hanok inte tänka på annat än hur gulliga de var. Trotts att hon sett nyfödda tidigare kunde hon inte tro på hur små de var, det gick knappt att förstå att det var vargar. Att de skulle växa upp till hela individer precis som hon själv och alla valparna här. Den sista var liten och ljus i färgen likt sin mor. Hanoks svans viftade så kraftigt att hela hennes bakdel gungade och det dunsade hårt mot lyans golv. Fem perfekta små systerbarn, födda i skymningen under Duraneirs egna pånyttfödelse.
"De är perfekta, du har varit så, så duktig!"
Hon hade tårar i ögonen då hon åter omfamnade sin syster, denna gång betydligt försiktigare. Livrädd att råka mosa någon av de små liven intill henne.

Nunam, utmattad, vilade sitt huvud tungt mot sin syster, tillät sig smälta i hennes famn. Vid något tillfälle hade hon börjat fälla tårar, men hon visste inte varför. Det hade gått bra, allt hade gått jättebra och det hade hon Kokhanok och Duraneir att tacka för.
     "Namn," flämtade hon fram sedan och lyfte huvudet i Kokos famn. "Med dig och Duraneir som vittne, jag måste namnge dem."
     Hon hade redan idéer som hon burit på under en lång tid. Det idéella hade varit om Maksim var här också, hon hade velat höra hans förslag. Men nu såg verkligheten inte ut så.
     Hon namngav dem alla med stor omsorg. Aegir, Ymir, Umbriel, Perdita och lilla Io. Det verkade som om alla valparna i kullen även fötts med Duraneirs märke, utom just en - och det var Perdita. Det var inget som påverkade den stora kärlek Nunam kände för sin dotter, hon förde henne närmare intill sig - men hon kunde inte låta bli att undra varför. Men hon var för trött för att undra, för överväldigad, och slutade snart att grunna.
     "Jag är så lycklig, Kokos," snyftade Nunam och lutade sig än en gång mot sin syster. "De kommer växa upp trygga här, tillsammans med många andra valpar. De kommer ha vänner för livet. Visst?"

Hanok visste inte om tårar var en normal del av födsel eller om det bara var dessa speciella omständigheter som orsakat att det varit en del av båda förlossningar hon varit en del av. Oavsett höll hon om sin syster och vaggade henne mjukt.
Namnen Nunam valde var vackra och passade perfekt på varje valp. Det kändes som att det var ämnat att de skulle heta just det, och så var det säkert också. Duraneir ledde deras väg tillsammans med sin nya syster Zelenoch.
"Jag med."
Viskade hon. Det gjorde henne glad att Nunam kunde känna glädje. Hon skulle bli en fantastisk mamma, var som ämnad till det. Det kändes bara helt rätt, som att detta var vad som alltid var meningen.
"Det kommer dem. De kommer ha en så stor och trygg och kärleksfull familj!"
Hon strök mjukt med sin nos över systerns kind.
"Och världens bästa mamma."
 Det var tydligt att hon trodde på sina egna ord, men så blev leendet lite mer finurligt.
".. och en redig lekmoster med!"