“Seså, visa vad du har med dig då.”
     Ymir hade startat en ny affärsrörelse. Numera självtitulerade hon sig inte bara som spejare, utan också sierska. Till en början hade hennes tjänst varit gratis, men när ordet spridit sig och fler ville ta del av hennes förmågor hade hon börjat ta betalt. Det kunde vara vad som helst egentligen bara hon tyckte det var något värt, åtminstone var det så hon lagt fram det. Hittills hade hon inte nekat någon, vare sig de hade med sig en bit drivved eller konstigt platt sten. Ymir sneglade tillbaka på det hon fått hittills. Det handlade nog egentligen inte om vad det var, bara att gesten av att de gav henne något räckte. Ändå tyckte Ymir om att spela lite skeptisk. Hon snörpte på munnen i en gåtfull min.
     “Okejdå,” sade hon som om hon egentligen inte ville acceptera betalningen. “För den här gången.”
     “Sitt,” beordrade hon. Ymir hade tagit sig an rollen som sierska med full hängivenhet, och hade samma bistra uppsyn som hon föreställde sig alla spådamer hade. Hon väntade på att den andra skulle sätta sig innan hon själv reste sig upp och drog ett litet knyte med benrester fram till dem. Det var dem hon använde för att kunna läsa in i framtiden.
     “Är det något speciellt du önskar att få veta idag?” frågade hon medans hon började förbereda ceremonin.

Det var inte första gången Ymir lekte spåkvinna och det hade varit lika kul och spännande varje gång. Men nu hade hon börjat ta betalt, onödigt påhitt tyckte Tolir. Han var ju en stamkund, stamkunder betalar inte för att få sin framtid spådd. Iallafall så tyckte han det, sen att verkligheten inte såg ut så var en annan femma.
Ville hon ha betalt så skulle han betala, betala med det bästa och värsta han kunde hitta. Med nosen högt buren gav han Ymir något som såg ut som en konstig barkbit. Men kollade man närmare så kunde man se att det var en hoptorkad stackars groda.
"Jag vill veta om min livs kärlek."

Det var inte förrän Tolir lade ner gåvan som hon faktiskt såg vad det var. Hon grimaserade och blängde på honom, som verkade väldigt stolt över det hela. Nu hade hon ju redan accepterat betalningen, och det skulle knappast se bra ut för verksamhetens rykte om hon började behandla sina kunder dåligt. Ymir skakade på huvudet innan hon klev in i sin roll som spådam igen. Hon skulle behöva kontrollera gåvorna lite bättre, trots allt.
     “Livs kärlek säger du?” upprepade hon något frånvarande. Mitt emellan dem hade hon lagt stenar i en cirkel, de bildade som en ram för benen att förhålla sig i när hon kastade ut dem. “Det är en stor fråga,” sade hon med spänd tankfullhet i rösten. “En fråga som alla nog gärna vill ha svar på. Men idag ska jag berätta för just dig, Tolir av Torano.” Även om det kanske mest var improviserat svammel som inte hade någon vidare eftertänksamhet lät hon väldigt övertygande.
     Ymir började humma på någon melodi som hon hoppades skulle låta mystisk. Med det lilla byltet i munnen slöt hon ögonen och svängde från sida till sida. Melodin ökade i takt och volym och i kulmen av den släppte hon byltet och benbitarna föll med ett klapper.
    Det blev tyst. Ymir sträckte sig framåt, tankfulla läten lämnade henne medans hon inspekterade benbitarna och deras positioner noga.
      “Ah, åh, hmm, oj!” Den blåa blicken mötte Tolirs tvåfärgade. “Jag ser någon någon stor… Men inte större än dig! Fast kanske, om den står på en sten…” Ymirs minspel växlade mellan något som skulle se gåtfullt ut till undrande. “Fyra ben… Öron… Långa och stora, fast små… Tänder också! Men några saknas…”

Spänt beskådade Tolir kusinen sin när hon började humma, vad skulle Ymir komma med för spådom denna gång. Förväntansfullt hoppades han på en detaljrik beskrivning. När hon äntligen började tala lutade Tolir sig närmare det lilla bordet, om han befann sig så nära som möjligt fanns det kanske en chans att hon skulle känna hans energi bättre. Eller så var han bara så nyfiken och kunde inte hålla sig. Det var alltid lika spännande att få höra vad Ymir hade att säga.
Men några saknas…
Det tog några sekunder innan Tolir bearbetade vad hon sagt. Vargen han tyckte hon beskrev var vilken varg som helst, fast saknar tänder. Vilken varg saknar tänder, förutom en gammal hagga kanske. "Vad menar du, saknar tänder?" Tolir lät nästan lite besviken, han ville ju veta mer om sin framtida fru. "Kan du berätta mer?"

Ymir himlade med ögonen åt hans fråga. Vad var det som var otydligt?
     “Att hon saknar tänder,” förkunnade hon självsäkert. Sedan slöt hon ögonen igen och försökte återuppta sitt meditativa tillstånd - eller hennes version av det.
     “Tålamod, pojk!” muttrade hon envist. Att Tolir egentligen var äldre än henne spelade ingen roll - hennes visdom gjorde henne äldst.
     “Hon är från norr… Med grönblåbruna ögon…” fortsatte hon i sin mystiska stämma. “Hon heter…. Anna-Greta…” Hon försökte smygtitta på Tolir och hans reaktion. “Hon har en familj… Valpar sedan innan… Men hon lämnar alla för dig.”

Ju mer Tolir lyssnade ju mer besviken blev han. 
Förr hade Ymirs spåkonster varit intressanta, spännande och inte minst lockande. Nu kändes det som att hon bara hittade på bara för att, var det betalningen hon fått som gjorde att hon hittade på så mycket. Irriterat rynkade han på pannan och skakade på huvudet. "Nä nu tror jag bestämt du har slagit i huvudet ordentligt eller så ljuger du så att tungan sen kommer bli grön och ruttna bort." det gick tydligt att höra på stämman att han var missnöjd med Ymirs korkade synvilla. Tolir funderade på att ställa sig upp och gå, berätta för alla andra att det har slagit slint för kusinen hans. Dock hann inte Tolir mer än att tänka innan Ymirs irriterade stämma avbröt tanken. Med ett belåtet litet leende vände han den tvåfärgade blicken mot henne igen och var beredd på att höra vad hon hade att säga.

Det var inte så att Tolirs missnöje var speciellt obefogat. Hon hörde själv hur dåligt det lät, och inte ens trovärdigt. Kanske var det vad som egentligen irriterade henne. Ymir frustade och rynkade pannan i en irriterad grimas.
     “Men vadå! Vad vill du jag ska säga då? Vad är det för dum fråga du ställer - ditt livs kärlek? Pfft,” Ymir höjde högfärdigt nosen. “Jag spår inte sånt trams. Jag kan berätta om döden, om lycka och otur, vart du ska leta för att hitta bort dina borttappade grejer och vem du ska hålla dig undan för dagen. Om du vill höra om kärlek får du gå till någon annan.”

Irriterad huffade Tolir åt Ymirs ord. Han ville bara säga stånga till henne men visste att det inte skulle leda till något gott, mest troligt skulle hon blir jätte sur och säga att han smutsat ner hennes perfekta lilla rena illaluktande päls. 
"Bez raznitsi!" snäste Tolir surt fram och reste sig upp för att plocka fram något han hade gömt i pälsen. "Om det är riktiga spådomar du vill spå så ska du få det." när den överdrivet håriga valpen äntligen fått tag i det han var ute efter spottade han ut en lite finare brun sten framför Ymir. Den var väldigt platt och ruggigt slät, en av Tolirs finare men ändå oerhört  fula stenar. Sånt skräp som han bara plockade på sig för nödsituationer om dessa.
"Vem av oss alla kommer trilla av pinnen först? När, var och hur?" Inte bara behövde hon spå honom nu men alla andra, det kanske skulle ge hans lilla kusin något att fundera på. Tolir kände sig nästan lite löjligt nöjd över frågan, samtidigt som den skrämde honom. Eller ja, den som mest troligt skulle dö först var nog Tora. Han älskade sin ilskna syster men vid gudarna kunde hon vara korkad ibland.

Fine then!*

Ymir kunde inte låta bli att känna sig lite nöjd över Tolirs frustration. Det verkade ändå som att något hon sagt fått honom att tänka om, och när han drog fram en ny, bättre betalning än en torkad groda. Med kvicka rörelser fångade hon upp den och lade den snett bakom sig.
     Frågan han nu istället valde var något hon kände mycket större passion för. De blå ögonen lyste upp och ett smal flin tog form.
     “Se där,” ett litet, kraxande fnitter lämnade henne. “Där har du något jag kan svara på.” I samma anda som innan, men kanske med lite mer inlevelse hummade hon och gungade på stället med slutna ögon. Hon drog ut på det lite, ville låta Tolir lida av sin otålighet.
     “Benen har talat,” långsamt öppnade hon ögonen igen, “gett mig svar på din fråga. Men är du redo för det?” Utmanande smalnade hennes blick. Men hon visste att Tolir inte skulle backa ur, speciellt inte efter att ha betalat för det också.
“Det är inte Tora, även om man skulle kunna tro det så hon kastar sig in i allt utan en tanke,” det hade varit det lätta svaret. “Och det är inte Ask, trots att han är lika trög som lera. Men det är mer än det som är chockerande. ” Ymir log utan att hon själv egentligen var medveten om det.
      “Umbriel mördar Asta,” väste hon och lutade sig närmare. “Asta kommer reta upp många med sin bossiga attityd under sitt liv, och Umbriel kommer omfamna en roll som lönnmördare. Det kommer dröja många år, men” hon rätade på sig igen, stirrade uppfordrande på Tolir, “det kommer hända - och inget kan stoppa det.”

Med en nästan ointresserat uttryck lyssnade han till spådomen och kände en blandning av besvikelse och nyfikenhet när Ymir påstod att Tora inte skulle bli den första som dör. Något som lät väldigt osannolikt i Tolirs öron. 
- Umbriel mördar Asta.
Dom korta tjocka öronen spetsades och Tolir nickade långsamt med en lite missbelåten min i några sekunder innan han långsamt lutade sig fram mot Ymir. "Om du har rätt om detta så måste jag nog tyvärr leta upp dig och bränna dig på bål som den lilla häxa du är." det var svårt att veta om Tolir menade allvar eller skämtade när han talade med en väldigt monoton stämma och med ett lite obehagligt belåtet leende på läpparna. "Men det är ju förstås bara om Asta dör på samma vis som din spådom påstått." med en lätt suck lutade Tolir sig tillbaka och beskådade benen på bordet framför dom. Fortfarande inte helt säker på om han skulle tro Ymirs ihop torkade små sorkstickor till ben.