”Okej, men så svårt kan det ju inte vara.” Toras blick var fast på den väldiga hjorden som betade i kratern nedanför dem. De var längre från reviret än vad de brukade vara; och därför hade Tora fått den briljanta idéen att hon skulle valla in dem. Hon hade dessutom tvingat med den första valpen som varit i närheten att hjälpa henne – vilket i det här fallet var Tolir.
    Det vilade något beslutsamt i Toras blick. Hon kunde fixa det här. Hon hade ju sett Odd och Hedvig göra det, så hur svårt kunde det egentligen vara?
    Ju närmare hon kom, desto mer insåg hon hur efterblivna de såg ut. Hur kunde dem nöja sig med det här livet, att bara gå och äta torrt gräs och inte göra mer? Hade dem ens något vett i huvudet, eller var allt dem tänkte på gräs? Kunde hon prata med dem, skulle de förstå? 
    ”Hallå, du herrn!” Tora försökte kalla på en av tjurarnas uppmärksamhet. ”HALLÅ! Är du trög i huvet eller, jag PRATAR MED DIG!” Faktum var att hon bara sett på avstånd hur de äldre i hemmet vallat hjordarna, men det tänkte hon inte erkänna för Tolir.

Tolir hade legat i sin egna lilla värld när Tora från ingenstans hade kommit fram och sagt att han måste följa med henne, inte för att han alls ville för varje gång de två hittade på något så slutade det i mer än kaos. Misstänksamt följde han henne en stund utan att egentligen ta reda på vad systern hade i görningen men det dröjde inte speciellt länge innan Tolir hade en aning om vad hon hade för planer. "Du vet väl att Vega och Asker kommer göra dig till en hatt om du fuckar upp detta." med en lite dryg men road stämma satte han sig ned och nyfiket följde Tora med blicken. Det fanns inte en chans i världen att han tänkte lägga sig i detta dårskap och få sig över huvudet när allt var Toras ide, om någon sen ska få skäll så är det hon. 
När båda valparna hade kommit nog nära satte sig Tolir vid en sten och väntade på att något skulle gå snett, hade han lite tur så skulle någon av hondjuren sparka Tora så hon flög över fältet. Det hade varit löjligt roligt, men istället bestämde hon sig för att vandra fram till en tjur och leka allan. Spänt väntade Tolir på att något skulle hända men hjortarna minst lika tröga som idiot systern som befann sig bland dom. "Bit den i benet, fegis!"

Tora sköt sin bror en ogillande blick. De där kommentarerna kunde han gott och väl hålla för sig själv. Det var inte redan som så att hon var populär bland de äldre; så vad skulle det här göra för skillnad? Kanske kunde hon faktiskt bevisa dem något idag.
    “Tänker du bara sitta där och glo? Tråkmåns,” ropade hon. “Fegis. Idiot.” Det sista ordet yttrade hon lågt för sig själv. Nåväl. Om Tolir tänkte vara tråkig som alltid fick hon lösa det här själv.
    Tora vände all uppmärksamhet mot hjortdjuret som stod framför henne. Det märktes att dem var vana vid dem, för den verkade inte ägna henne någon större uppmärksamhet.
    “Men HALLÅÅÅ!” Frustrationen började byggas upp inom henne. Hur gjorde man då, om man inte sa åt dem vad de skulle göra? Av irritation gjorde hon ett utfall mot en av de yngre i hjorden, med öppna käkar och ett dovt morrande. Hon insåg för sent att mammahjort inte blev så glad av hennes lilla utfall.

En stor del av honom ville sitta kvar och se hur hans korkade syster skulle misslyckas men att bli kallad tråkmåns och komma undan med det, nä där går gränsen på roligheterna. Även för den där tjockskalliga, irriterande surpuppan. Snabbt reste han sig upp och började röra sig emot henne med sina tjocka stubbiga ben. Vad Tora än höll på med kunde han inte riktigt för sig liv förstå. "Det hjälper inte att stå och gapa på dom din feta tjockskalle." med en irriterad stämma kom han upp vid sin syster, precis i samma veva som hon bestämde sig för att hugga mot en av årsungarna. Tolir hann inte mer än titta på henne som om hon vore helt dum i huvudet innan en ko kom stormandes emot dom lurviga korkade vaplarna. 
Snabbt stångade Tolir bort sin syster och tog det värsta av smällen, i en båge vid och hög flög han iväg några meter innan den runda ludna kroppen slog i marken. Luften slogs ur lungorna och det svartnade för några ögonblick innan livet återvände till honom. Med ett häftigt andetag raglade Tolir sig upp och blängde arg på sin syster. "Är du helt... dum i... huvudet din pantade paddskalle!" vrålade han fram mellan hostningar och långsamt stapplade mot henne med tårar i ögonen. Tack och lov så verkade som att det hade räckt för hjorten att skicka honom över fältet för att återvända till sitt betande.