Det var tidig gryning när familjen samlades utanför hyddorna. Nunam hade noga påmint alla kvällen innan att de skulle resa lätt, endast med färdkost för vägen och lite varma fällar för att undgå köld om nätterna. Kokhanok stod trofast vid hennes sida, och Nunams leende mot systern var upprymt och ivrigt.
Stor sorg och vemod hade länge hängt över barnhemmet, så utflykten till Måntemplet kändes som en viktig markör i ett nytt kapitel. Nunam grämdes över att lämna Astrid bakom, men fann trygghet i att de snart skulle återvända, och att Astrid hade sällskap och tröst att finna hos sina systrar, och de unga som ville stanna.
"Är alla här? Få se nu en, två, tre..." Nunam räknade varje huvud av de unga, vars uppställning med liknade en hop än en linje. Det tjafsades och pratades ivrigt emellan dem, något som smittade av sig.
"Ingen som har glömt nånting? Kom ihåg reglerna nu: vi går alltid tillsammans, vi håller ihop, okej? Håll reda på varandra."
Hon såg förväntansfullt på alla som stod samlade. De hade alla växt så fort, men det värkte mest att se sina egna barn. För var dag som gick blev de större och starkare, och fick känn för sina krafter. De påminde henne mycket om hennes syskon, och hennes mor och far, men också om Maksim, som numer var en skugga i hennes hjärta. Hon hade accepterat att han inte skulle återvända, och fann stor tröst i att hon inte behövde honom. Nunam hade redan allt hon behövde. Och nu skulle de färdas till platsen som varit en så stor del av hennes och hennes familjs liv, Duraneirs hjärta i Numoori. Nunam såg fram emot att visa dem allt, lära dem mer om Duraneir och låta dem lystra till prästernas ord så som hon gjort en gång i tiden. Det var nyttigt för dem att vidga sina vyer och se mer av Numoori, träffa nya vänner, och förstå sig själva mer i processen.
"Okej," sa hon, mest till sig själv. Hennes blick fann Astrid, hennes goda vän, och hon rörde sig närmare henne. Det tog emot att ta avsked av henne, efter allt som hänt, så när hon talade till henne gjorde hon det med en sänkt röst. "Är du säker att du inte vill följa med? Det kanske..." hon trevade efter ord. "...Kunde vara fint att göra tilllsammans. Men jag förstår såklart om du vill stanna."
(ÖPPEEEET LETS GO)
[ 
tis 05 mar 2024, 12:23 av 
Rubrik: Nya horisonter 