Tora hade spänt blicken i Astrid som rörde sig i utkanten av lägret. Hon var det perfekta bytet för dagens rackartyg. Idag var det faktiskt inte hon som kommit på den briljanta idéen att jävlas med någon, utan det hade varit hennes syster Asta.
    Hysset innebar att försöka fälla någon. Tanken var att de skulle spänna fast ett långt rep mellan två stora träd och sedan när någon närmade sig skulle de dra hårt för att fälla offret till marken.
    I Toras huvud hade hon redan gjort upp handlingsplanen. Hon var så van vid att få som hon ville, att hon för en kort stund blev förvånad när Asta sade emot. Men lika snabbt som förvåningen kom blev hon också påmind om hur jobbig systern kunde vara gällande rätt och fel. Asta var någon som stod upp för sin sak, och envis… ja, envis var hon också. Dessutom verkade hon alltid tycka att hennes egna idéer var bättre än hennes.
    “Okej. Men mitt förslag är ju bättre,” konstaterade Tora bestämt. "Det måste du väl ändå erkänna?"

När det kom till nya idéer var Astas huvud sällan tomt. Eftersom hon lätt blev uttråkad föredrog hon att alltid ha något att hålla på med, och dagens sysselsättning var att hitta på hyss - så många hon kunde. Tora hade inte varit sen att hänga på och Asta välkomnade hjälpen. Så länge systern inte rörde sig alltför långt från hennes egna idéer, det vill säga.
    “Nej, för då kommer vi att synas”, protesterade hon med övertydlig betoning på sista ordet. “Om vi sätter upp repet där borta kan vi gömma oss så att ingen anar någonting. Det blir mycket bättre.” Hon gjorde en liten nick åt två andra träd bakom henne, där det också fanns en liten buske att gömma sig i alldeles nära. Beslutsamt, som om saken redan var avgjord, plockade hon upp repet i munnen.
    “Förresten tycker inte jag att vi borde fälla mamma. Hon är inte så glad just nu. Tänk om hon bara blir ännu mer ledsen?” Repet i munnen blandade ihop orden lite, och de små huggtänderna gav henne som alltid ett lätt läspande uttal. Astas mörka ögon mötte systerns med valpig tvärsäkerhet, övertygad om att Tora skulle höra - och acceptera - logiken i hennes argument.

Tora gav systern en skeptisk blick. Vadå mycket bättre? Hur var Astas idé mycket bättre? Det var ju i princip samma sak, bara att… de inte skulle bli synliga om de gjorde som hon sa. Kanske var hon tvungen att erkänna, endast för sig själv såklart, att systern hade den bästa idéen. 
    ”Okej,” mumlade hon kort och något sammanbitet, ”men jag tror fortfarande min idé är bättre.” Hon var bara tvungen att inflika det så att Asta hörde, för om det här blev ett lyckat hyss ville ju hon få creden – inte Asta.
    När Asta fortsatte prata, var Tora snabb med att avbryta henne. Hon skakade kraftigt på huvudet i ett nej.
     ”Nu får du ge sig! Du bestämde ju hur vi ska göra, då får jag bestämma vem vi ska göra det mot.” Tora gav henne en bestämd blick. ”Hon är ju det perfekta offret, ser du inte hur hon vankar fram och tillbaka? PERFEKT. Dessutom, va har hon ens att vara ledsen över, fattar inte. Alla tippar på tå runt henne men va har vi gjort för att förtjäna det?” 

Stoltheten värmde i bröstet och fick Asta att sträcka på sig lite extra när Tora gick med på hennes idé. Hon kunde inte låta bli att le litegrann för sig själv, fast hon kommenterade inte saken vidare, för hon ville inte att Tora skulle tycka att hon var självgod. Hur skulle Asta kunna hjälpa att hon hade bra idéer? 
    Men det var inte länge som hon fick glädja sig; Tora hade nämligen hängt upp sig redan på nästa sak Asta hade sagt. Tydligen såg systern inget problem i att göra hyss mot någon som redan var ledsen, men det gjorde Asta. Hon lade ner repet på marken igen för att kunna prata ordentligt – hon anade att det skulle behövas – och suckade.
    “Men mamma är ledsen”, upprepade hon. “Det är elakt. Och om vi gör något mot henne kommer hon bli jättearg och skälla på oss. Varför kan vi inte fälla någon annan? Någon som är glad?” Asta väntade ett par sekunder, funderade. Kugghjulen snurrade i huvudet när hon såg sig omkring och blicken råkade falla på en avlägsen gestalt. “Ask, till exempel? Han ser glad ut.”

Tora ville inte erkänna det varken för sig själv eller Asta – men systern hade ju rätt. Självklart var det roligare att spela ett spratt på någon som var glad och lyckligt ovetandes. Varför kunde inte hon ha kommit på den idéen själv? Varför var det alltid någon annan som kläckte de bättre idéerna? Det irriterade henne, och frustrerat skakade hon på huvudet vilket gjorde att hennes man rörde sig dramatiskt i rörelsen.
    “Hrm…” Hon bet ihop käkarna. Tora skulle inte glömma det här, utan skulle ge igen på både Asta och Astrid så fort hon fick chansen till det. Men nu var de tvungna att sätta fart med sitt rackartyg om de skulle hinna innan Ask försvann iväg.
    “Okej,” frustade hon och tog tag i sin del av repet. “Skaru ropa på han idag då? Eller är det också fel, huh? Har du någon bättre idé?” Trots att hon försökte dölja sin irriation gick det knappast så bra. Hennes blick nästan blixtrade i irritation och orden var hårda och tykna. Om Asta skulle komma med ett annat förslag... ja då visste Tora inte hur hon skulle ta sig ur det här.