Redan första gången de vuxna pratat om firandet av högtider och delat berättelser om olika tillställningar de någon gång deltagit i hade Ymir blivit intresserad. Det lät roligt, ett tillfälle med mat, musik och trevligheter utan några tråkiga sysslor som städa, jaga, sova tidigt. Det enda som skulle göra det hela bättre var om det var ett firande för henne. Det var så hon bestämde sig för att ta saken i egna tassar.
     Det hade tagit ett litet tag av organiserande, och ännu var hon inte i mål. Något som saknades, och kanske var det viktigaste av allt, var ju gästerna. Så Ymir hade gett sig av in i lägret för att personligen ge alla en inbjudan till hennes fest.
     Det var en solig dag, men förvånansvärt kall. De nordliga vindarna kom blåsande över kullarna som om de kom från självaste vintergudens andetag. När Ymir rundade en hydda fick hon syn på Asta.
     “Hejsan Asta,” hälsade hon och skyndade sig fram. Det fanns ingen hänsyn till att Asta kanske var upptagen med något. Det Ymir hade att säga var alltid viktigast, tyckte hon förstås. “Jag har goda nyheter! Du är personligen bjuden till min fest. Jag ska firas, förstår du! En gåva är inte nödvändig men mycket uppskattad.” Ymir nickade uppmuntrande, för att understryka sin ord.

Med koncentrerat rynkad panna sträckte Asta ut tassen och petade till stenen som hon nyss släppt ner på marken. För en bra stund sedan hade hon fått syn på en myrstig som långsamt kröp över marken, och valpsinnet missade aldrig en chans att få göra ett hyss. Dagens upptåg bestod alltså i att, med hjälp av små stenar och pinnar som hon hämtade, leda in myrstigen i en av lyorna där hon visste att några av syskonen låg och tog en tupplur - de hade gjort en räd i hennes förråd av fina stenar igår och snott flera stycken, och det var inte mer än rätt, tyckte hon, att de fick vakna med pälsen full av myror idag.
    Djupt fokuserad som hon var på att styra myrorna rätt märkte hon inte Ymirs närvaro förrän hon var alldeles intill. Asta lyssnade med ett halvt öra och blicken kritiskt fäst vid myrorna för att se till att de gick dit hon ville. 
    “Okej, visst!” svarade hon när Ymir tystnat. En festinbjudan, så mycket hade hon snappat upp, och Asta var inte den som sa nej. Hon reste sig upp från sittande ställning med svansen glatt viftande bakom sig. 
    “Vad ska vi göra på festen? Får jag hjälpa dig bestämma lekar?” Egentligen borde det faktum att Asta frågade om lov att få vara med och bestämma, istället för att bara göra det, räknas som en tillräcklig gåva enligt henne själv - men om det inte räckte kunde hon säkert hitta någonting annat att ge Ymir också. De små kugghjulen i hjärnan snurrade redan för full fart när hon tänkte på alla förberedelser som krävdes för en fest. I ögonvrån såg hon hur myrstigen började svänga åt vänster för att ta sig runt staketet av stenar som hon hade lagt dit. “Men sväng inte då!” utbrast hon utmattat med blicken på insekterna och nickade sedan åt Ymir, som stod närmast högen med stenar på marken som utgjorde förråd. “Lägg dit en sten, Ymir! De ska gå rakt fram, inte svänga.”

     “Du kan få bestämma alla lekar,” erbjöd hon enkelt. Asta tyckte om att bestämma och det skulle ta lite av ansvaret av henne. Kanske kunde hon dra nytta av det.
     Inte förrän kusinen skrek rakt ut lade hon märke till stigen av stenar och myrorna. Ymir fattade inte men protesterade inte åt Astas order. Ymir lade dit en sten utan att egentligen intressera sig för vad hon gjorde. Hade Perditas bisarra fascination för kryp smittat av sig på Asta?
     “Jag har ett förslag,” fortsatte hon. Asta verkade fortfarande ha det mesta av sitt fokus på myrorna. “Vad sägs om att du är projektledare över festen?” Ymir blev lite irriterad över att Asta inte gav henne sin fulla uppmärksamhet. Öronen vinklade tillbaka och hon stampade irriterat med tassen i marken.
     “Öh! Vad håller du ens på med?” frågade hon anklagande.