Redan första gången de vuxna pratat om firandet av högtider och delat berättelser om olika tillställningar de någon gång deltagit i hade Ymir blivit intresserad. Det lät roligt, ett tillfälle med mat, musik och trevligheter utan några tråkiga sysslor som städa, jaga, sova tidigt. Det enda som skulle göra det hela bättre var om det var ett firande för henne. Det var så hon bestämde sig för att ta saken i egna tassar.
     Det hade tagit ett litet tag av organiserande, och ännu var hon inte i mål. Något som saknades, och kanske var det viktigaste av allt, var ju gästerna. Så Ymir hade gett sig av in i lägret för att personligen ge alla en inbjudan till hennes fest.
     Det var en solig dag, men förvånansvärt kall. De nordliga vindarna kom blåsande över kullarna som om de kom från självaste vintergudens andetag. När Ymir rundade en hydda fick hon syn på Asta.
     “Hejsan Asta,” hälsade hon och skyndade sig fram. Det fanns ingen hänsyn till att Asta kanske var upptagen med något. Det Ymir hade att säga var alltid viktigast, tyckte hon förstås. “Jag har goda nyheter! Du är personligen bjuden till min fest. Jag ska firas, förstår du! En gåva är inte nödvändig men mycket uppskattad.” Ymir nickade uppmuntrande, för att understryka sin ord.