Maksim rörde sig med ett märkbart lugn bort från folkmassorna och längre bort från festen. I den glänta som de bestämt plats på fann han Radagast. Han såg trött ut, och det märktes att han fortfarande var i chock. Och ångern. Den var kanske tydligast i hans annars så lätta ansikte.
    “Kom nu,” Maksim gjorde en nick mot stigen som fortsatte norrut, “vi pratar på vägen.” De hade ingen tid att förlora utan behövde bege sig så fort de bara kunde. Nunam och Malva skulle möta upp dem senare.
    Utan att vänta på någon större reaktion från kusinen började Maksim att gå. Både han och Radagast visste nog att det inte fanns någon annan utväg än att följa med honom.
    “Du,” Maksim bröt tystnaden som vilat mellan dem. Hans röst var lugn och samlad. De hade redan kommit en bra bit bort från festligheterna. “Jag ser inte på dig annorlunda efter det här.”

Förmodligen hade han inte väntat på Maksim särskilt länge, men det kändes som en evighet innan kusinen med lugna steg äntligen klev in i gläntan och Gast inte längre behövde vara ensam. Ensam med de malande tankarna, minnesbilderna, ångesten. Blodlukten. Den lukten var det värsta av allt — hur den stack i nosen och klibbade i pälsen, hur smaken låg som en hinna över tunga och tänder. Det kändes som om han var fullkomligt dränkt i den.
    När Maksim började gå följde Radagast med. Vad annars skulle han göra? Någonstans var han djupt tacksam mot kusinen för att han hjälpte honom ta hand om allting, men Gast tillät inte sig själv att känna efter särskilt mycket just nu. Nu handlade det bara om ena tassen framför den andra.
    Efter en stunds tystnad tog Maksim till orda. Jag ser inte på dig annorlunda efter det här. Gast kände återigen magen vända sig vid påminnelsen om vad han gjort.
    "Hur kan du inte göra det? Såg du inte vad jag … vad jag gjorde …" Hans röst, som hade börjat som ett ilsket utrop, tappade gradvis kraft och blev allt svagare tills han nästan viskade de sista orden. Med en plågad huvudskakning knep han ihop ögonen, som sved av tårar. "Jag bara fortsatte. Han rörde sig inte, och jag fortsatte ändå. Jag märkte det inte ens." 
    Gast snörvlade till och svalde. Blicken var stelt riktad rakt fram och rösten bestämd. "Jag förtjänar ingen hjälp."

Maksim fick hålla sig från att himla med ögonen åt kusinens reaktion. Han fick påminna sig själv att det inte föll naturligt för alla att släcka någon annans liv. Det var något han själv fått lära sig redan när han varit en liten valp. Radagast däremot hade växt upp i en blomstrande oas. För det var han tacksam gentemot Varya. Han skulle inte stå ut en dag med att vara blödig och faktiskt känna saker igen.
    “Det var väl självförsvar, inte sant?” Frågan var snarare ett konstaterande. “Hade det inte varit han, hade det varit du.” Maksims isande blick sökte sig till Gast, som verkade ha fastnat med blicken rakt fram.
    “Ingen klandrar dig för självförsvar. Inte jag, inte dina syskon eller din mamma.” Maksim vägrade säga hennes namn. “Jag lovar. Ingen av dem runtom dig är några helgon; och därför kommer alla förlåta dig."