Det var oklart när olyckan inträffade. I en spännande jaga-lek hade Aleksandr jagats av Radagast in i Vasilisas och Tenns rum. Tanken var att han skulle kunna gömma sig, alternativt finta brodern och kasta sig ut i korridoren igen. Men Radagast var snabbare än vad Aleks räknat med och i ett försök att kasta sig undan en utsträckt tass snubblade Aleks rakt in i en stenpedestal. Den vinglade till och Aleksandr frös till is.
"Uh-oh..."
Radagast verkade också ha stannat upp, och de stirrade båda med förfärad blick när vasen på pedestalen tappade fotfästet och föll. Det fanns inte tid att fånga upp den, och i ett öronbedövande kras föll den i tusen bitar på golvet tillsammans med dess innehåll. Det var en vas som Kolzak gjort till henne. I spillrorna kunde man fortfarande se de noggrannt ristade figurerna som föreställde Vasilisa, Tenn och deras fyra valpar. Aleksandr svalde, halsen plötsligt torr som sandpapper.
"Derr'mo!" svor Aleksandr med förfärad röst innan han mötte Radagasts blick. "Vad ska vi göra??"


[Radagast!]

Radagast skrattade skadeglatt; tassen vidrörde nästan Aleksandrs päls när de dundrade in genom dörröppningen. 
    "Jag har …" Han svalde det sista ordet och drog snabbt åt sig tassen när Aleks stötte till pedestalen med mammas vas på. Under ett par olycksbådande sekunder svajade pedestalen och sedan var golvet täckt av vassa bitar och det var för sent att rädda den. 
    Radagast stirrade på Aleks. Ögonen var vitt uppspärrade och klotrunda, och paniken stod skriven i ansiktet på honom. 
    "Öh … öh …" Blicken flackade från Aleks till den trasiga vasen. "Vi måste laga den på nåt sätt. Men ingen får märka nåt." Han plockade upp en skärva från golvet, den föreställde mamma. Nervöst såg han över axeln mot dörröppningen. Ifall hon skulle dyka upp. 
    "Varför kunde du inte se dig för, Aleks?" Det faktum att han själv var ganska klumpig och förmodligen hade råkat göra samma sak var ingenting han ville tänka på nu.

"Amen förlåt då! Det var faktiskt inte bara mitt fel. Du jagade mig ju också."
Aleksandr rynkade ogillande på nosen. Han var dålig på att ta skuld för saker, även om det kanske var hans fel litegrann. "Okej, men det är lugnt, vi kan fixa den... tror jag." Aleks svalde. Han hade inga krafter än, så han kanske inte kunde fixa det. "Fast... hur? Vi kan inte be papa fixa den. Han kommer bli så arg."
Och säkert ledsen, också. Aleksandr orkade inte tänka på det. "Vi samlar alla skärvor först," bestämde han tillslut och började sopa upp allt, noga med att akta sig så att han inte skar sig på en skärva.

Han snörpte förnärmat på munnen, men kom inte på något bra svar. Aleks hade ju faktiskt en viss poäng. Samtidigt kände han att det nog måste vara mest Aleks fel ändå. 
    "Men det var inte jag som sprang rakt in i den", muttrade han, bara för att försvara sig litegrann. 
    Med en dramatisk suck började han hjälpa brodern att sopa ihop spillrorna. När de hade lagt ihop allt i en hög såg det lite bättre ut, åtminstone jämfört med när allt legat utspritt på golvet. Fast det var fortfarande långt ifrån en hel vas. Radagast bet sig i läppen. Aj då. 
    "Vi får helt enkelt säga som det är. Vi kan inte laga den, och …" Han såg hjälplöst på Aleks. "Det är väl bättre än att försöka ljuga, antar jag." Det här kunde bli väldigt svårt att förklara för mamma och pappa, och för Kolzak som hade gjort vasen — faktiskt, egentligen, för allihop. Men förhoppningsvis kunde de kanske komma lite lindrigare undan om de var ärliga om det.

Aleks räckte ut tungan åt Radagast, så typiskt honom att bli petig!
"Jajaja," fnös han. Okej, han fattade vinken, det var hans fel och allt såntdär. 
     Med spillrorna framför sig bet sig Aleks i läppen. Det var verkligen en rejäl röra alltihop - inget han och Gast kunde fixa, iallafall.
"Jag antar det," medgav han med en tung suck. Usch, det skulle verkligen bli jobbigt att bli utskälld för det här. "Vi får säga till tetka först... hon är snällast."

[tetka - faster]

[Avslutat!]