Hon hade velat leka med de andra valparna. Det hade gått bra en stund. Hon kunde brottas och bitas hon också, även om hon nästan alltid blev den som låg underst och förlorade. Det hade varit roligt. Sen hade leken eskalerat. De båda äldre zimaer-bröderna hade eggat på Myrdas syskon, så som valpar gör, och brottningen hade övergått i att jaga varandra i något mer likt kull. Tre mot två, som snabbt blivit bara två mot två när de andra valparna, så inne i sitt jagande och lekande att de inte tänkt efter, rusat upp för en kulle och försvunnit utom synhåll. Kvar blev Myrda.
     Hon hade försökt följa efter dem, hade klarat några stapplande steg innan det ena bakbenet hakat fast i det andra och fällt henne till marken. Efter mycket om och men hade hon pressat sig upp på ostadiga framben och släpat resten av sig själv framåt en liten bit. Stärkt av sin framgång hade hon i sin iver försökt få upp rumpan från marken igen, men rörelsen hade blivit för stor. Hon hade tippat över helt på nytt och glidit tillbaks ner för backen på det dagg-blanka gräset. Och nu låg hon där.
     Myrda morrade ilsket medan hon sprattlade argt med sina framben mot marken. Hon bet efter gräset som var närmast och slet, mest för att ha något att bita i, vilket bara resulterade i att hon täckte sig själv med avbitna gräsbitar och blev ännu argare. Tårar föll fritt över hennes ansikte. Hon var fortfarande för liten för att förstå de känslor som fyllde henne, känslor som var för många och för stora för att få plats i en valps rultiga lilla kropp. Så istället sprattlade hon och morrade och tjöt som om det här var det absolut värsta som hänt någonsin i hela vida världen. Kanske var det just det.

Astrid hade ganska snabbt lärt sig att valpar var valpar, och de gjorde lite som de ville oavsett vad för gränser som sattes. Alla äldre hade varit noga med att säga åt dem att stanna inom synhåll för dem, att inte leka för långt från deras tillfälliga läger. Ändå testade de små gränserna dagligen, och Astrid visste inte hur många gånger hon hittat Mackie på äventyr långt ifrån resten av dem.
    Hon hade följt dem med blicken när de tjafsade och brottades med varandra, och uppmärksammat hur Myrda som vanligt hamnade efter. Det gjorde ont i henne, att inte kunna göra något åt de skador hon hade.
    Zimaerhonan reste sig långsamt upp när hon såg hur Myrda lämnades ensam kvar medan de andra försvann bakom en kulle. Hon oroade sig inte att springa efter dem då hon visste att Asker var henne andra öga och hade extra koll på resten.
    Från avstånd kunde Astrid se hur Myrda sprattlade med benen och slet ilsket i gräset. Och tjöt. Hon tjöt så högt att Astrid blev förvånad över hur mycket ljud kunde komma ur en så liten.
    Hon slöt upp bredvid hennes sida och sökte efter honans blick.
    “Hej du,” hennes röst var mjuk och varm, precis som alltid. “Får man göra dig sällskap?”
    Astrid såg från Myrda till grästussarna som låg hejvilt omkring henne.
    “Ojdå, vad har gräset gjort för dumt idag då?” Astrid försökte hålla en lättsam ton, men hon visste inte vad Myrda faktiskt behövde än. Nu försökte hon bara fånga valpens uppmärksamhet.

Myrda märkte inte att Astrid dök upp förrän de ljusa tassarna uppenbarade sig i hennes synfält. En suddig, ljus silhuett bakom tårarna. Stora, runda ögon tittade upp på adoptivmodern för en sekund, innan valpens ansikte skrynklades ihop i ännu värre gråt. Det var inte gräsets fel. Det var allting annat som var fel, och eftersom att Myrda visste det så borde Astrid också veta det, för alla vuxna visste alltid allt. Eller okej jo det var gräsets fel också. Lösa gräsbitar petade Myrda obehagligt i ansiktet och gjorde bara situationen ännu jobbigare. Hon bankade sidan av sitt huvud och den ena hornstumpen mot marken.

Okej, så hennes försök att skoja hade inte gått hem. Astrid lade huvudet något på sned samtidigt som hon såg på när Myrda bankade sitt huvud i marken.
    Hon slog sig ned, och sänkte huvudet för att komma i höjd med valpen.
    “Om du vill så kan jag hjälpa dig att peta bort de där dumma gräsbitarna som har fastnat i din päls.” Hon log mjukt. Egentligen hade hon bara velat hjälpa henne att plocka dän grästussarna, men hon ville låta Myrda ta sitt eget beslut.
    “Vet du vad jag hörde? Asker skvallrade om att det fanns en rävfamilj lite längre bort. Vill du följa med mig och spana på dem sen?” Hon hade sänkt rösten så att ingen av de andra skulle höra henne. “Jag har inte berättat något för dina syskon än.”

Astrids erbjudande om hjälp möttes med fler, arga valp-ljud. Myrda skakade så hårt på huvudet att det inte var helt tydligt om det var i svar eller för att få bort gräset. I sitt blandat ilskna och ledsna sprattlande lyckades hon till slut rulla runt på andra sidan. När en del av gräset föll av i rörelsen, och med en mer gräsfri ansiktshalva uppåt, så stannade hennes sprattlande plötsligt upp. Valpen pausade ett par sekunder som av förvåning innan hon kurade ihop sig så gott hon kunde i en mer stilla gråt, utan den tidigare ilskan. Det var inte lätt det där med känslor. Myrda hade många.
     Efter bara en liten stund hörde hon Astrids lite konspiratoriska stämma. Myrda var fortfarande ledsen, ville fortsätta vara ledsen, men det var svårt att vara det när hon samtidigt blev nyfiken. Hon plutade med underläppen, men såg på sin mamma ur ögonvrån och nickade. Hon ville faktiskt se rävarna. Hon var inte helt säker på vad det var för något, men hon ville se det. Särskilt om de andra inte hade sett än. Myrda gjorde några långsammare sprattlande tag med benen, lite som om hon försökte simma liggande på sidan i gräset.
     "Upp." Bara ett ord, men dess innebörd tydligt. Hon hade redan försökt komma upp själv, och nu när ilskan gått ur henne var hon trött och ledsen, men hon ville se rävarna och för det behövde hon komma upp.

Astrid satt tyst och lugnt vid Myrdas sida medan hon sprattlade runt i gräset. Kanske var det lika bra att valpen fick ur sig all energi, all frustration och alla känslor hon bar på. Det var inte lätt att vara den som alltid hamnade efter, eller den som fick avstå lek för att de andra ville göra saker som helt enkelt inte gick. Därför kändes det extra viktigt för Astrid att finnas där för henne, så gott hon kunde. Hon visste att hon inte ersatte de andra valparna, men kanske kunde hon lätta lite på hennes frustration.
    “Upp,” nickade Astrid instämmande. I vanliga fall hade hon pushat på Myrda att försöka mer, men när hon redan var så ledsen och trött kändes det inte som rätt väg att gå.
    Zimaern reste sig upp och sänkte huvudet mot Myrda. Först gav hon henne en kärleksfull knuff, i ett försök att locka fram det där lilla leendet som ibland skiftade i valpens ansikte. Sedan tog hon tag i hennes bakre del, där de visste att Myrda inte hade någon känsel alls.
    “Är du redo att se på rävarna nu?” Frågade hon grötigt med munnen full av valppäls.

Så snart som Myrda kom upp till stående så ställde hon alla benen brett isär. Eller, frambenen brett isär, och bakbenen någonstans åt sidorna. Astrids fråga fick henne att pausa för ett ögonblick. På insidan var Myrda fortfarande ett virrvarr av känslor hon var för liten för att helt sätta ord på, men vid sidan om allt det bråkiga trängde sig en snabbt växande nyfikenhet fram. Hennes tunga kändes för tung, så hon nickade bara bestämt till svar innan hon började stampa framåt. Hon hann flera ojämna steg, med Astrid som följde efter och fortfarande bar större delen av hennes vikt, innan Myrda kom på att hon inte visste vilket håll rävarna var åt. Hon stannade och rynkade hela ansiktet i synlig tankeverksamhet.
     "Vilket håll är rövarna nånstans?" Myrda vände ansiktet bakåt mot Astrid, hennes blick fortfarande blank av den tidigare gråten men tydligt bestämd. Hon märkte inte själv att hon sagt fel.

Astrid kunde inget annat än att le varmt och brett åt Myrdas kommentar. Det var så oskyldigt och så gulligt, och Astrid blev påmind om hur små de fortfarande var.
    “Rävarna,” upprepade hon med ett hjärtevärmande skratt. “Rövarna… det är något helt annat - och det sparar vi till en annan dag. Nu måste vi röra på oss, där åt!” Astrid pekade med tassen i riktning mot bergen i fjärran.

Myrda förstod inte riktigt vad det var Astrid rättade, säker på att hon själv sagt rätt, men så fort den vuxna pekade åt vilket håll de skulle så släppte hon den tanken. Med lika bestämda kliv som tidigare satte hon istället av i den nya riktningen. Utan att riktigt tänka på det muttrade hon som en liten ramsa för sig själv för varje steg: "Räv, röv, räv, röv, räv, röv..."