Aegir tvekade lite. Skulle han verkligen gå fram till Tora och konfrontera henne? Han var inte rädd för henne, det var inte det, men... jo, hon var lite läskig ibland. Framför allt oförutsägbar. Aegir visste inte hur han skulle förbereda sig, det kunde gå hur som helst med henne. För det mesta blev hon arg, vilket i sig var förutsägbart, men skulle hon ge honom en smäll eller fräsa åt honom? Ingen visste. 
     Dessutom kunde han bara inte låta det här fortsätta. Tora behövde fatta för en gångs skull, annars skulle ingen vilja leka med henne något mer. Aegir försökte åtminstone vara lugn i tonen och i blicken när han tassade fram till Toras mörka skepnad.
     "Tora," började han, ganska trevande. "Jag tycker du borde be om ursäkt till alla för det som hände," inledde han. Han själv behövde ingen ursäkt, men Io och de andra som varit med i sanning och konsekvens förtjänade en ursäkt. "Ja visst, det kan va tråkigt att vänta på sin tur men alla andra väntade också på sin tur. Det betyder inte dom andra fuskar."
     Tora tittade inte ens på honom. "Lyssnar du ens? Jag försöker prata med dig."

[Till Tora!]

Om det var någon av Nunams valpar Tora inte klarade av så var det Aegir. Han var så nobel, eller åtminstone försökte han vara det. Allt skulle gå enligt reglerna, inget tänkande utanför boxen eller något. Fyrkantig och tråkig. Det värsta var att han inte bara kunde leva efter det själv, utan han tvingade alla andra att göra likadant.
    Därför var hon inte särskilt förvånad när han hade sökt upp henne efter den stora leken där hon ptja… kanske ställt till med en scen.
    “Va?” Tora gav honom en ointresserad snabb blick innan hon åter fokuserade på sin träpinne hon hade hittat tidigare under dagen. Eller ja, hon hade stulit den från högen de använde för att elda med på kvällarna. “Swa duh någt?” Fortsatte hon med pinnen i munnen. Hon hade självklart hört vartenda ord Aegir yttrade, men hon hade inte lust att prata med honom och tänkte därför ignorera honom så gott det gick.

Aegir såg missnöjt på Tora. Hon verkade inte alls bry sig om vad han sa, istället fortsatte hon tugga på en pinne. Aegir visste inte om hon gjorde så med flit eller om hon verkligen inte brydde sig. Han tog ett djupt andetag - lugn, var lugn.
     "Jag sa," upprepade han, nu med en lite högre röst som om Tora hörde dåligt, medan han försökte stävja frustrationen som bubblade inuti. "Att du borde be om ursäkt till alla för det du gjorde när vi lekte sanning eller konsekvens."
     Han gav Tora en myndig blick. "Om du har nån känsla för vad som är rätt och fel."

En lång och besvärad suck lämnade Tora samtidigt som hon släppte pinnen till marken. I en långsam rörelse reste hon sig upp. Framför Aegir var hon större, mer muskulös. Men han var starkare än han såg ut att vara, hon hade allt sett honom brottas med sina syskon.
    “Och vad ska du göra om jag vägrar?” Hon höjde på hakan i en trotsig gest. “Och rätt och fel? Vem bestämmer vem som har rätt och vem som har fel?” Hon lutade huvudet något åt vänster och synade Aegir uppifrån och ner. “Du?”

Aegir stod fast och bestämd framför Tora trots att hon stod större framför honom. Han trodde inte att hon verkligen skulle göra något dumt, utan att hon bara försökte framställa sig som farlig och hotfull. Det tänkte Aegir inte falla för.
     "Om du vägrar så... ehm..." Det visste han inte. Vad skulle han göra? Han kunde ju inte tvinga orden ur munnen på henne. "Så kommer du ångra det en dag när du blir äldre. Om du inte vill det är det bäst du ber om ursäkt."
     Aegir försökte att inte låtsas om hur Tora synade honom, men han tyckte verkligen inte om det. "Nä, det är väl klart det inte är jag som bestämmer vem som har rätt och fel, det bara är så. Vissa saker får man göra och andra saker får man inte göra, och du gjorde och sa saker man inte fick, alltså gjorde du fel. Men det blir okej igen om man säger förlåt." Han försökte förklara så sakligt och myndigt han kunde så att kotten i Toras huvud äntligen skulle trilla ner. Kanske skulle hon bli roligare att leka med ifall hon gjorde som man skulle oftare. Det hoppades Aegir iallafall.

Tora himlade med ögonen när han inte kunde komma med ett mer konkret svar.
    ”Om jag blir äldre? Vem vet hur länge vi ens lever?” Hon spände blicken i honom. ”Vi båda kanske trillar av pinnen här och nu.”
     Hon kunde känna hur bägaren höll på att rinna över. Hon hatade att han alltid skulle säga åt henne vad hon fick och inte fick göra. Hon vägrade, verkligen vägrade, att säga förlåt. Dem hade varit lika taskiga mot henne, speciellt Sigrid.
    ”Jag vägrar säga förlåt,” ett brummande läte hade börjat rulla ur hennes bröstkorg, ”så du får leta efter någon att rättfärdiga någon annanstans. Du kommer aldrig lyckas dra ut ett förlåt ur mig, förstår du?” Kanske handlade det här egentligen inte om att be om ursäkt, snarare handlade det om att irritera Aegir och se vart hans gräns gick.

Aegirs mun blev ett långt smalt streck. Han avskydde när andra pratade om att dö, att de skulle dö. Det var jobbigt, han ville inte att någon skulle dö.
     "Sluta," svarade han bara. "Du är alltid så negativ, ser bara den dåliga sidan av allting hela tiden."
Såklart vägrade Tora säga förlåt. Hon morrade men nu började Aegir bli riktigt trött på hennes fasoner, så han tog ett steg närmare.
     "Säg. Förlåt," sa han argt. "Sluta va så barnslig och säg förlåt."

“Men är du döv eller?” slängde Tora ur sig. “Jag vägrar säga förlåt, säger jag ju!” Hennes röst steg, nästan till ett vrål. “Måste jag SKRIKA ELLER?”
    Aegir stod kvar, lika kall som frost. Hans blick mötte hennes med ett tyst förakt, som om hon inte ens var värd att ta på allvar. Det fick ilskan inom henne att explodera. Och i nästa sekund brast det.
    Tora kastade sig framåt, tänderna blottade och raggen rest. Men innan hon ens hann nå fram, greppade en stark kraft tag om hennes nacke. Rörelsen var snabb, nästan omärklig, men obeveklig. Hon behövde inte ens vända sig om för att veta vem det var. Greppet, hårt men kontrollerat, och den isande närvaron bakom henne lämnade inget tvivel. Astrid. Gud vad pinsamt. Tora kämpade emot, hennes kropp spänd av frustration. Hon sparkade bakåt, försökte vrida sig ur Astrids grepp, men Astrid var orubblig.
    “Släpp mig!” röt Tora, hennes röst vibrerande av raseri. “Han ska få vad han förtjänar!”
    Men Astrid släppte inte taget. I stället gav hon Aegir en ursäktande blick, samtidigt som hon trött men bestämt valde att ta Tora därifrån.

[Avslutat]