Det förekom inte Mackie att lyssna på de vuxna och följa reglerna särskilt ofta. Som nu, när hon med Tora i släptåg sedan länge lämnat hyddorna och hemmets trygghet bakom sig.
     "Inte långt kvar. Hänger du med eller?"
Mackie ägnade bara Tora en snabb blick över axeln innan hon fortsatte. De vuxna skulle säkert bli arga de gått såhär långt - det räknade hon med. Mackie var äldre, så hon hade ansvaret, det begrep hon hur enkelt som helst. De gick säkert hemma nu och undrade när de skulle komma tillbaka, vad det blivit av dem. Hade något hänt? Var de vilse? Döda?
     De kunde gott tro de var döda en liten stund. Mackie brydde sig inte. Istället längde hon på stegen tills de nått höjden av en kulle. När vyn bredde ut sig framför dem fick hon något triumferande i blicken. "Där är det."
     Mardouf löpte som ett ärr genom Numoorislätten, klöv landskapet i två delar. Långt bortom klyftan syntes breda vattenfall och en märkligt färgad skog. Nöjt tog Mackie in synen - det här var något hon hört de vuxna prata om, men som hon upptäckt alldeles själv på egen hand när hon för någon vecka sen strövat långt nog att se Mardouf i fjärran. Idag tänkte hon gå närmare, och Tora var med som vittne. "Odd skulle skita ner sig om han såg det där. Kom nu, vi ska närmare. Om du vågar."
     Hon skrattade men utan att leendet nådde ögonen. "Astrid grinar säkert av oro för dig just nu. Säkert du inte ska hem till mami nu?" Utan att vänta stegade Mackie vidare, driven av nyfikenhet ömsom hätskhet.

[Tora :-) ]

Tora tyckte att Mackie var cool. Hon var inte som alla andra direkt – utan följde sin egen väg och gjorde lite som hon ville trots att de vuxna sade nej. Därför hade hon inte tvekat med att följa med sin adoptivsyster bort från hyddorna och familjen. Hon hade aldrig varit så här långt hemifrån, och fast hon inte tänkte erkänna det för någon var det lite otäckt.
    Framför dem bredde en stor spricka ut sig. Den var djup och hon kunde höra ljudet av vatten. Inte de lugna vattendragen som hemma, utan här något som forsade hejdlöst och kraftigt. Hon svalde hårt, och såg långsamt mot Mackie som gick några steg framför henne. Hon nickade instämmande om att Odd hade varit rädd om det varit han istället för henne – men samtidigt var ju hon också lite skraj.
    Men när Mackie nämnde Astrid spred sig ett beslutsamt uttryck i hennes anlete. Om det här irriterade Astrid skulle hon fortsätta gå, oavsett riskerna. Det var alltid kul att reta upp henne.
    ”Hon heter Astrid,” påpekade Tora något irriterat, ”jag kallar henne inte mamma.”  Mackie hade redan fortsatt gå, och Tora var snabbt efter henne. ”Och definitivt inte mami. Men du, vad är det här för ställe?”
    Ju närmare de kom stupet, desto mer började det att blåsa. Vinden rev i hennes päls och hon fick knipa ihop ögonen för att skydda dem.
    ”Ska vi ner?” Ropade hon åt Mackie, som fortfarande gick flera steg framför henne.

Vinden blåste starkare ju närmare de kom till stupet. Vid ett tillfälle stannade Mackie upp helt för att inte tappa balansen medan hennes raggiga päls piskade i vinden. En märklig tanke for förbi, att vinden kanske plötsligt blev stark nog att de kunde knuffas över kanten båda två. Mackie försökte att skaka bort bilderna av hur Tora skulle se ut där nere på botten efter fallet. Hur det skulle kännas att slå i marken långt där nere.
     "Det heter Mördouf eller nåt sånt. Hörde de vuxna prata om det. Vi får inte va här egentligen, vet du, därför att det är farligt. Man kan ramla ner och slå ihjäl sig."
De var ännu en bra bit ifrån kanten. Mackie tänkte inte ge sig nu, så hon fortsatte gå framåt trots att vinden stretade emot.
     "Klart vi inte ska ner, då dör vi. Jag vill bara kolla."
Mackie sneglade mot Tora. Hon var några steg bakom men höll ändå upp tempot bra nog. Tora var kanske den enda av Astrids ungar som Mackie tolererade, just för att de var så lika. Hon var inte den som började grina för minsta lilla. "Hur nära vågar du gå? Törs du gå ända fram till kanten?"
     Mackie fick något utmanande i blicken. "Slår vad om att man kan se ända ner till botten. Och se alla döingar som ligger där nere."
När de var några meter ifrån kanten stannade Mackie upp. Det var väldigt långt till den andra sidan. Från där de stod kunde hon inte se botten, men hon kunde se klippväggen på andra sidan och hur långt ner den gick. Nu fick hon nästan lite svindel, men det tänkte hon inte låta Tora veta något om.
     "Jag vågar. Se och lär."
Mackie älskade att ge skenet av att vara orädd, även om hon kände stygn av ångest över att råka ramla över kanten. Men hon lät stegen vara bestämda, om än något långsammare än tidigare, när hon sakta men säkert rörde sig närmare ravinens kant. Det började blåsa starkare och starkare, men Mackie försökte hålla sig stabil och bredbent, med kroppen lätt sänkt mot marken.

Tora hade tryckt kroppen närmare marken ju närmare stupet de kom. Minsta lilla felsteg och hon skulle falla hejdlöst till marken – om fallet någonsin slutade. Kanske var det en enda oändlig avgrund. Hon rös av tanken.
    Den utmanande glimten i Mackies ögon fick henne att sträcka något bestämt på sig. Hon skulle allt närmare stupet än Mackie vågade. Då skulle alla hemma tycka att hon var cool. Ptja, förutom de vuxna i alla fall. Astrid skulle nog få en hjärtattack om hon visste vad dem höll på med.
    ”Närmare än dig,” svarade hon busigt. Tora var trots allt fortfarande en valp, och konsekvenstänk var inte något hon lade större åtanke åt. Kanske var det orsaken till att hon vågade lika långt fram som Mackie och slöt upp tätt intill henne.
    "Jäääääääävlaa tallkottar!" Pep hon. Storögt såg hon ned till den djupa avgrunden. Det stämde, hon kunde inte se marken härifrån.
    ”Tror du ens att man kan komma ner?” Ropade hon högt för att överösta den kraftiga vinden som slet i dem båda. ”Eller ja ner kommer man ju, men tror du man kan komma ner och överleva?” 

Mackie blängde trotsigt ner i avgrunden, ville inte visa att hon var det minsta rädd. Men det var hon, åtminstone lite grann - för ravinen gick otroligt djupt ner. Hon fick nästan svindel av att se.
     "Om man har vingar, som Violin kanske," ropade hon tillbaka. Vinden ven verkligen högt, det var som om hennes egen röst försvann. Som om hennes andetag slogs ur henne - ja det var riktigt svårt att andas.
     En plötslig, inkräktande tanke slog Mackie. Precis som det gjort när hon stod med Odd framför den där gropen när de var mindre. Nu gjorde den det igen. Knuffa henne.
     Mackie blev kall inombords, tog ett steg tillbaka. Hon stirrade inte längre ner i avgrunden, utan rakt på Tora. Knuffa ner henne. Se vad som händer.
     "Nä." Mackies röst hördes inte över vinden.
     »Dumma Tora, hennes tjocka skalle kanske blir hennes räddning.«
Mackie skrattade, men utan att tycka det var roligt. Hon var riktigt nervös, det kändes som om hon inte var i kontroll över sig själv. Som om hon var en åskådare i sin egen kropp. Hon kunde känna hur stegen gick närmare Tora och då blev hon rädd på riktigt. Hela hennes väsen skrek åt henne att sluta, att stanna, sluta, Mackie, sluta.
     "SLUTA!"
Mackie fick kontroll över sig själv igen, och lade sig platt på marken. Hennes ögon var stora och vilda. Vad var det som precis hänt, hade hon på riktigt tänkt knuffa Tora till sin död? Mackie höll andan, livrädd. Men hon visste inte vad hon var rädd för, riktigt. Sig själv?

“Vi har inga vingar,” påpekade Tora tveksamt. Om vinden fattade tag i dem var de båda döda, Borta med vinden – bokstavligt talat.
   Toras blå blick var fortfarande fäst vid den djupa avgrunden. Hon fascinerades av det, för aldrig hade hon sett något så unikt. Det enda hon sett i sitt liv var typ berg. Och gräs. Och gropar. Inte speciellt roligt.
   “SLUTA!”
   Av ren reflex snodde Tora runt vid Mackies plötsliga skrik. Mackie låg på marken, med något främmande i sin blick. Vad hade hänt? Vem pratade hon med? Toras irritation steg, men för första gången blandades den med en osäkerhet som hon inte riktigt visste hur hon skulle hantera.
   “Mackie? Va skriker du på mig för?” frågade hon irriterat, nästan defensivt. För första gången hade hon ju faktiskt inte gjort något, utan bara beskådat naturen. En djup rynka hade bildats i hennes panna och hon stirrade på Mackie, som fortfarande inte reste sig.
   Mackies ögon såg stora ut, nästan vilda, som om hon såg något som Tora inte kunde förstå.
   “Hallå? Mackie?” upprepade Tora, nu med en ton av osäkerhet. Hon böjde sig fram, tog ett försiktigt steg närmare. “Vad håller du på med?”