[Reserverad för Xylia.]

Detta var ännu ett nytt område som måste undersökas. Det var så Xhies tankar hade lydit när hon först hade kommit till Ken-Yaks gränser. Men nu hade hon nästan börjat ångra sig en aning. Efter att han gått en bra bit på detta område hade hon insett att det inte fanns mycket att se. Åtminstone ingen annat än sten. Det saknades både växt och djurliv på denna plats som nästan kunde kallas ödelagd. Det enda som verkligen fanns här var sten, allt från stora klippblock till finkornigt sand. Men inget mer än så. En sak som fick henne att undra ifall det verkligen hade varit värt det att vandra enda hit bara för att få se ingenting?
Den unga varghonan stannade till och suckade. De mintgröna ögonen svepte åter över stenslätten, letade efter något annat som kanske kunde väcka hennes intresse en aning mer. Men inget fanns att se. Och Xhie började på allvar fundera på att vända och vandra tillbaka. Men å andra sidan skulle hon endast få se samma sak som när hon vandrat hit då. Eller, samma stenar. För stenar var det överallt. Då var det nästan lika bra att fortsätta framåt och efter den vägen kunna se på nya stenar som hon inte hade sett förut. Tankarna fick henne att le en aning. Gamla och nya stenar... Nog kunde hennes hjärna hitta på vad som helst för att roa henne när hon hade allt för tråkigt. Det var det ingen tvekan om. Men hon önskade ändå att det fanns något mer att se än dessa trista, gråa skepnaderna.
Så det var med låga förhoppningar som hon valde att fortsätta vandra. Hon började räkna de större stenarna, men gav upp efter ett tag. Inte ens det var roligt, det gjorde henne endast ännu mer negativ. Det verkade inte som att hon skulle få se annat än stenar under hela denna dag.

Vinden svepte över stenslätten, här existerade endast sten kan man säga. En svart skepnad susar förbi mellan stenarna här och där, en av hennes krafter är snabbhet, så detta går undan. Fast det var en svart varghona, med det högra ögat violett och det andra havsblått. Dom två olikfärgade ögonen gick snabbt över området, inte på grund av hennes krafter, utan för att hon var tvungen att hålla koll. Den svarta honan satte till ännu mer fart genom att använda sin kraft vind. Nu kunde man bara höra ett svish om man gick förbi henne, eller rättare sagt, om sprang förbi dig.

Honan hade tråkigt, eller ja, Xylia hade tråkigt, hon såg endast sten, sten och ännu mer sten mitt i sin hastighet, öronen vickade av och an. Hon ville få upp ett ljud, och så plötsligt kunde hon urskilja något vitt långt bort, skulle hon ta sig närmare? Javisst skulle hon det.

Xylia hoppade upp på en sten i sin höga fart och hoppade sedan utför den, efter det tog hon hjälp av vinden så att den nästan bar upp henne ifrån att falla, och ifrån det hoppet landade hon precis framför den andre. Dom två olikfärgade ögonen granskade den andre, det låg något bekant över denne, denne vita hona.
"Nämen ser man på, vem kan du vara? Själv heter jag Xylia, trevligt att träffas." Sa den svarta honan och la på ett leende, den vita honan var mycket intressant i hennes egna ögon. Vit och mintgrön rättare sagt.

Xhie hade inte väntat sig att en svart hona skulle dyka upp framför henne, inte med tanke på att sten var det enda hon hade fått se så här långt. Så när hon tvärstannade var det med en både chockad och förvånad min i ansiktet. Dock fanns det inget hotfullt i hennes ansiktsdrag, endast glad förvåning. Och när hon väl lade ögonen på den andre slog det henne hur bekant denne var. Den svarta vargen med de olikfärgade ögon verkade som komma ur hennes minne, som om hon hade mött denna hona på någon annan plats. Men var kunde hon inte riktigt minnas. Men sedan kom minnet tillbaka. Då den andra honan talade kunde Xhie uppfatta dennes namn och då slog det henne. Det var hennes syster.

"Xylia!" utropade den vita honan och kastade sig mot den svarta med ett lyckligt skratt. Huvudet ströks emot den andres kind och det var med ett nöjt läte som Xhie slöt ögonen och kände hur lyckan bubblade inom henne. Hon hade inte väntat sig att få se sin syster på denna plats.

Sedan drog hon sig tillbaka, och det var med en aningen skamsen min som hon åter vände blicken emot sin syster. "Jag är Xhie, ifall du inte minns det." Hon mindes att systern hade frågat efter hennes namn vilket tydde på att hon inte visste vem Xhie var, och nu hade Xhie alltså kastat sig mot systern och kramat om henne. Därmed måste hon ha framstått som en riktigt galen främling. De mintgröna ögonen såg mot Xylia i hopp om att denne inte skulle tycka att hon var en total idiot och vandra sin väg.

Den andre honan verkade tänka en kort stund och sedan kastade sig emot Xylia, vem var denne främling? Älskade främlingen hennes namn eller vad? Xylia blev mycket förbryllad då den vite också strök sin kind emot hennes, hon riktigt kände hur hennes egna ögon var vidöppna och nästan ploppade ut, var hon lesbisk? Men då den andre drog sig tillbaka, kravlade sig Xylia bakåt likaså av förbryllelse, hon blev förvirrad, kände hon denna hona? Men då den vite med mintgröna ögon sa att hon hette Xhie, så slog det henne. Syster.

"Xhie, är det verkligen du?" Sa Xylia förbryllat då hon tagit sig upp på sina ben, hon blev tårögd och gick sakta fram emot hennes syster.
"Varför försvann ni alla? Och vad du har växt till dig." Nu grät hon med log ändå, hon älskade sin syster, hennes älskade syster.

Men då kom det något ur henne, vart var deras föräldrar och deras bror? I säkerhet kanske. Xylia tog upp sig högra tass och smekte den emot Xhie's kind, hon log och grät, hennes syster var tillbaka efter alla dessa år. Dom olikfärgade ögonen var fyllda av tårar, även om dom bara rann som en fors nedför hennes kinder, dom var fulla. Och tårarna försvann inte heller, vad gjorde hennes syster här?
"En liten fråga, min älskade syster. Vad gör du bland alla dessa stenar? Själv kom jag hit genom min vandring." Sa hon emellan sina snyftningar.

Xhie nickade och kände hur det började bränna bakom ögonlocken. Jovisst, nog var det hon alltid. Och nu hade hon funnit sin syster. Hon kunde inte tro att Xylia inte hade känt igen henne, men nu verkade det inte vara någon tvekan om saken. Det verkade som att även hennes syster var glad att se henne, och då tårarna strömmade från Xylias ögon kunde Xhie snart inte hindra dem att rinna från sina egna.
"Ja, det är jag syster. Jag har svårt att tro att det är du." Det var sant, hon kunde knappt tro det. Hon hade inte trott att hon skulle få återse något av sina syskon efter att de alla tre hade lämnat familjen. Hon hade hoppats, men inte trott på det. De var alla så unga, hade så mycket att lära. Och världen var grym, den kunde ta deras liv utan att tveka. Hon hade inte trott att de alla skulle överleva så länge att de fick se varandra igen. Och ändå stod hon nu här med sin syster på det mest otänkbara stället av alla. Inte hade hon trott att denna vandring skulle föra henne att stöta på Xylia bland alla dessa stenar!
Hon skrattade svagt samtidigt som tårarna fortsatte rinna. "Även jag är på vandring. Jag vill utforska världen, se allt som finns se. Och jag har hunnit träffa både mor och far under denna vandring. Och nu dig!" Xhie log brett, hon kände sig lycklig över detta. Hon hade nu fått träffa både sin far, sin mor och sin syster under sin vandring. Den enda som fattades för att lyckan skulle vara fullbordad var brodern. Men sådan tur kunde man väl knappast ha. Men hoppet övergav inte den unga tiken i första taget. Hon önskade att hon skulle få träffa även honom.