Med luft under vingarna tog Bael höjd. Trots molnen som klädde himlen sken den sjunkande solens strålar över Eldskogen under honom. Han hade sökt efter Molok, hoppats på att se något från sin höjd, se en strimma av vit päls. Men inget. Dagen rann iväg och Bael visste att det var lönlöst att söka nattetid från den här höjden. Han skulle behöva sjunka ner, leta markvägen. Men han fängslades i solnedgångens sjunkande ljus, och med luft under vingarna gled han ljudlöst framåt. Tankarna spann. Han kände sig för första gången på länge - ensam. Ett stygn av saknad efter Relianne gjorde hans blekvita blick glasartad. Hon hade älskat en solnedgång som den här, en flygtur ur det döende dagsljuset - och in i natten. Bael insåg hur länge sen det faktiskt var sen han såg henne sist. Sen hennes död. Hennes minnen levde kvar, det skulle de alltid göra, men de började blekna. Bael fick svårt att urskilja minnesbilden av hennes ansikte. 
     Tankarna spann vidare, till Alin i Civitas. Han hade alla avsikter att återvända dit, och träffa henne igen. Han visste inte om det var kärlek, men han tyckte om henne. Han hade alltid lovat att Relianne skulle vara hans enda, men nu när allt var sagt och gjort övervägde han faktumet att han kunde gå vidare. Ta steget från sitt förflutna, leva i nuet. Leva lycklig. Det kändes nästan förbjudet, men Bael var väl medveten om att livet var kort. 
      Han tog några vingslag och sjönk i höjd, och det var först när han stillade vingarna till ljudlöst glidflyning genom luften som han hörde det. Ljudet av andra vingar, nära. Bael spetsade öronen och såg sig om, förväntade sig för ett kort ögonblick se Molok komma flygande mot honom.
"Molo-"
"Bael?"
Den rösten. Rösten. Bael rynkade förvirrat pannan när han mötte röda ögon. Det tog längre än vad det borde ha gjort, att känna igen sin bror. Det var så länge sen. Först när Bael noterade en skarpt blå fäll brevid honom i luften som allt föll på plats. Hans blick mörknade. I bakgrunden mullrade himlen hotfullt, från den nalkande stormen, en konsekvens av den varma sommaren. 
Bael hade inte glömt, och det hade inte de heller gjort. Han såg det i hennes ögon. Mullret som stegrade ur hans strupe dränktes av himlen i fjärran.

[Till Valoria + Volbara]

Det kändes som om tiden stannade och det blev med ens svårare att andas. Valorias blick smalnade av och hennes hjärta började att slå hårt bakom revbenen. Av alla individer de kunde stöta på i hela landet, så var det tvunget till att vara han.
    Hatet som legat begravt i år väcktes plötsligt till liv tillsammans med ånger och skuld. Händelsen och hur hon agerat den dagen för så länge sedan levde fortfarande färskt i hennes minne. Valoria hade inte förlåtit sig själv för det hon gjort mot den försvarslösa valpen. Förblindad av hat av sorg hade hon gjort det hon trodde var rätt, fastän det var motsatsen. Hon ångrade dock inte en sekund att hon tagit Reliannes liv, efter allt hon utsatt både henne och Volbara för förtjänade hon inget bättre.
    “Bael”, hennes röst var tjock och kall. Namnet kändes fel i hennes mun och hon gav Volbara en kort blick innan den sökte sig efter Baels. Där låg en ånger i hennes klara ögon, men hon var osäker på om han skulle uppfatta den.
    Valoria ville be om ursäkt, beklaga sig för det hon gjort, men inga ord tycktes vara möjliga att uttrycka. Det var inte likt henne, hon som alltid varit rapp på svar var numer mållös.

Bael var för en gångs skull utan ord. Huden över hans nosrygg krusades i djupa veck och blicken pendlade snabbt mellan fakargparet framför honom. Inom honom grodde hatet. Han hade aldrig räknat med att se dem igen. Inte såhär. Molok var borta och genast ville han skylla på dem. På henne. Vad talade för att hon inte dödat honom lika kallhjärtat som hon dödat hans älskade?
     "Jag trodde Gudarna välsignat mig med ett gott liv utan att behöva se någon av er igen."
Baels röst var hård. Det kändes som om åren gjorde sig påminda när han mötte sin brors blick, lika åldrad som hans. Där fanns gråa streck av silver i hans markeringar.
     "Bael-"
"Du och jag slutade vara bröder för länge sedan, och du,"
Bael naglade fast blicken vid Valorias och hoppades att den tydligt förmedlade hatet han kände för henne. Runt dem började vinden samlas. Det som tidigare varit svala, lätta vindar stärktes, tyngdes, till lugnet före stormen. Baels päls och fjädrar fångades av den rörliga luften. Han ville döda henne. De var här nu, alla tre, som förr. Bael visste att han kunde. "Jag skulle ta ifrån dig det du tog ifrån mig utan att blinka. Och sedan avsluta dig, först efter att du sett ditt liv falla i spillror."
Volbara morrade varnande men Bael ägnade honom inte en blick. Han fick något utmanande i blicken. "Har ni en familj?"
Ett elakt leende klädde hans mörka läppar när han såg Volbaras blick mjukna. Paret mötte varandras blickar, och det var det enda svaret Bael behövde.

Stämningen steg runt om dem. Vinden började att slita i hennes päls. Hon visste, precis som han, vad det innebar.
    Valoria kunde inte hindra lätet som rullade ur hennes strupe när han talade. Det gick uppför henne att så länge Bael var vid liv skulle hennes familj aldrig vara säker. De skulle alltid vara utsatta för faran och hämndlysten tills den dag han drog sitt sista andetag.
    I samma sekund som Bael nämnde familj exploderade hon. Elektriciteten sprakade kring henne, och precis som de ilskna blixtarna som sköt ifrån de öppna käftarna slängde hon sig mot honom. Det dröjde bara några sekunder innan hon kunde känna smaken av blod bland den tjocka pälsen. Stötarna pulserade ur hennes käkar och förblindad av hat bet hon hårdare. Den här gången tänkte hon inte släppa taget, utan hon skulle avsluta det hon borde ha gjort för många år sedan.
    Valoria höll fast vid hans hals trots de vassa klorna som rev upp djupa sår under hennes bringa. Med en klumpig rörelse lyckades hon få övertaget och hårt pressade hon sig själv och Bael mot marken.
    De föll i en rasande fart. Några meter ifrån mark släppte Valoria taget om honom, men hon hann inte veckla ut sina vingar innan den hårda kollisionen. Hon slog i hårt, och vid det kraftiga fallet knäcktes en av hennes vingar. Hon hörde ljudet innan hon kunde känna smärtan. Valoria ville skrika och vråla, men hon bet ihop för att inte visa Bael. Den tillfredsställelsen tänkte hon inte ge honom.
    “Jag skulle ha dödat dig”, väste hon sammanbitet mellan snabba plågsamma andetag. Hennes blick sökte efter Baels. “jag skulle ha dödat dig för länge sedan, tillsammans med din satamara till fru."

Bael hade varit en dåre som inte förutsett hennes attack. Valoria var lika oförutsägbar som ett åskoväder, och innan han hunnit öka avståndet hade hon nått fram till honom. Hennes käkar slöts om hans hals och hon fyllde honom med sin elektricitet. Strömmen som haglade genom hans kropp fick honom att klappra ihop käkarna hårt, och hans muskler krampade. Vingarna stelnade och de föll - fort. Bael var halvt om halvt medveten av vad som pågick tills dess att shocken från stötarna lagt sig. Då fick han fatt i henne med sina långa, vassa klor - och han rev och slet med all styrka han kunde åstadkomma. I periferin såg han Volbara dyka efter dem, men han var långt borta. De störtade i rasande fart, närmare och närmare marken. Bael famlade i luften, kämpade mot luftrycket, försökte bära upp sig själv med sina vindar men det var lönlöst. Det var för sent.
     Bael kände ben krossas när han tumlade i marken. Han vrålade högt av smärtan som exploderade i varenda cell av hans kropp. Bädden av mossa och löv var mjuk, dämpade det värsta. Vinden hade varit stark nog och avhjälpt honom från att bryta nacken, från att krossa sina vitala organ - men han låg still, helt paralyserad på marken. Han kunde knappt röra sig, tordes knappt andas. Läkekraften strömmade till i hans kropp, gav sig på att läka brutna ben men det skulle han inte ha tid med. Valoria var i bättre skick än honom, och Volbara landade alldeles intill henne. I smärta och ilska rynkade Bael nosryggen och blottade tänder.
"Dumt av dig," morrade han hest. "Din hjärnlösa sugga. Jag ska döda dig. Jag ska-"
Bael hostade blod. Han vibrerade där han låg, nästan paralyserad av smärta medan hans vita ögon stint stirrade på paret. Volbara var i färd med att kliva emellan, hans nackfjädrar i flammor, redo att beskydda sin partner. Till Baels stora förtret insåg han att han brutit ett ben i fallet. Han skulle inte kunna stå. Nå, han behövde inte röra henne för att skada henne. Med ett ilsket vrål lät han sin kraftigaste vindpiska fara fram från sidan, rakt emot hennes flank. Han skulle flå henne levande utan att ens behöva röra vid henne. Det fick inte sluta såhär, han fick inte dö förrän han sett dem dö båda två. För Relianne. För Molok. För Blair. För Bambra. Han skulle få sin hämnd och han skulle få den idag.

Blair tyckte om att titta på himlen där den skymtade mellan trädtopparna. Han kände sig mindre instängd när den fanns där med honom, och det var en inpräglad vana att snegla uppåt. 
     Så när nästa lucka kom såg han upp, och fick syn på fallande fakargar. Brunt och blått, och Blair kände igen den under. Han såg tillbaka på brodern med skräck i blicken, och rusade sedan. Adrenalinet forsade ut och fyllde hans ådror med ett välbekant vibrerande. Nej, nej. Han hörde rösterna mellan träden, och de styrde honom dit.
     "Jag skulle ha dödat dig för länge sedan, tillsammans med din satamara till fru." I Blairs huvud kopplades orden med hans brors vittnesmål och faderns förklaring, för så många år sedan. Han såg nästan rött.
     Blair hade aldrig tvekat att sätta sig själv emellan, och det gjorde han inte nu heller. Med en slitande morrning kastade han sig över fakargen med de röda fjädrarna, den som stod närmast. De slog omkull och rullade runt. Blair högg brutalt efter hans strupe.
     "Åh, nej", fick han fram mellan morrandet, "jag tror bestämt att det är du och din fru som kommer dö nu."

Molok var inte långt efter sin bror. Hans hjärta slog hårt och oron stod skriven i hans annars så uttryckslösa ansikte. Trots att han inte sett det Blair tyckts uppfatta från skyn, så kände han väl igen vrålet som ekade mellan de höga trädstammarna ju mer de närmade sig. Och rösten. Rösten som talade kort därefter fick elden att väckas till liv i hans hatiska blick. Molok hade inte glömt, det skulle han aldrig göra.
    Utan någon eftertanke trängde han sig igenom de täta träden och ut mot en öppen platå. Synen framför honom fick honom att morra högt. Det var hon. Hon som hade tagit hans mor ifrån honom, som varit anledningen till att Molok förlorat både syn och delar av hörseln. Han fick motstå impulsen att slänga sig direkt över den nätta tiken som låg omkullslagen på marken då en rörelse till vänster om honom bröt den korta paralys an infallit i. Snabbt var han framme vid sin fars sida. Oron lyste i hans mörka blick, och utan att tveka ställde han sig beskyddande över sin hostande far. Han var illa däran. Molok lät sin helande kraft greppa tag om Bael, hjälpte honom att snabba på läkningsprocessen.
    “Du stannar hos mig”, rösten var dov när han tilltalade sin far men desperationen lös igenom. “och du,” Nosryggen var rynkad och med ett brinnande hat mötte han Valorias blick. Hon hade rest sig upp vid det här laget, men Molok vågade inte lämna sin fars sida, inte än. Dock tänkte han inte låta henne få en chans att attackera Blair som för fullt slogs med Volbara, utan riktade ett brinnande klot mot hennes sida för att hålla henne undan.

Bael hörde fotstegen innan han kände dofterna. Kanske för att hans nos fylldes med lukten av hans eget blod. Först kramades hjärtat åt av tanken att det kunde vara fler på Volbaras och Valorias sida - fler han hade mot sig. Men oddsen jämnades ut när han storögt såg Blair och Molok bryta in i hans synfält. Den ljusa sonen ställde sig skyddande över honom. "Molok..!"
Bael kunde inte tro det. Han levde! Bael hade så många frågor. "Mina pojkar." Sonen såg ut att ha varit med om mycket, men det fanns inte tid för frågor. Inte nu. Bael kunde känna Moloks läkande kraft löpa genom honom, skyndade på läkningsprocessen där den sammanflätade med hans egen förmåga. Smärtan ebbade ut från paralyserande smärta till bultande ömhet. Det skulle han klara.
"Det var hon!" spottade han, näst intill blind av ursinne. "Det var hon som...!"
De visste redan, sönerna visste. Han såg det hos dem. Molok hade varit där, och Blair hade säkert hört historierna mer än han velat. Stärkt av sina söners närvaro höjde Bael huvudet trots att smärtan spjärnade emot. 

---
Så snart Volbara såg ytterligare två vargar anlända visste han att de hade oddsen emot sig. Kanske delade han en undermedveten tanke om att han och Valoria aldrig skulle finna frid så länge Bael levde. Det smärtade honom, men Bael skulle behöva dö för att säkerställa deras familjs trygghet. Volbara var dessutom redo att göra vad som helst för att skydda Valoria. Skydda Khonsu, Wadjet, Ramses och Cleopatra.
     Volbara fäktade ryckigt mot fiendens hugg. Slagen och betten var ämnade att döda - han kunde känna det, han kunde känna avsikten. Det fyllde honom med mer beslutsamhet. Han särade käkarna brett och djupt i hans bröstkorg flammade det till. Mörkret i hans gap kastades i ljus när lågorna välde fram, brusande och heta, rakt mot den bruna, ärrade fakargen som anfallit, måtte det bara vara tillräckligt för att få bort honom.
En släkting till Bael? Volbara hade inte tid att överväga släktbanden. Elden hjälpte Volbara att få fienden av sig och han reste sig snabbt upp på alla fyra, reste raggen hotfullt och morrade varnande innan han lät kasta ännu en kaskad av eld mot den brune. 

[skrev å Volbaras vägnar också yaee, han yeetar eld mot Blair]

Elden var överallt. Blair hörde den vina förbi honom bakom och mötte den snart hos sin motståndare. Ångesten pressade på i bröstet, och han fick mota bort andra bilder. Det fanns ingen tid att bli distraherad nu. Han duckade undan, varnades av föraningen för nästa eldattack och högg igen. Fakargen värjde sig, men han hade inte den instinktiva snabbheten hos någon som slagits mycket. Blair log hopbitet och pressade den vitbrune bakåt.
     De högg och parerade, men han fick in många träffar. Med vindpiskors hjälp föll snart Volbara ihop och Blair väntade inte. Han högg skoningslöst, och hejdade sig inte förrän blodet täckte marken. Hanen var inte död än, men blodet som pumpade ut var som en klocka. Kanske försökte han säga något, men Blair kretsade bara runt honom med en avsky. Han ville komma undan ifrån käkarna ifall hanen försökte något igen. Bestämt satte han tassen över hans hals och lutade vikt mot det. 
    ”Du skulle dödat oss också”, sa han och såg på den blåa honan med ett litet, blodigt leende. ”men det är lätt att vara efterklok, hm?”

Valorias tankar rusade. Allt gick fort. I ena sekunden var där bara de tre, precis som i början. Men ytterligare två anslöt sig, och en var så bekant att hon hastigt fick dra efter andan. Minnen blixtrade förbi; en försvarslös ljus valp, hennes käftar kring hans öga, blod och vrede.
    “Du överlevde”, andades hon samtidigt som hon närmade sig Volbara och den främmande nykomlingen. Hon stoppades av en kraftig och brännande smärta i sidan. Hon tjöt till högt, och slängde sig mot marken för att hindra elden som fattat eld i hennes päl. Samtidigt såg hon mot Volbaras håll, och oron spred sig i bröstet på henne. Nej, nej, nej. Förtvivlat såg hon hur han föll till marken, och utan någon chans till att ta skydd högg den brune gentemot honom. Vid varje hugg kändes det som om hon själv blev träffad.
    Hon gjorde ett försök till att komma närmare, men slogs omkull hårt till marken - bara någon meter ifrån hennes älskade. Molok hade med sin kroppstyngd fällt henne, och tryckte henne nu hänsynslöst mot marken. Motstridigt försökte hon kravla sig ur hans fasta grepp, men han var för stark.
    “Se så, kämpa inte emot”, viskade han tätt intill hennes näsa. Hans andedräkt var lika varm som glöd. “nu ska du få se allt du älskar försvinna framför ögonen på dig”, Han satte ned ena tassen på hennes panna och tvingade henne att vända upp blicken för att se på Volbara. “och du kan inte göra något åt det.” Valoria kunde höra leendet i hans röst, och hon bet ihop. Tårarna pressade de bakom ögonen.
    “Nej, snälla vänta-”

Volbara föll. Det hisnade av stolthet i Baels bröst när han såg sin son fälla brodern till marken. Blodet färgade marken röd där striden urartade sig med dödlig utång. Volbara stred väl, men var ovan - hade inte härdat det Blair fått uthärda. Blair hade fått in många träffar, och där Bael kunnat hade han sänt in piskor och snärtar av vind att skada från oväntade håll - försiktig med att inte träffa Blair. Eldskogen fylldes av smärtade vrål och rop.
     Molok hade gjort ett snabbt utfall mot Valoria. Hans eld var tillräcklig för att få henne till marken - redan försvagad av fallet. Det var inte nog. Mer. Bael ville se mer, mer blod. Mer lidande.
     Tack vare Molok hade Bael lyckats läka nog för att orka stå på skakiga ben. Några revben var ännu brutna, och han kunde inte stödja sig mot sitt ena framben. Men i trots reste han sig och tog några tunga steg framåt med ett dovt morrande som mullrade ur hans strupe. Runt dem dansade Baels vind hotfullt och oförutsägbart, och över dem samlades mörka moln. De vita ögonen var obarmhärtiga. Vad Bael trott skulle bli hans sista dag i livet hade istället blivit hans räddning, hans vändpunkt. Hämnden var i hans klor, han kunde känna det.
     Bael tog några haltande språng framåt och klev emellan Valoria och hennes partner. Han högg, högg, och högg henne där han kom åt, struntade i elektriciteten hon matade honom med. Hans ansikte kändes domnat, han smakade metall i munnen och han svor att han kunde svimma när som helst. Men det var inte nog. 
     "Nej," sa han plötsligt och rätade på sig, andfådd. Han kunde inte bara döda henne. Inte såhär. Han tog några kliv bakåt. "Du krossade mitt hjärta när du dödade henne. Kan du ens fatta hur något sådant känns?"
Bael skakade på huvudet. "Du kan aldrig förstå. En hjärtlös hynda som du skulle omöjligen kunna förstå."
Det kändes som om varje muskel i Baels kropp darrade i protest, men han behövde bara härda lite till. Han hade något viktigare att säga. Han slet aldrig blicken från Valoria när han tornade sig över hennes ynkliga skepnad i smutsen.
"Men jag vill att du ska förstå. Så jag ger dig ett hjärta."
Bael lyfte menande blicken mot Blair. Hans blick var hård och kall när den mötte sonens gröna ögon. "Först då kanske du kan begripa."

Blair stod tyst och lyssnade till Bael som talade. Även om den ljuse under hans tassar inte hade varit direkt skyldig hade han gjort sig det nu genom att skydda den blåa och attackera Bael. När han såg ner på Volbara kände Blair ingen ånger och inga tvivel. Han väntade bara på något, det något som faderns monolog skvallrade om.
     "Så jag ger dig ett hjärta." Blair mötte Baels blick, och förstod. Han suckade svagt, men mindes också Volbaras eld. Irritationen var nog för att ge honom styrkan. Han böjde sig ner och högg. Volbara ryckte till, och när Blair drog sig tillbaka var det med ett blodigt, sargat hjärta i käften. Han klev över fakargen och steg fram mot Valoria. Blodet droppade, och när Blair släppte ner det framför henne spreds det åt alla håll. I Moloks vita fäll syntes det tydligast, men även i hennes blåa blev det tydligt. Blair stirrade känslolöst ner på sin mammas mördare, och backade sedan undan. Dödsstöten var inte hans, men han skulle inte sörja henne.

Valoria märkte inte av när hon började skrika. Om det var i samma sekund som Blair högg mot hennes älskade eller när han kallt släppte Volbaras, nej hennes hjärta framför henne. I samma sekund som det slog i marken och fläckade både henne och Moloks päls kände hon en intensiv smärta i bröstet. Stel utav chock blickade hon ned för att se vad som orsakade smärtan, endast för att inse att det inte var något fysiskt. Valorias hjärta hade gått sönder, i tusen bitar hade det delats itu och nu skavde det i bröstkorgen. Tårarna strömmade vilt nedför hennes kinder. Det fick inte vara sant, nej, nej nej.
    Förtvivlad och skakig såg hon på Volbaras livlösa kropp. Blicken var fäst vid honom, försökte se något tecken av liv trots att hon visste att han var död, borta. Valoria ville skrika, slingra sig ur fakargens grepp och döda dem alla - men hon var paralyserad. Hon kunde inte ens förmå sig till att tänka klart.
    “Snälla låt mig bara-” Valoria hann inte avsluta sin mening innan hon kände ett hugg i nacken från Molok. Hon kunde höra ljudet av ben som gick sönder, och en olidlig värme spred sig snabbt över hennes päls. Hon brann. Hennes päls brann. Men hon skrek inte, rörde sig inte, kunde inte förmå sig till att reagera. Trots att smärtan från elden sved - så var det långt ifrån vad hon känt då hennes hjärta gått sönder.
    Valoria låg kvar, orörlig och med blicken fäst på sin älskade tills även hennes hjärta slutade slå och mörkret omslöt henne.

Bael behövde inte be sina söner. Han skälvde där han stod när han såg Blair slita ut Volbaras hjärta. Muskeln var blodfylld, den perfekta symboliken för avrättningen. Bael visste inte när han började gråta, men tårarna rann ohämmat längs hans kinder. Han kände sig lättad, på ett sätt. Relianne hade inte velat något annat. 
     På samma sätt som Bael lidit, såg han nu Valoria lida. Skillnaden låg i att hon skulle leva med smärtan i en kort stund. Bael hade levt med plågan hela sitt liv. I år, efter år, efter år.
     "Det här är barmhärtighet," morrade Bael lågt när hyndan skakade under Moloks huggtänder. Elden tog fyr i hennes päls. Bael längtade efter hennes skrik, men fick inget. Hon dog i tystnad. En missnöjd fnysning lämnade honom där hennes kvarlevor brann. Lågorna reflekterades i Baels bleka ögon, och han ägnade henne en sista blick. "Ett milt straff för det du gjorde."
     Det var gjort. Bael hade inte känt sådan lättnad, sådan fullkomlighet på länge. Som ett avslutat kapitel. Valoria var död, och med det kunde Relianne finna frid i Chaibos rike. Hämnad. "Reli..."
     Bael slöt ögonen. Hans röst var lågmäld och hes, orden endast menade för de två. Det kändes på ett sätt som om hon var med honom, som om hon lyssnade. "Vackra Relianne... nu är vi fria."
     Vinden han skapat hade lagt sig omkring dem, och Eldskogen föll i en sorts lugn igen. Molnen över dem sprack upp lite för att ge utrymme åt några bleka solstrålar. Det kändes på ett sätt som om Relianne försökte säga honom något. Att han kunde gå vidare. Leva sitt liv.
     Blicken letade sig mot Molok, och Bael kunde inte längre hålla det borta. Han tog några klumpiga steg mot den förlorade sonens gestalt och kastade armarna om honom i en hård omfamning. "Molok... jag trodde att-" Bael avslutade inte meningen, utan bet sig i kinden istället. Han skulle beskydda sin familj nu. Inget mer ont skulle hända dem. "Du ser förjävlig ut," flinade han trots att tårarna ännu rann. En sentimentalitet över deras återförening föll över honom. Han torkade tårarna med baksidan av sin tass och harklade sig. Ingen nytta i att stå och fälla tårar.

[De lämnar platsen bakom sig. Avslutat<3]