Volbara drömde inte någonting de få timmar han sov. För utmattad för att hjärnan skulle spela honom några ovärldsliga spratt tillät den honom vila, bygga upp energi för den fortsatta resan. Men han väcktes ur sin djupa slummer av ett Valorias gälla skrik. Han slog genast upp ögonen, kastade upp sitt huvud och såg sig om efter faror men det var bara han och Valoria där - precis som innan de somnat. Han såg på henne, försäkrade sig om att hon var oskadd och strök sin tunga lugnande över hennes hjässa.
"En mardröm." muttrade han och reste sig sakta upp. Mörkret hade fallit och under tiden de sovit hunnit dra sig tillbaka. Solen höll på att resa sig vid horisonten, väckte alla sovande varelser och förberedde landet på en ny dag.

En ny dag.

Hungern gnagde i Volbaras mage, och han kom på att han aldrig åt någonting innan de somnade. Han såg ut mot havet, såg vågorna som slog mot den bentäckta kusten. Han blinkade ett par gånger innan han närmade sig strandbanken, slog ut sina nu utvilade men ändå värkande vingar och tog sig upp i luften, i ett enda språng.
"Jag ska fånga frukost!" ropade han till Valoria innan han flög ut över bränningarna, sökte med sin höklika blick över de mörka vågorna. Det hade börjat blåsa mer markant än dagen innan, och nu fick han klart kämpa för att inte blåsa tillbaka till stranden. Då en fisk tog ett hopp över ytan var Volbara blixtsnabbt där och störtade ner och fångade den i sin mun. Med en elegant vändning flaxade Volbara tillbaka till kusten och landade framför Valoria.
"Mw'in dwam?" fick han fram och släppte den måttligt stora fisken framför Valoria. Han undrade om hon hade ätit fisken han fångade åt henne dagen innan.

(*min dam?*)

Nöjd över vad han hade åstadkommit började han bege sig ut till havs igen för att fånga något åt sig själv när Valoria antydde att hon också ville lära sig att fiska. Han höjde ena ögonbrynet, granskade henne smått skeptiskt med en smått allvarlig min som snart sprack upp i ett utmanande leende.
"Ja, drömma kan man ju." flinade han och började sakta segla ut mot bränningarna. Vinden hade vänt och nu hade han den i ryggen, precis så som han ville ha det. Volbara vände sig om och nickade åt henne att följa honom.
"Fokusera. Se noggrannt mot vattenytan... invänta ett offer." Kortfattade han och började segla ner mot ytan, gled över de små vågorna. Sökte efter ett byte. Han hade dykt och fångat fisk förut, men det krävde bättre förutsättningar. För en sådan precis jaktteknik krävdes att han snabbt skulle störta ner under ytan, fånga sin fisk och sedan snabbt vänta uppåt och ta sig upp. Hans sjöfågellika vingar tålde vätan under en kortare tid utan att bli dränkta och för tunga för att flyga med. Att flaxa med dem snabbt efter att ha kommit upp ur ytan skulle bidra till att få bort det värsta av fukten, men en dag som den här vågade han inte dyka ner i djupen. Han hade tidigare tyckt att vattnet varit för kallt att dyka i, nästan extremt kallt. Måste vara någon stark ström som förde med sig kyligare vatten. Snart fick däremot hans skarpa blick syn på något som glänste, och han var där på direkten för att fånga fisken mellan hans kraftiga käkar. De hoppade upp ur ytan, rakt mot sin död. Tänderna punkterade den tunna huden och det krasande ljudet av ben som gick i spillror var som musik för hans rundade öron. Han steg mot skyarna och kom upp i Valorias höjd.

Försök nu. manade han genom att nicka häftigt.

Han lyssnade varsamt till hennes ord medan han svalde den lilla fisken helt, inte olikt en fågel. När den sjunkit ner i hans varma buk slickade han sig om läpparna, nöjd över att hungern började dra sig tillbaka - men han behövde mer. Mycket mer, om de skulle orka den fortsatta färden in i landet.
"Bara titta efter fiskar och sedan försök fånga den så snabbt du kan." svarade han snabbt. Volbara insåg med ens att han var en usel lärare. "Det är någonting man måste försöka komma in i själv. Det fick jag göra som valp." Med ett flin gjorde han en vid sväng och gled närmare havets vågor, scannade den brusiga ytan efter ännu en fisk. De befann sig inte speciellt nära den döda kusten utan man fick glida en bit ut till havs för att få syn på något. Havet var mörkt, så det var svårt att se något i allt det svarta, grumliga. Nyfiket blickade han bak åt Valorias håll, för att se hur det gick för henne. Enligt vad han uppfattad de år han spenderat tillsammans med henne var hon snabblärd och så fort hon gjorde någonting på rätt sätt så fortsatte hon att göra det i framtiden - trots att hon lätt kunde brusa upp och ogillade främlingar. Åh ja, det hade han allt lagt märke till under den långa tid de spenderat tillsammans. Han flinade brett.
"Lycka till!"
Med det sagt riktade han återigen allt fokus till fiskningen, fast besluten att fånga mer för att stilla sin hunger en gång för alla.

Illa kvickt fångade han ännu en fisk, glänsande blå, och svalde den hel innan han med mäktiga vingtag gled åt Valorias håll. Han såg hur snabbt hon gick inför jakten och innan han visste ordet av kom hon stolt flygande åt hans håll med en stor fisk i sina käftar. Han skrattade, hon såg så roligt ut, men han var också stolt över henne. Fakarger av hennes sort kunde minsann också fånga fiskar om de ville.
"Bra gjort!" flinade han, blickade in mot land. Med sin buk mättad var det inte mycket annat att göra än att färdas in mot land igen. Och med den jättelika fisken Valoria lyckats fånga skulle hon säkert stå sig i flera dagar. Det gjorde nästan ont i kinderna på honom av att le så mycket.

Elegant vinklade han sin kraftfulla men smidiga kropp och landade på den torra kustmarken. Klorna skrapade lätt i det hårda underlaget och väl stadig lät han veckla in sina vingar bekvämt intill hans flanker. Nyfiket vred han på nacken så att Valoria var i hans synfält. Det var verkligen en stor fångst hon hade gjort redan på första försöket.
"Nybörjartur." log han och blinkade menande med ena ögat. Han visste inte hur han någonsin skulle förmå att berätta för sin bästa vän hur han egentligen kände för henne.