Senaste kadavret var för tre dagar sen. Dessa tankar slog Melamory när hon ännu en gång hörde sig mage kurra. Hon stannade upp och lät det melodiska bullrandet tystna innan hon fortsatte sin färd. En gyllene hanne vandrade genom det tråkiga området. Slättet hade ingen mat att bjuda, bara en massa snö och enstaka buskar. Trots att det inte var så kallt så darrade honnär vinden svepte igenom. Den mjuka, gyllene pälsen gömde henne inte från kylan, eller så var hon så trött av all vandring och svält att kroppen inte längre såg det som nödvändigt att skydda henne från kylan. Det viktigaste var att inte svimma, eller somna. Då kommer vilken örn eller falk som helst kunna ta henne. Melamory stannade för att vila, en skarp huggande smärta i magen fick henne att krampa till och göra en paus i några minuter. Bara hon hittade lite mat skulle allt kunna gå bra. Men hon har aldrig lärt sig jaga, hennes föräldrar dog innan det. Chaos tog de som den tog oändligt många liv. Hon blev kvar. Ensam.

OFF; jag fattar inte, är vargen kille eller tjej? haha O:

Den Blå flög med krossat hjärta. Vad hade gått fel? Hon som alltid trott att hon skulle leva med sin vän. Men ack, det blev aldrig som man trodde. Med ett svep flög hon och gjorde en liten volt i luften. Med en suck flög hon vidare. Aldrig skulle hon bli glad igen, kändes det som.
Hon svepte med blicken över området och hon fästes vid en guldprick där nere på slätten. Med en rörelse var hon påväg ner, för att undersöka individen. När hon kom närmare såg hon en varg med vacker guldpäls, normalstor (?).

Valoria hörde ett kurrande och antog att det hörde till vargen.
"Du kommer inte hitta någon större måltid här, det vet du va?" sa hon och flinade. Hon saknade Volbara, men hon visade ingenting för denne individ.

Hade hon varit mindre trött hade Melamory såklart lagt märke till vingsuset ovanför hennes huvud. Nu la hon märke till främligen bara när hon hörde henne tala. Den gyllene hanne ryckte till och spetsade öronen och såg upp. Framför henne var en vingad varg med en mycket vacker päls i blå nyans. Melamory gillade främlingen direkt. Hon var alltid lätt att charma, speciellt om det var någon som var vacker och ovanlig. "Oj.." sa hon först när hon såg henne. Svansen viftade matt bakom henne. "Jag menar hej! Ingen större måltid säger du..det var ju inte bra." Melamorys röst var manlig men vek och grötig. Hon var trött, även om hennes kropp såg frisk och stark ut så var hon trött. "Du har mycket vackra vingar.. " gav hon sedan en komplimang till honan, inte för att vara artig utan mest för att konstatera faktan. Hon visste hur det kändes att flyga, men inte som en fakarg utan som en gråsparv. Det var den mest inlärda fågelformen hon kunde. "Du såg inga bytesdjur längre fram? Några kadaver då?" undrade hon och såg upp på tiken. Hon var så hungrig att hon med lätthet skulle kunna brista ut i gråt, dvs om hon var den typen av flickor som brukar brista ut i gråt när något går snett.

Den Blå kollade på främlingen framför henne. Det verkade inte som att denne var något större hot. Så hon flög ner och gjorde en majestätisk landning och fällde ihop sina vingar. Hon granskade vargen framför sig, en hane med guldpäls. När hanen sedan gav henne en komplimang kollade hon förvirrat på den andre vargen. Aldrig hade hon fått en komplimang innan - förutom av Volbara men oftast hade hon bara skämtat bort det eller struntat i det. Men detta var inte Volbara som stod framför henne.
"Tack. Öhm, antar jag?" sa hon med sin mjuka, men starka och vackra röst. Hon lade huvudet på sned och kollade på vargen. Individen var inte som alla andra hon mött i det här landet. De flesta har varit hotfulla och grymma, men vargen framför henne hade inte visat några tecken på hotfullhet - än antagligen. Hon väntade på att den andra vargen skulle säga något om att den bara skämtat om hennes vackra vingar. Men ingenting hände och istället frågade vargen framför henne om mat.
"Jag kollade inte så noga, jag kan kolla. Om du vill?" sa hon och fick fram ett av sina leenden. Utan svar flög hon med stotla vingar upp i luften och sökte med blicken efter någonting som hon kunde dela med den andre vargen. Hon tänkte precis ge upp när hennes ögon fästes på en liten grupp djur. Ett leende spred sig på honans läppar och hon sjönk sakta ner mot marken till vargen.
"Det finns en flock djur bortåt, vill du ha hjälp med jagningen? Du ser lite, ehm, trött ut?" sa hon mjukt.

Herregud, vad var det som hände? Det här var inte den Valoria som hon brukade vara. Var det pågrund av Volbara som hon plötsligt betedde sig snällt mot andra? Hon skakade på huvudet och lät Volbis röst glida in i hennes huvud.
Försök att vara artig.
Det var precis det hon höll på med. Hon granskade vargen därnere och bestämde sig. Hon skulle försöka följa hennes före detta väns råd, att vara snäll. Dock, om någon annan skulle visa hotfullhet först - skulle hennes elaka grymma sida komma tillbaka.

OOC; ska vi köra på att de blir rätt så bra kompisar? typ att Melamory berättar om typ att hon är tjej och så?

*peeeeeeeeeetar* :3

avslutat för tillfället ~