Det var relativt vindstilla - för att vara uppe i bergen. En ensam hare, troligen från Numoorislätten, hade förvirrat sig upp i Raukakekedjan. Hur den kommer så långt ifrån sitt hem kunde nog ingen svara på, allra minst haren själv. Det enda han ville var att finna sin håla igen och komma bort från denna steniga, utsatta plats. Plötsligt stannade han och reste sig på bakbenen, öronen vinklades för att uppfatta omgivande ljud. Han anade den analkande faran, men var ännu omedveten om vad det var. Det enda han kunde säga var att hans svanstipp pirrade obehagligt, som den alltid gjorde när han var iakttagen.
Plötsligt hördes en serie ljud. Haren frös till is och stirrade storögt omkring sig. Det hade inte varit en fågel, faktum var att ljudet inte liknande något djur han någonsin träffat. Det hördes igen, tydligare den här gången. Stigande och fallande toner, melodiöst, harmoniskt... Haren började sakta men säkert slappna av. Melodin påminde honom om hans hem, om det vajande gräset och de susande buskarna. Om sena kvällar och klöverblommor. Öronen ryckte tillfredsställt till och han slöt ögonen, invaggad i ett övernaturligt lugn av den vackra sången.

Så från ingenstans slog en blåskimrande, gyllene och mycket, mycket mager varelse ner på haren och ett par starka käftar slöts kring hans strupe. Harens liv hade släckts innan han en hunnit reagera. Nightingale lyfte med haren hängande i käftarna, i jakt på en bättre och mer skyddad plats att äta på. Hon hade flugit länge, vilat lite och ätit ännu mindre. Vid det här laget var hon mycket sliten och om möjligt ännu magrare än innan hon påbörjat sin resa. Ön där hon tidigare sökt skydd hade visat sig vara revir till en annan, mycket aggressiv flock och hon hade tvingats ge sig av. Nu hade hon cirklat i luften i flera dagar och knappt tagit några pauser ens för att äta eller sova.

Hon fann en lämplig plats inte långt från där hon slagit ner som en hök på haren. Landningen var skakig och vittnade starkt om just hur utmattad den magra fakarginnan var. Hade det inte varit för den gnagande hungern hade Nightingale aldrig landat utan att noga se efter att hon var helt själv. Nu lockade det färska blodet och löftet om ännu varmt kött alldeles för mycket för att den unga honan skulle ha tid med försiktighetsåtgärder. Hon tackade vilka andar eller gudar än kunde finnas omkring henne och började hungrigt slita i harens skinn. Även om Nightingale aldrig någonsin skulle erkänna det, var hon glad över att hon kunnat ge haren ett fridfullt slut istället för den förtvivlade skräck det innebar att vara jagad. Hans sista sekunder hade han tillbringat i frid, han hade inte ens anat det stundande slut han skulle möta. Nightingale tog en kort paus och slickade sig girigt om läpparna för att inte gå miste om en bit av haren då hon stelnade till på klipphyllan. Hon var inte ensam.

Trots at Nightingale nu var säker - nåja, nästan i alla fall - på att Valoria inte skulle attackera, höll hon ögonen vaksamt på den andra tiken. Hon hade tagit för vana att aldrig lita på någon, och för en varg som inte vant sig vid att ha vänner var det svårt att offra säkerhet för att visa tillit, ens för ett blodigt köttstycke. Nightingale slängde ett ögonkast på den halvätna haren och magen knöt sig i hunger. Som om hon sett gesten, nickade Valoria mot det lilla bytet. Nightingale behövde inga förklaringar för att förstå vad det betydde. Det var knappast svårt att missa hur mager hon var, och Valoria's skarpa blick hade inte undgått att se det heller. Trots uppmaningen att äta, var Nightingale avvaktande och försiktig, inte så mycket mot Valoria som mot möjligheten att det kunde finnas en tredje, mindre välvillig varelse som lurade på dem. Hon hade inte råd att förlora uppmärksamheten på sin omgivning, även om Valoria skulle finnas där.
"Ska jag ta det som en komplimang?" Valorias röst var skarp, klar, men inte fientlig. Snarast en ton av samma retlighet som Nightingale haft. Hon lät ett lätt skratt rulla över sin tunga och sneglade lurigt på Valoria.
"Jag har aldrig funnit litenhet att vara ett handikapp," svarade hon och syftade på hennes egen ringa storlek. Faktum var att bara det att Valoria bara knappt var större än henne gjorde det lättare för Nightingale att lita på tiken. Hon utgjorde inte något större hot, även om hon hade varit där med illvilliga planer. Sedan kom orden Nightingale aldrig sagt, och aldrig trodde hon skulle få säga och mena dem:
"Jag har saknat dig, Valoria."

Det enda ordet som kunde beskriva Valorias ansiktsuttryck var förvåning. Skulle Night vara ärligt var hon själv förbluffad över de ord hon yttrat, men så snart hon sagt dem insåg hon att det var sant. Hon hade saknat Valoria, fastän de bara pratat genom en stenvägg. Svaret hon fick var knappt mer än en viskning, något Nightingale knappast kunde klandra Valoria för. De delade ett tungt minne, och bara synen av den andra gjorde dem smärtsamt medvetna om de sår, både fysiska och psykiska, det åsamkat dem. Det till trots var den en märklig sorts vänskap mellan de två tikarna, och hur gärna Nightingale än ville klandra Valoria och Volbara för att ha lämnat henne kvar kunde hon inte förmå sig att säga det. De sista spänningarna i musklerna försvann, vaksamheten i blicken bleknade och Nightingale unnade sig ett djupt andetag. Hon hade inget att frukta från Valoria, det stod klart nu, och fanns det en tredje ännu ointroducerad individ där, skulle de vara två mot en.
"Du måste äta" skarpheten i Valorias röst gick inte att ta miste på, hon lät ungefär som en uppfordrande mor skulle låta mot sin valp när denna inte ville äta. Tanken fick ett sorgset uttryck att dra över Nightingales ansikte.
Inte för att jag skulle veta hur det lät tänkte hon och vågade slutligen vika undan blicken för att fästa den på sitt byte. Hungern rev i hennes mage, och nu när hon fått bekräftelse på att det var säkert - och tillåtet - att äta kastade hon sig hungrigt över haren. Nightingale glömde för ett ögonblick bort den blå tiken, när det varma blodet och möra köttet värmde hennes kropp och fyllde hennes mage kunde hon inte koncentrera sig på något annat än den underbara känslan av att äntligen få stilla sin hunger.

Nightingale var van vid att gå hungrig. Att vara en ensam nomadvarg försvårade tillvaron väsentligt; hon var tvungen att ha koll på allt. Resultated var att hon ofta var tvungen att gå dagar, ibland flera veckor utan större måltider än de smågnagare och fåglar hon lyckades fånga. Då och då hade hon tur och hittade ett gammalt as ett annat djur lämnat efter sig, men de händelserna var få och sällsynta. Att vara mätt var något Nightingale skattade högt och såg som en gåva. Mättnad lockade även fram en gladare, lekfullare sida hos henne som sällan syntes annars.

Nightingale tittade upp från det nu renätna kadavret och slickade blodet från munnen. Ögonen hade återfått en del av sin vanliga glans, och hon såg inte fullt så sjuklig och utmattad ut längre. För ett ögonblick skämdes hon över att inte ha erbjudit Valoria något, men hon skakade snabbt av sig den känslan. Valoria kunde ta hand om sig själv, hon behövde ingen som såg efter henne. Särskilt inte någon som Night. Med svansen svept kring sig och vingarna tryggt hopfällda satte sig Nightingale och såg på Valoria, noga med att dölja sin nyfikenhet. Nightingale hade aldrig riktigt lärt sig att visa underlägsenhet, dessutom hade hon och Valoria varit jämlikar när de träffats och enligt Night var de jämlikar även nu. Hon gjorde därför ingen rörelse eller gest för att visa sig varken underlägsen eller överlägsen den blå fakargen. Hon bara var. Ett leende ryckte i hennes läppar och hon skakade lätt på huvudet.
"Det är ganska otroligt. Du lyckades, jag lyckades," Nightingale pausade och insåg plötsligt vad det var som var fel, vad som gett henne den gnagande känslan av att det skulle vara en tredje individ bland dem. Hon hade trott att denna tredje, okända part var ett hot, men nu såg hon, när hungern var borta och hon kunde rikta uppmärksamheten mot annat. Det var en tredje individ som skulle vara där. Det ryckte lite av tveksamhet i Nightingales öron innan hon frågade kort:
"Volbara?"

""Du struntar i att följa med mig då?" den retsamma tonen i Valorias röst gick inte att ta miste på. Till skillnad från Nightingale hade Valoria en kristallklar, rungande röst, medan Nightingales var mycket mjukare, och nästan lite hes, en röst som fick hennes ord att låta som sång även när hon inte sjöng. Återigen klippte honan med öronen och härmade Valorias halvleende.
"Följa med dig vart?" frågade hon, oförmögen att dölja sin nyfikenhet och - det gick inte att ta miste på - upprymdhet. En liten låga av hopp tändes djupt inne i Nightingales annars så pessimistiska hjärta. Valoria hade visserligen inte sagt det, men hennes ord och kroppspråk hade antytt att kanske - Nightingale vågade knappt tänka tanken att det kunde vara sant - skulle hon erbjuda Night ett hem. Åtminstone för ett tag.

Det var fortfarande något som inte stämde. Nightingale hade inte missat de blixtar som tagit form i Valorias ögon, och det krävdes inte mycket tankekraft för att komma fram till att det berodde på irritation. Irritation över vad? Hade Nightingale förolämpat hennes flock? Det ryckte lite i ena örat. Om så var fallet, ångrade hon sig inte. Att leva med Nightingale innebar att leva med förolämpningar. Men något sa ändå Night att det hade inte mycket att göra med vad hon sagt, inte egentligen. Det handlade om flocken i sig. Nightingale tillät inte en tanke återspeglas i hennes ansikte medan hon funerade i väntat på Valorias svar. Om det var fel på flocken, var kunde det vara? Valoria var alldeles för stolt och stark i sig själv för att tåla att bli trampad på. Volbara - den enda Nightingale kunde komma på hade betydelse för Valoria - mådde bra. Hade de bråkat? Men varför hade då Valoria stannat? Nightingale mindes de nätter de viskat med varandra i varsin cell, desperata försök att jaga bort kylan och smärtan de kände. Det var uppenbart att Valoria var minst lika beroende av frihet som Nightingale var, om inte ännu mer. Kanske var det det som var problemet. Valoria stod helt enkelt inte ut med tanken på att tillhöra en flock, att vara bunden, skyddad, fast. Ett ryck i svansen - av förståelse och rädsla för att själv känna samma sak den dag hon hittade en flock. Nightingale gav inte ord åt sina funderingar och slutsatser, ovillig att riskera.. Ja vad? Vänskapen de delade? Nightingale skakade nästan omärklig på huvudet. Hon fick inte bli sentimental. Frustrerat sköt hon tankar och känslor åt sidan och mötte Valoria's purpurfärgade blick. Hon hade sagt något, men Nightingale hade inte uppfattat det.
"Förlåt,"ursäktade hon sig "Jag missade vad du sa."

Nightingale noterade den svaga sinnesförändringen hos Valoria, inte minst då hon stolt höjde huvudet, sköt ut bröstkorgen en aning och höll svansen högt. En varning? Ett hot? Det var uppenbart att Valoria demonstrerade sin högre ställning, men om det var av irritation eller enbart för att visa Night sin nya plats i flocken, kunde Nightingale inte svara på. Hon reste sig hastigt, beredd att backa undan om så behövdes. Hon vek varken undan blicken eller sänkte svansen, som hon borde ha gjort, utan höll bara ögonen kallt avvaktande på den bli tiken, hennes vän och antagligen den enda som skulle kunna överraska och överrumpla Nightingale. På så sätt var Valoria inte enbart Nightingales vän, utan också hennes största hot. Valoria smög sig fram till henne, klorna klickade mot berggrunden, ljuset glittrade i den välvårdade pälsen, och när hon sänkte huvudet var Nightingale för ett ögonblick uppriktigt orolig att deras möte skulle sluta i en strid. Hon hade ingen grund för sina farhåger, men Nightingale var naturligt väldigt misstänksam, så hennes reaktion var knappast konstig.
"Lämna mig inte" Nightingale blinkade först oförstående. Sedan backade hon undan från Valoria. Den plötsliga sårbarheten hos honan, kärvänligheten, värmen skrämde faktiskt Nightingale mer än vad en attack skulle göra. Hon visste inte hur hon skulle hantera det, hon som var van vid fientlighet och kyla. Hon visste inte hur hon skulle svara eller bete sig, utan stod bara några korta ögonblick med ena tassen lyft och de blå ögonen förvirrat fästade vid honan. Hon studerade Valorias drag, sökte efter tecken på falskhet, ironi, vadsomhelst som vittnade om att hennes ord varit ett hot eller ett hån. Men allt hon fann var en öppen sårbarhet, och när det gick upp för Nightingale att Valoria delat med sig av något som smärtade henne, av sin ensamhet, mjuknade hennes drag. Tassen sattes ner på marken igen och hon satte sig lugnt ner efter att hon flyttat närmare Valoria. Nightingale förstod bättre än någon vilket stort steg, inte minst av tillit, det var att blotta sig på det sätt Valoria hade gjort. Nightingale tänkte inte driva med henne, håna henne eller anmärka på det hon sagt, men hon kunde inte undgå att känna ett sting av bitterhet. Som du lämnade mig, menar du? tänkte hon, men ruskade av sig anklagelsen.
"Man lämnar inte länge saknade syskon när man precis återförenats" sa hon "inte ens om de råkar vara syskon enbart genom ett gemensamt förflutet." Nightingale drog ett djupt andetag, som om hon var utmattad av den ovana tillgivenheten, men sköt fram tassen över marken så den vidrörde Valorias.
"Det kanske är dags för mig att hitta en flock. På riktigt."