Han ökade takten på vingslagen och höll huvudet lågt där han flög, högt över numoorislätten som svepte förbi under honom i en rasande fart.
En blixt klöv himlen och såg ut att slå ner mitt på slätten. Strax därpå följde det höga mullrandet av åskan som var precis ovanför honom.
Regnet öste ner och smattrade mot hans utfällda vingar och päls, för att sedan rinna av och ersättas av fler droppar. En snabb tanke om hur bra det var att ha vattenavstötande päls flög igenom hans huvud innan han lade sin fulla koncentration på att flyga så fort han bara kunde mot de mörka bergen en bra bit framför honom. Ännu en blixt lös upp det mörka himlavalvet, men denna nådde aldrig marken, istället stannade den bland de mörka molnen den lös upp innifrån. Även där kom åsksmällen direkt efter, ett tecken som betydde att stormen nu var rakt över honom.

Med en beslutsam morrning tog han i allt vad han kunde och slog så hårt och fort han bara klarade med vingarna för att fort komma fram till det säkrare området, vetskapen om att han när som helst kunde bli träffad fanns hela tiden i hans tankar.

Efter den snabbaste flygning han någonsin varit med om landade han på en klippavsats på de mörkgråa bergen och sjönk ihop i en utmattad hög med vingarna utbredda över den ganska stora klippavsatsen han landat på.
Det värkte i hans bröst, det smakade metall i hans mun, det dunkade i hans huvud och han hade ont i vingfästena, men han hade klarat sig och var inte längre den högsta punkten, vilket var det sista han tänkte på innan han föll i en orolig sömn av ren utmattning.

[ressat till Volbara och Valoria]

En hög smäll ekade bland bergen, och Terock slog upp ögonen.
Var är jag? Vad gör jag här? tänkte han förvirrat och såg sig omkring. Snart mindes han den snabba flygningen, känslan av sårbarhet som hängt över honom och landningen på avsatsen.
Prövande försökte han fälla ihop vingarna mot ryggen och morrade med läpparna uppdragna över tänderna av smärtan som dunkade i hans vingfästen. Men han lyckades, och smärtan avtog långsamt när dom låt tillrätta ihopfällda på hans rygg.

Blixtarna lös upp himlen med jämna mellanrum, och ovädret hade inte lugnat ner sig det minsta medan han sovit.
Terock slickade bort några vattendroppar från nosen och såg ut över de enorma slätterna som bredde ut sig framför honom, utsikten var otroligt vacker från denna höjden.
Ännu en blixt klöv himlen, och denna gången tyckte han att han såg en svart prick mitt på himlen. Vad var det för något?

Han stod en stund och såg på när pricken kom närmare och närmare, blev större och större.
Chockad insåg han att det var två vargar som var påväg mot bergen.

Han flyttade sig så att de nyanlända vargarna skulle få plats. Han betraktade dom lugnt och kunde inte undvika att märka hur utmattad den ena var, han gjorde precis som Terock hade gjort, lade sig ner med utfällda vingar och hade knappt någon ork, inte ens till att morra. Men den andra däremot, den blåa tiken. Hon verkade inte lika utmattad som hanen när hon morrade.
Vilket terock besvarade med ett varnande, kort morrande. Han sträckte på sig så att både hans huvud och svans kom högre upp och blottade varnande tänderna.
- Gör inget dumt nu. Ta hand om honom istället. sade han och vände blicken mot den sårade hanen.

"Vi .. såg inte att klippan redan är upptagen. Du får ursäkta oss."
Terock klippte med öronen vi hanens ord och han såg ner på den sårade vargen.
- Stanna här så länge ni vill, mig gör det inget sålänge ni inte hittar på något dumt, svarade han hanen och vände - nästan menande - blicken tillbaka mot honan.
Han slappnade av i läpparna, men behöll sin dominanta hållning när han såg ner på henne.
- Varför är ni ute och flyger i sådant här väder? Och vilka är ni? undrade han.

- Valoria och Volbara... viskade han för sig själv, nästan som att han smakade på namnen.
"Vi söker skydd." Det är dom inte ensamma om... tänkte han och såg upp mot den mörkt gråa himlen. Regnet hade avtagit lite lite, men åskan fortsatte att mullra med jämna mellanrum efter blixtarna.

"Och du är?"
- Terock. Han sade det som att det var helt oviktigt, just då var han mer intresserad av Volbara och Valoria, vargarna som nödlandat på hans lilla klippavsats.
- Hur har han fått dom såren? undrade han och böjde sig ner lite för att ta en närmare titt på såren som färgade hanens vita päls röd. För en liten stund önskade han att han hade Chica där, hans älskade dotter med helande krafter, men hon och Charlie hade lämnat lyan för ett bra tag sedan för att gå ut och upptäcka lite, dom hade varit väldigt rastlösa den senaste tiden och behövde komma ut och få hitta på saker.

[bajsdåligt x( ]

Han höjde huvudet igen då tiken ställde sig beskyddande framför den sårade.
"Bråk."
Han nickade stillsamt och såg fundersamt mellan de båda. Valoria verkade väldigt beskyddande och han gissade på att de antingen var syskon eller ett par. Eller de var kanske bara goda vänner? Han ville inte vara oartig att fråga, men han hade gärna velat få reda på mer om dom.
- vill ni berätta vilka krafter ni besitter? undrade han istället och hoppade att hans fråga inte skulle vara för påträngande, men han var alltid nyfiken på andras krafter, ingen var den andra lik.

Terock vände blicken mot den sårade hanen. Han kunde känna svag värme från hanens håll och såg snart hur vattnet lämnade hans kropp i form av ånga som steg upp mot taket.
- Eld, konstaterade han och nickade smått innan han åter vände blicken till den lilla tiken som stod framför honom.
"Elektricitet, Och du, Terock?" sade hon, och han kunde se att hon slappnade av lite efter en stund.
- Det förklarar varför ni vågade er ut i stormen... mumlade han, mest för sig själv.
- Jag har ingen kraft på samma sätt som ni har, jag är giftig, sade han och log smått så han precis blottade sina vita tänder innan han slappnade av i läpparna och leendet försvann igen.

Efter att tiken slappnat av något slappnade han själv av och stod mer avslappnat.
- Är det okej om jag kommer längre in? undrade han och skakade på sig för att få bort vattnet som rann i hans päls, han hade ju flyttat sig från den lilla grottan när dom hade kommit, och nu stod han helt oskyddad ute i ösregnet.

Efter att båda två svarat ja på hans fråga gick han in i den lilla "grottan" och ställde sig en bit från Volbara. Väl därinne blev han behagligt varm och log vänligt åt den sårade.
- Tack så mycket, en väldigt användbar kraft du har där, sade han med ett snett leende. Han slappnade av mer och mer efter att de båda accepterat honom, och snart satte han sig ner.

Han såg fundersamt på Valoria då hon gick ut till klippans kant och lade sig ner i ösregnet med blicken fäst på det lysande skådespel som utspelade sig på himlen. Ett tag tänkte han be henne att gå därifrån för att det kunde vara farligt, men han ångrade sig snart. Det var ingen fara för henne, om hon inte ville det skulle ingen blixt slå ner på deras lilla skydd.

Efter en stunds tystnad såg han mellan de båda vargarna.
- Jag vill inte verka påträngande, men tillhör ni någon flock? undrade han.
Det högg till i honom då han tänkte på flocken han tillhörde, Cierzo. Flocken var inte densamma utan Tocho och han kände att han flöt bort mer och mer från flocken, han hade inte ens varit i reviret på väldigt länge.
Kanske borde han dra sig ur? Han gjorde ju ändå ingen nytta där. Det enda som höll honom kvar var Fallulah, men dom kunde träffas ändå, dom var inte beroende av flocken för att träffas och han kunde fortfarande komma och träffa sin älskade när han ville.

"Nej."
Terock vred på öronen vid hanens svar, det var vad han hade gissat.
Han såg på den blå tiken när hon reste sig och gick in. Försiktigt, för att inte råka stöta till Volbara, backade han lite längre in för att hon skulle få plats.
En lättad känsla spred sig inom honom då hon lade sig ner, han var lättad över att de båda verkade acceptera honom och att de kunde slappna av i hans närhet.

Smått leende lade han sig ner och vilade huvudet på sina tassar. Det prasslade lite om hans vingar när han lade dom tillrätta,men annars var det helt tyst.
Även han slöt ögonen efter en stund och slappnade av i hela kroppen, det var behagligt varmt och torrt. Kanske lite hårt på grottans golv, men det fick duga.

Utan att han märkte det blev hans andetag tyngre och tyngre, och han slutade tänka. Efter en stund somnade han och sov tungt.

[Min trötta pojke <3]