Trian hade knappt varit vid medvetande den där gryningen när Astrid funnit hans sargade kropp i det daggklädda gräset. Han hade hört en bekant, silkeslen röst men hade inte kunnat placera från vem den kom och varit alldeles för utmattad för att öppna ögonen. När den silkeslena rösten fått sällskap av en maskulin stämma hade Trian för ett ögonblick tänkt att det måste vara Riveri och Kleon. Han var äntligen återförenad med sina egna, sin familj. Han var tillbaka i Norr och nu skulle han äntligen få vila.
     Men så vräktes hans enorma kropp upp på en stark rygg, vilket inte var en enkel match för någon. Smärtan var obeskrivlig. Det kändes som att varje ben knäcktes, varje organ mosades och det lilla medvetande som kämpat sig kvar slocknade hos bergavargen. Färden från slätten till lägret var ett enda stort mörker.
     Astrid och Asker hjälptes åt att, så varsamt de kunde, lägga ner Trians sargade kropp på golvet i Askers hydda. Trians annars så grå päls såg nästan mörkbrun ut vilket gav honom ett helt annat utseende. Varenda centimeter av honom var täckt av blod, damm, smuts och kvistar. Han förlorade mycket blod, särskilt från det gapande såret över hans revben där den elfenbensvita bröstkorgen skymtade under de uppslitna musklerna. Hans starka nacke var alldeles köttig och hans ena bakben var även det sönderslitet. Nog för att hans unga kropp var stark, men var den tillräckligt stark?
     De kommande veckorna svävade Trian mellan liv och död. Flocken turades om att vaka över honom efter Astrids böner att hjälpa hennes vän. Den stora hanens bröstkorg rosslade vid varje andetag och hans kropp krampade stundtals av den höga feber som infektionerna gav honom. Men dagarna gick och varje morgon när Astrid klev in i hyddan möttes hon av Trians rivna bröstkorg som hävdes upp och ner. 
     Då och då mumlade han något, oftast om sina familjemedlemmar. Han var fångad i sina mardrömmar och återupplevde de mörkaste minnen om och om igen. Om nätterna när Asker sov bredvid den skadade hanen kunde Trian yla av hjärtesorg, varpå Asker så omtänksamt baddade hans sår eller hummade en lugn visa tills Trian återfann lugnet. Sakta men säkert verkade den värsta krisen över och Trians kropp verkade mirakulöst återhämta sig, om än långsamt.
     Trian började vakna till, små stunder i taget. Han orkade inte prata särskilt länge och betedde sig väldigt förvirrat. Oftast mumlade han om Riveri, om Lya, om Kleon. Men snart fick han kraft nog att be Asker och Astrid berätta historier för honom. Om minnen, om jakter, om årstider, om vad som helst. Där låg han med ögonen slutna och lyssnade på deras historier, ibland med ett svagt litet leende på läpparna. 
     Dagarna gick och såren började läka. Hans kropp var täckt av stora fula ärr, men på de flesta ställen hade ett tunt lager av ljusgrå päls börjat växa. Flocken hade gjort ett fint jobb i att försöka tvätta av honom så att hyddan inte stank av levrat blod. Men han var fortfarande otroligt tovig och smutsig.
     Senaste tiden hade han märkt av ett skifte i Astrid när hon hälsade på honom. Även om han ännu var alldeles för trött för att öppna ögonen för att möta hennes blick, så kunde han höra på hennes historier att de var sorgsna nu. Djupa och hjärtekrossade. Inte sådär blomstrande och kvittrande som tidigare. Han mindes inte när Asker hade hälsat på honom senast och när han hade försökt att fråga andra flockmedlemmar så hade de inte velat svara. Han började tro att han kanske hade inbillat sig Asker. Kanske var det bara hans förvirrade sinne som spelade honom ett spratt?
     Morgonen grydde ännu en dag och Trians stora, lurviga öron klippte till vid det bekanta ljudet av Astrids mjuka tassar utanför hyddan. Han kände brisen från sommarvinden när hon klev in och gjorde ett försök till att öppna ögonen men han orkade inte ännu. 
     “Inte idag heller tjejen, ledsen” fick hans hesa röst fram. En mening som han yttrat de senaste veckorna varje gång hon hälsat på honom som för att skämta bort det faktum att han hade balanserat på en tunn lina mellan liv och död, fler än en gång. En svag ryckning i mungipan. Nån gång hade han till och med gått så långt att han hade väntat med att tala tills hon hade blivit lite orolig, varpå han hostat fram ett litet skratt och bett om förlåtelse. Hans charmiga, gäckande jag fanns ju därinne bland allt det sårande och trötta. Han var fortfarande Trian och kanske var det hans sätt att försöka muntra upp henne. Det var ju hans tur att försöka hjälpa henne nu.

Trian hade blivit ett av Astrids fokus sedan Levs och Askers försvinnande. Hon spenderade mycket tid vid hans sida, hoppades och bad att han skulle vakna snart, att han skulle återvända till henne, till flocken. Hon kunde inte förlora en till. Men varje gång han mumlade den där skämtsamma frasen, “Inte idag heller tjejen, ledsen”, kände hon en tyngd som blev allt svårare att bära.
    Astrid försökte le åt hans ord, men det nådde aldrig riktigt fram till ögonen. Det var som om något inom henne hade stannat, som om hennes känslor långsamt tynade bort tillsammans med de senaste veckornas prövningar. Hon ville känna glädje, känna lättnad över att Trian fortfarande var vid liv. Men varje gång hon satt där och såg hans ärrade kropp kämpa för varje andetag, påmindes hon om det hon förlorat — det som ingen kunde ge henne tillbaka.
    “Du vet, du borde egentligen inte hålla på och oroa mig så här,” försökte hon skämta, men hennes röst var tunnare än vanligt. “Jag har tillräckligt att fundera på utan att du driver med mig.”
    Hon tystnade och såg ner på hans sargade kropp, nosen strök varsamt över en tovig pälslock. Minnena av Asker och Lev pressade sig in i hennes medvetande, och smärtan stack till i bröstet. Hon ville prata med Trian om det, om all sorg som låg tung över henne, men hon kunde inte. Inte än.

Trian, vars ögonlock varit så tunga så länge nu, hade blivit expert på hur noterna i hennes röst spelade. Hennes röst som innan så sprudlande sjungit i dur gick alldeles för ofta i moll nu för tiden, så även idag. Det var något tungt som låg över hennes hjärta, vilket även hennes ord bekräftade. 
     Han drog ett djupt, rossligt andetag som skar i hela bröstkorgen och som fick honom att göra en grinande min för en sekund, även om han gjorde sitt yttersta för att inte visa sin smärta. Han ville inte att hon skulle oroa sig för honom, även om han hade förstått att hennes oro var omöjlig för honom att lindra, hur stark han än försökte vara inför henne. 
     När hon strök sin nos så varsamt över hans päls så ville han inget annat än att stryka sin nos över hennes nosrygg, mellan hennes fluffiga öron och dra henne tätt intill sin stora bergakropp. Trycka hennes oroliga kropp mot sin tills all hennes oro runnit av henne. Försäkra henne om att vad det än var som tyngde henne så skulle han hjälpa henne. 
     "Astrid" började han och försökte öppna sina ögon som var rätt igengeggade av både gammalt var och torkat blod. Han blinkade några gånger bakom ögonlocken och tvingade sedan upp sina tunga ögonlock. Där bakom vilade hans ljusblå ögon som såg lite tröttare ut än vanligt, men som trots det, lyste av omtanke. 
     "Prata med mig" bad han. "Du har vakat vid min sida och jag har dig att tacka för mitt liv, snälla, prata med mig" Den där gäckande, pojkiga tonen var som bortblåst. Istället ekade hans ord av en ömhet så mjuk som den från en själsfrände till en annan. "Jag finns här för dig Astrid" 
     Han mötte hennes blick och drog ännu ett knivskärande andetag för att samla kraft. Han tog sig sakta, sakta upp sittandes och gjorde sitt yttersta för att inte visa hur ont det gjorde. Varenda muskel smärtade, varenda ben i kroppen värkte. Men han kom upp sittandes, allt för att ännu en gång möta hennes blick. 
     "Berätta vad som har hänt. Jag är inte dum sötnos, jag förstår att något har hänt dig. Kom, sitt hos mig" sa han med sin raspiga röst. En del av honom ville ha henne nära för att kunna röra henne, en del av honom ville ha henne nära för att han var rädd för att han inte orkade sitta upp utan stöd.

En skugga av förvåning svepte över hennes ansikte när deras blickar möttes. Hon hade nästan glömt hur blå hans ögon var, ljusa som en vinterhimmel, men med en märklig värme som lockade in henne. Trian, med sitt tysta lugn och sin lojalitet, bar en styrka som inte alltid syntes, men som Astrid alltid känt av.
    Hon vände bort blicken när han började tala, oförmögen att möta den sanning som ekade i hans ord.
    "Jag är inte redo att prata om det," viskade hon. Hennes röst var svag men beslutsam. Orden vägde tungt, skar genom luften mellan dem. Att tala om Lev, om sveket och den obarmhärtiga smärtan det lämnat, var som att riva upp ett sår som inte var i närheten av läkt än. Hon ville inte, kunde inte, ge röst åt allt det som brände inombords.
    Och där fanns också Trian. Han var del av samma flock, bunden till Lev av lojalitet. Och trots att Lev hade valt en annan, vänt henne ryggen för Malva, kunde Astrid inte låta bitterheten besudla Trian. Hon visste ju att han skulle skydda sin flockbror, oavsett vad. En osynlig mur fanns där, byggd av band hon själv varit en del av, och det hindrade henne från att säga mer än vad som låg på ytan.
    För även om hon kunde hata Lev för sveket, så älskade hon honom ändå, med en kärlek som nu tycktes orättvis och svag. Hon ville förstå, ville veta varför han valt Malva över henne, men samtidigt fruktade hon svaret. Hon visste inte ens om det var vad som hänt, men det var enklast att intala sig själv det. Och Trian… Han var ju här nu, redo att lyssna, redo att finnas. En del av henne ville luta sig mot honom, hitta trygghet där, men en annan del visste att det bara skulle skapa klyftor mellan flockbröderna. Hon ville inte bli ännu en prövning dem emellan som hon blivit mellan Lev och Maksim.
    Hon suckade djupt och slöt ögonen ett ögonblick, försökte stänga ute de förvirrade känslorna. "Asker är försvunnen," sa hon till slut, knappt hörbart, men orden tyngda av en oro hon inte kunde dölja. "Jag… jag förstår det bara inte. Vad som gick fel... vad som hände..."