Stjärnorna hade funnit sin rättmätiga plats på himlen ovanför dem. Miljontals skimrande eldar som låg i kluster, som om de sökte skydd hos varandra.
     Lev satt bredvid Astrid på en djurhud. De andra ur familjen hade dragit sig tillbaka in i tältet för att sova. Elden framför dem hade dött för länge sedan och ingen av dem hade förmågan att väcka den till liv igen. Det var svårt att avgöra hur länge de suttit där, men Lev tycktes kunna börja ana ljuset i väst. Ändå lockade inte sömnen, alldeles för uppslukad av Astrids berättelse. Mycket hade hänt sedan de setts i Svartstrand.
     “Det var tur att du hittade dem när du gjorde det. De hade knappast överlevt länge till,” konstaterade han tankfullt. Rösten knappt högre än en viskning för att inte väcka de som låg och sov i tältet en bit bakom dem. Ännu hade han inte sett de små hon pratat så hjärtligt om. Det var en berörande historia, och Lev kände verkligen för dem. Vem hade hjärta att överge sina valpar så? Det kändes oförlåtligt. Oavsett omständigheterna så måste det funnits ett annat alternativ. Man överger inte ett par försvarslösa valpar.
     “Vad tror du har hänt dem?” frågade han och sköt henne en ängslig blick. Han antog att hon hade egna teorier om vad som egentligen hänt.

Astrid var alltför upptagen med att berättade allt som hänt för Lev att hon inte lade märke till att natt började bli till dag. Det kändes som om minuter passerade när det i själva verket var flera timmar. Hon insåg hur lik hon egentligen var sin far, som också höll sitt sällskap som gisslan när spännande historier fann honom.
    “Jag vet faktiskt inte…” Astrid blickade ned från bergen i fjärran till sina egna tassar. Det var inte första gången frågan hade kommit, och hon hade funderat flera gånger på vad som kunde hänt dem utan några svar. Kanske hade de blivit övergivna med flit, eller borttappade i en storm. Kanske hade de skiljts från sin familj i en attack, med tanke på deras skick - kanske framför allt Myrda. Om hon bara hade varit där lite tidigare kanske hon hade kunnat hjälpa dem, förhindrat att de skiljts från sina föräldrar.
    “Kommer nog aldrig få veta. Men det som spelar roll nu är att de är säkra.” Hon log, men det var ett svagt leende. Valparna hade förgyllt hennes liv och gett det en mening. Ändå kunde hon inte låta bli att känna sorg för deras skull. “De är bara valpar nu, men snart kommer väl frågorna att komma.” 
    Astrid kände sig plötsligt så vuxen. Hon var fortfarande ung, men hade nu tre valpar att ta hand om och fostra. Det var hon som hade ansvar för dem, och hon skulle se till att de fick växa upp tryggt och lyckligt.
    “Jag är rädd,” började hon försiktigt. Hennes blick sökte sig långsamt mot Levs. “Tänk om jag inte är redo att ta hand om dem, att ge dem livet de förtjänar?" En tydlig sorg speglades i hennes ansikte samtidigt som hon fortsatte, “Mamma och pappa ska ge sig av igen, med resten av oss. Mina syskon stannar, och Hedvigs valpar. Men…” Hennes föräldrar hade alltid varit hennes största trygghet, och att med ens stå på egna tassar… det skrämde henne.
    “Det här,” hon såg ut mot de tillfälliga hyddorna och lägereldarna. “Snart kommer det vara tyst här. Inga skämt från mina kusiner, inga höga skratt från min mamma. Pappa kommer berätta sina historier för någon annan, förmodligen mamma, långt upp i norr.” Det glimtade till i hennes blick när talade om sina föräldrar och deras kärlek för varandra. “De vill egentligen att vi ska följa med, men jag måste ta beslut åt mer än mig själv nu. Och valparna klarar sig inte.” Astrid tystnade. “Förlåt, det var inte meningen att förstöra stämningen.”

Ett lågt, medkännande hummande lämnade honom. Frågorna som skulle komma var oundvikliga, och han kunde bara relatera till sin egen vetgirighet som ung. Oförmågan att acceptera ovissheten. Den som präglat honom till den han blivit. Den som fortfarande drev honom efter svar han aldrig skulle kunna få. Han hoppades att de skulle slippa den förbannelsen.
     Lev såg på henne medans hon talade. Känslorna i orden färgade av sig i hennes anlete, och på honom. En omedelbar instinkt av att skydda henne från allt som var svårt och sårade sköljde över honom. Den fick honom att leta efter något att säga, trots att han visste att det inte fanns något som skulle göra avskedet lättare. Det tog honom ett ögonblick att hitta sin röst.
     “Du har inte ett lätt uppdrag framför dig. Men du kommer klara det.” Lev sökte efter hennes blick. “Tvivlar inte en sekund.” Han sökte efter ord som kunde förklara hur säker han var på det. På ord som kunde få henne att se henne genom hans ögon.
     “Du strålar av godhet och kärlek. Det är helande. Valparna har haft en tuff start på livet, men du kommer kunna hjälpa dem att läka och bli starkare.” Han visste inte om det han sa bara lät som trams - han hade aldrig varit bra på att uttrycka sig - men han menade det.
     “Det är läskigt att skiljas från sin familj,” han tänkte på sitt eget avsked, “men ibland är det nödvändigt, för att lära sig något om sig själv.” Han fångade hennes glansiga blick.
     “Vill stanna med dig, om det går bra?” Orden hade lämnat honom innan han själv hann uppfatta dem. I bakhuvudet klingade Maksims namn, men i ögonblicket var känslan av beskyddande styrande.

Det ryckte lite lätt i hennes läppar av hans uppmuntrande ord. Hennes hjärta hade börjat slå snabbare och en värmande känsla hade spridit sig i bröstet på henne. Det han sade var kanske precis det hon behövde höra nu. Vid flera tillfällen hade hon tvivlat på sig själv och sin förmåga att ta hand om tre valpar, och varje kväll bad hon en bön till Zelenoch för gudinnans stöd och styrka.
    “Tack,” sa hon försiktigt. Hennes röst hade blivit tjock av gråt som börjat trycka, men hon ville inte gråta framför honom. De hade haft en perfekt kväll, inte skulle hon väl förstöra den med att lipa.
    “Va?” Astrid hade hört hans fråga, men hon kunde nästan inte avgöra om hon bara inbillat sig eller om han faktiskt frågat henne. Hon ville ju inget annat än att han skulle stanna hos henne. Det var som om hon slutat andas, och hon drog hastigt efter andan. “Vill du stanna med mig?” Frågade hon tyst, det var nästan så att hon inte vågade fråga för rädslan av att han skulle ändra sig. Hennes kinder hade hettat till och hon lutade huvudet åt sidan.
    “Du vet att du inte behöver fråga, det är bara att stanna… du är alltid välkommen hos oss, hos mig.” Hon gav honom en försiktig buff i sidan. “Men... men jag vill att du stannar.” 

Den lilla antydan till tvekan som väntat i bakhuvudet dog ut omedelbart när han såg hennes reaktion. Lev blev generad över att hon blev så rörd. Han insåg inte att det betydde så mycket för henne, men det gjorde valet bara självklarare för honom. Samma betagenhet han kunde ana från henne virvlade inom honom också. Det var en känsla som skrämde honom, lika väl som han önskade att den aldrig skulle släppa. Rädd att rösten skulle svikta nickade han bara åt henne, bekräftade beslutet. Han skulle stanna med henne.
     När blicken sökte sig bort mot de böljande kullarna i öst kom verkligheten ikapp igen. Himlen blev ljusare med varje sekund. Lev hade lovat att gengälda den förlorade middagen, och Astrid hade valpar att ta hand om. De skulle bli en mödosam morgondag, men Lev kunde inte annat än att se fram emot den. En vardag med Astrid.
     “Kanske dags att sova,” sade han försiktigt, motstridigheten gjorde orden tysta. Egentligen ville han inte avsluta stunden, men det kändes inte lika jobbigt som det gjort tidigare, för denna gång visste han att han skulle få vakna med henne imorgon igen.
      “Valparna vaknar väl snart,” ett litet leende, medlidsamt, “vi borde försöka få några timmar av sömn innan dess.” Lev såg på henne igen, inväntade hennes svar.

“Hade inte förvånat mig ifall någon av dem redan var vakna.” Det ryckte i hennes läppar samtidigt som hon reste sig upp. Det skulle inte bli många timmars sömn, men det gjorde ingenting. Med Lev vid sin sida kändes det som om hon kunde vara vaken i flera dygn.
   “Ska vi gå in?” Hon nickade i riktning mot tältet. “Tack, förresten. För den här natten, det var… jag hade trevligt.” Innan han hunnit svara hade hon gått fram mot öppningen och gett honom en sista blick innan hon försvunnit in bland de andra.
    Därinne låg hennes tre adoptivvalpar i en stor hög. Den här kvällen sov de tätt intill Odas varma famn, och lyckligtvis verkade ingen ha märkt av att hon tystlöst tagit med sig sällskap in bland dem.

Lev kunde inte låta bli att le åt henne. Det kändes inte alls märkligt att hon nu var en slags modersgestalt åt ett gäng valpar, trots att han som var i samma ålder kände sig mil bort från den rollen. Det klädde henne. Det slog honom att hon alltid hade haft den moderligheten så länge han känt henne. Den omhändertagande värmen som drog alla till sig som en lägereld på midvintern. Det var nog precis den egenskapen som han älskade mest hos henne. Den fick honom att känna sig hemma, trots att han aldrig varit på denna plats förr.
     Stegen var varsamma när han följde efter henne in i tältet. Det var inte mycket plats över bland de storpälsade zimaerna, men han visste att de inte skulle ha något emot hans sällskap. Den trötta, men belåtna blicken letade bland de vuxna efter valparna innan han fann dem liggandes i Odas famn. Ett kort flämtande andetag hann lämna honom. En något så när motstridig förtjusning. Deras färger slående lika hans egen familjs. Han motstod impulsen att skratta genom att bita ihop.
     Försiktigt kröp han ner emellan Astrid och någon kusin till henne som han glömt namnet på. Trots tröttheten och det sövande ljudet av de andras djupa andetag kunde han inte låta bli att smygkika på valparna. De var så små.. Hade han verkligen varit så liten? En av dem rullade runt i sömnen, en annans tassar ryckte som svar på någon dröm. Lev hade aldrig varit förtjust i valpar - inte ens när han själv varit valp - så varför kände han sig plötsligt tagen av dessa små liven? Lev tvingade sig själv att vända bort huvudet för att bryta förtrollningen. En lustig känsla fladdrade i bröstet på honom. Sist de sågs hade han litat på att Gudarna skulle föra dem tillsammans igen, och det hade de gjort. Han kunde inte låta bli att undra om det här inte var något dåraktigt slags spratt de spelade honom. Ge Astrid valpar som ser ut att kunna vara hans egna. Återigen kom lusten att skratta över honom. Men inte på grund av hur löjlig tanken var, utan av ett plötsligt rus av lycka. Lev kom på sig själv med att le.
     Han kunde knappt vänta tills han fick se henne med dem imorgon.

[Avslutat]