Vägen tillbaka till hyddan hade tagit längre än vanligt. Han hade tagit slingrande omvägar i ett försök att rensa tankarna. Den surrande oron hade långsamt blivit ett mer hanterbart susande. Det var sent, men kanske borde det inte förvånat honom att Astrid satt vaken. Lägerelden var bara glöd framför henne och de små fläckarna av ljus glittrade i sin bädd av aska.
     “‘Strid,” konstaterade han, förvåningens stråk hördes genom den grundläggande tröttheten. “Har du väntat?” frågade han skuldmedvetet. “Ber om ursäkt, behövde rensa tankarna.” Blicken sjönk till marken, kanske försökte han dölja skammen han kände.
     “Träffade Malva,” tillkännagav han med tyst röst, rädd för vad hennes reaktion skulle vara. “Vi pratade om vad som hänt idag, om er,” det band av guld han fått av henne hade han dolt bakom sin egna metall, rädd att det skulle ingjuta mer osäkerhet hos Astrid än nödvändigt, “sa att hur hon behandlat dig inte var okej.” Försiktigt blickade han upp på henne, sökte efter bekräftelse i hennes blick att han gjort rätt, att det var vad hon ville ha från honom.

Det hade tagit emot att lämna Lev ensam där ute, men Astrid var inte den som tvingade någon med sig om det inte var det han ville. Hon förstod att han hade mycket att tänka på, och kanske var det bra att även hon fick en stund själv för att fundera. Eller ja, ensam hade hon inte blivit. Så fort hon återvänt till lägret hade flera valpar överöst henne med frågor om allt mellan himmel och jord. Inte förrän de somnat tillsammans med Asker, Hedvig och Vega hade hon lyckats smita sig ur hyddan för att inta sin favoritplats framför lägerelden.
    Astrid visste inte hur länge hon väntat, men lägerelden hade slocknat när Lev kom tillbaka. Hon hade alltid haft svårt att somna om inte alla var samlade. En del av henne ville säga att det var ansvarslöst att vara ute så sent själv, speciellt i den situationen de båda befann sig i nu. Men hon orkade inte. I stället lät hon ett blygt leende sprida sig på hennes läppar.
    ”Hej,” hälsade hon försiktigt och nickade. ”Jag kommer alltid vänta här på dig.” Hon försökte möta hans blick, men det var som om han inte ville se på henne. Direkt spred sig en gnagande känsla i magen på henne.
    Orden som han yttrade träffade henne nästan som en käftsmäll. I vanliga fall hade hon inte reagerat över det, men nu kändes det som om han stod och strödde salt över hennes sår. I stället för att vara med henne och hennes, nej deras, familj, hade han spenderat tid med Malva igen. Han hade valt att stanna kvar ensam, men sen på ett eller annat sätt fått sällskap av inkräktaren igen.
     ”Okej,” yttrade hon tomt. Hon visste inte vad hon skulle säga egentligen. Borde hon bli arg? Eller borde hon ens reagera alls? Eller borde hon vara lika godtrogen som alltid, le och låtsas som ingenting? Låtsas att det kändes helt okej att han spenderade tid med någon som uppenbarligen hatade henne? 
    Hon rynkade på näsan av hans nästa kommentar. Var Malva så feg att hon inte vågade säga det direkt till henne? Hade det varit vem som helst annars, hade Astrid mottagit ursäkten. Nu kände hon mer irritation över situationen.
    ”Jag är ledsen,” började hon lågmält och sökte efter hans blick, ”men jag tror inte på det förrän jag hör det från henne.”

    Den tomhet han kände Astrid möta honom med gjorde honom villrådig. Han förstod inte varför hon inte verkade nöjd. Nederlaget mullrade som den blixtlösa åskan i honom igen, en påminnelse om att han inte dög. Återigen verkade det som att hans försök att göra det rätta, inte var tillräckligt. Kanske hade Malva rätt, det var en skillnad på att vilja förstå och faktiskt göra det.
     Lev nickade lamt till svars. Det låg på Malva, och han visste inte om det var värt att förvänta sig något. Astrids misstro var berättigad.
     “Men,” han började försiktigt, lät blicken vila i hennes, “hon sa även att du sagt saker. Det lät inte som dig,” stråk av besvikelse skymtade i hans uttryck. Han blev tyst, osäker på vad för svar han skulle förvänta sig. Hela situationen ställde dem båda i nytt ljus, men han visste inte om färgerna som lyste igenom var delar av deras äkta jag eller bara vålnader av vilka de kunde vara.
     “Är mycket vi inte vet om varandra än,” erkände han, “det skrämmer mig.” Lev sökte efter känslor i hennes uttryck som speglade hans. Desperat efter att nå tillbaka till den slinga av samhörighet han alltid känt mellan dem. Den som sträckt sig över halva Numoori, den som gjort så Lev aldrig kunnat släppa henne ur tankarna riktigt sedan första gången de sågs.
     “Är rädd för vad du ska tycka om mig, vad du ska känna, är rädd att göra dig besviken, din familj.” Vemodet färgade hans blick, blek och matt. “Men är inte rädd för att se dig, alla dina sidor, bra och mindre bra. Vill se dem, vill lära känna dem.” Hopp och en tam bedjan växte fram i tonen.
     “Förtjänar inte dig, eller det här livet du erbjuder, men om du låter mig, kommer jag aldrig sluta försöka gengälda dig.”

Astrid visste inte om hon ville skratta eller gråta. Kanske var det hormonerna i hennes kropp som gjorde att hon reagerade på sättet hon gjorde, eller så var det helt enkelt bara befogat. Situationen var konstig, och hon kände inte igen sig själv. Hon hade aldrig sagt något ont om någon annan tidigare. Den elaka kommentaren gentemot Malva var den första, och förhoppningsvis även den sista.
    En del av hennes kände irritation över att Lev verkade bli besviken på henne. Var det inte bra att hon stod upp för sig själv, för sin familj? Astrid hade bemött Malva precis som alla andra gäster till en början. Malva hade däremot betett sig illa, behandlat henne på ett sätt som Astrid inte tänkte acceptera vilket hade resulterat i att hon för en gångs skull sagt emot.
    “Jag vet,” suckade hon, “men jag sa inte vad jag sa för att vara elak. Försvarade mig och mitt hem, mina och våra valpar.” Astrid ville rabbla upp allt som Malva hade sagt till henne, hur hon blivit kallad självisk och ful. Men det skulle inte leda någon vart. Det var uppenbart vad Lev tyckte, och att han på något sätt ändå tycktes skydda Malvas rygg.
    “Vet inte vad för sidor hon lyckades få fram hos mig. Jag gillar det inte.” Astrid skakade på huvudet och lät det falla mot sina tassar. “Hela hon… ger mig en dålig känsla. Märker du inte det? Hur har hon fått oss att på bara några timmar kännas som främlingar för varandra?”
    Astrid tystnade och vände blicken mot elden. Hennes ögon hade blivit glansiga av tårar.
    “Jag trodde att jag kände dig… trodde att vi var ärliga med varandra hela tiden,” viskade hon. Hon hade varit naiv - som alltid. “Jag har visat hela mig för dig, redan från första stund. Har aldrig gömt något för dig… den du har framför dig är den jag är. Jag är inte mer än såhär.” Astrid var ingen spännande person, hade inte massa drama eller familjeintriger. Kanske uppfattade han henne som tråkig. Och ful. “Vill ju lära känna hela dig också. Hoppas bara att du låter mig göra det... För jag har aldrig träffat någon som får mig att känna som du gör... så trygg i din famn… som om du skulle rädda mig från allt ont i denna värld. "

     “Förstår inte varför du låter henne och hennes närvaro ha sådan betydelse.” En rynka av oförstående hade bildats mellan hans ögonbryn. “Har inte tvivlat en sekund, varken innan eller efter hon kom hit. Har bara handlat om dig, om oss.” Rösten blev ansträngd. Det kändes lönlöst. Ville hon förstå honom på riktigt, eller bara de delar av honom som passade henne? Handlade det här egentligen ens om Malva, eller fanns det något underliggande som skavde?
     “Kommer alltid finnas saker vi inte vet om varandra. Har aldrig ljugit för dig,” påminde han henne. En viktig punkt för honom, kanske höll han så hårt vid det för att han kände att det på något vis rättfärdigade honom. “Önskar att du sluppit få reda på saker såhär.” Önskar att du inte fått reda på det alls. Han kunde inte låta bli att känna att han gjort rätt i att inte berätta - då hade han inte behövt möta Astrids sårade blick.
     “Har inget mer att dölja, du vet min djupaste skuld, mitt största misstag. Kanske kan du förstå varför det är något man gärna inte pratar om.” Lev drog läpparna i ett bistert uttryck. “Om du kan älska mig trots det, varför spelar då något annat roll?”

Astrid försökte att dölja förvåningen och besvikelsen som spred sig i hennes ansikte ju mer han talade. Hon hade aldrig upplevt Lev på det här sättet. Han var varken dum eller blind, ändå kunde hon inte låta bli att känna så i just den stunden. Men lika snabbt som tanken slog henne sköljde det dåliga samvetet över och hon bet ihop käkarna hårt. Det kunde inte vara lätt för honom heller; att sättas i den här situationen. Hon var tvungen att försöka se på det från hans sida också, fast det gjorde ont.
    “Okej,” svarade hon tyst. Det verkade inte som om de skulle komma någon vart angående Malva, eftersom Lev inte verkade förstå henne. “Du har rätt. Förlåt. Ska inte nämna det igen.”
    Astrid lät blicken glida in mot hyddan igen. Hon ville säga att det han kallade sitt största misstag inte var det som sårat henne idag, men hon orkade inte. Det skulle inte göra någon skillnad.
    "Älskar ju dig..." viskade hon.
    För första gången kände sig Astrid plötsligt ensam i hans sällskap. Trots att de befann sig inom en meters avstånd, var det som om det skiljde flera mil dem emellan.

    Knuten som bildats i magen lossade inte, men han försökte dölja känslan med ett uppgivet leende. Han ville inte kännas vid tankarna som ekade i huvudet på honom. Han ville desperat vara något mer än så, han ville inte låta dem vinna. Men känslan av hjälplöshet inför vem han var vägde tungt.
     “Älskar dig också. Mer än du förstår.” Det var han säker på. Om Astrid bara vetat vad han kände för henne, hur han såg på henne, så hade de inte suttit här nu. Natten kändes kall och ogästvänlig.
     “Maksim, min bror, egentligen kusin men vi var som bröder när vi växte upp,” hans ord blev långsamma när känslor från förr vällde fram, “han är… egen. Var inte alltid så, men han var med om mycket som valp. Försvann från oss, och hamnade på samma plats som Malva och hennes familj. Tenebris.” Det fanns många detaljer som han medvetet uteslöt, för deras bådas skull. Det var ett tungt ämne, som bara skulle späda på den skuld och skam han visste att han skulle känna när brodern kom hit och insåg att Lev valt bort honom.
     “Det är så vi alla känner varandra.” Det var en otroligt förenklad version av deras relation. Samtidigt visste inte Lev mycket om Maksim och Malvas relation. Malva var inget som de diskuterat under tiden de rest tillsammans.
     “Tror inte han kommer ta det bra,” i ögonen speglades uppriktig sorg, “det kommer vara tungt.” Det skulle kanske hjälpa Astrid hantera situationen om hon var förberedd. “Men har valt dig, vårt liv, våra valpar. Den jag är med dig, det är den personen jag vill vara.” Om vi bara tar oss igenom det här, finns det inget som kan sära oss.

Astrid vände långsamt blicken mot honom när han talade om Maksim. Hon hade träffat honom en gång en kort stund och därför inte hunnit få någon större uppfattning om honom - mer än att han inte verkade så brydd.
    I vanliga fall hade hon inflikat med hundratals följdfrågor om hur, var och när Maksim försvann eller kom till Malvas familj. Nu förblev hon i stället tyst och lyssnade på det Lev berättade. Det var inte läge att vara hennes vanliga jag utan nu fick hon bara vara tacksam över att Lev faktiskt öppnade upp sig för henne.
    Astrid visste inte hur hon skulle reagera på sorgen som hade uppenbarat sig i hennes partners ansikte. Han verkade säker på vad hans bror skulle tycka om situationen… Hon ville så gärna tro motsatsen, för det var ju vad hon alltid gjorde. Hennes inställning var att alla i grunden var goda, och bara hamnat på villovägar. Samtidigt hörde hon att Lev trodde på sina egna ord.
    “Tack för att du berättar,” hennes röst hade mjuknat, “jag förstår att det måste varit tufft för er båda. Jag ska göra mitt bästa för honom… och finnas vid din sida hur han än reagerar…” Hon gjorde en gest med tassen. “Kan du inte lägga dig här hos mig en stund?”
    Det dröjde bara några sekunder innan Lev var vid hennes sida igen. Hon lutade sitt huvud mot honom och andades in hans doft. De sa inte mycket mer den kvällen, utan försökte att njuta i tystnad av varandras sällskap. Här, hos honom, ville hon vara för evigt.

[Avslutat]