Slukad av sin egna oro hade han lämnat tikparet i tron om att tonen i samtalet varit god. När Astrid inte dök upp som väntat tänkte han inte mer på det. Inte heller när han återvände till lägerelden och fann deras platser tomma började han ana oråd. Kanske hade konversationen lett dem någon annanstans. När han inte fann dem efter en snabb genomsökning av lägret gick han vidare till böneplatsen. Astrid hade förmodligen velat visa platsen som hade en sådan viktig anknytning till barnhemmet, men också till dem två som par.
     När Lev rundade krönet möttes han av åsynen av Astrid välbekanta gestalt med ryggen mot honom och ansiktet vänt mot altaret. Ett försiktigt leende tog form. Oavsett mående, situation eller händelse, log han alltid när han såg på henne. Det var naturligt, som om det var instinkt. Hur mörkt och eländigt allt än kändes så nådde alltid värmen från henne fram.
     “Trodde ni båda två skulle vara här,” sade han med en lätt road ton. Men zimaern gav honom ingen notis. Lev fortsatte närma sig, men hon vände inte ens ansiktet för att möta hans blick. Öronen vinklades tveksamt bakåt och han saktade in.
     “‘Strid?” frågade han prövande samtidigt som han noterade hennes stela hållning. “Något fel?”

Astrid visste att Lev väntade på henne, ändå kunde hon inte styra stegen mot honom. De hade automatiskt lett henne till altaret. Det var hennes säkra plats, där hon för det mesta alltid fann frid och fröjd. Men ikväll kunde inte ens Zelenochs närvaro lugna henne.
    Även fast Astrid hörde Lev närma sig, kunde hon inte förmå sig själv att se på honom. Hennes ögon var rödsprängda av tårar, och hennes nos fuktig av dem. Det kändes som om hon gråtit i evigheter, och det gjorde henne sårad att Lev inte funnit henne förrän nu.
    “Något fel?” Upprepade hon tomt, blicken fortsatt fäst på statyn framför henne. En del av henne ville skrika på honom, skälla på honom för att han utsatt henne för den situationen men hon visste att det inte var hans fel. 
    “Jag har aldrig krävt något av dig…” Astrid spände käkarna hårt samtidigt som hon mötte hans blick. Hon ville inte bråka, men kunde inte heller låtsas som ingenting. “Jag har aldrig tvingat dig att berätta något om ditt förflutna för jag anser inte att det är min plats att ställa krav på dig. Jag älskar och accepterar dig för den du är, oavsett ditt förflutna. Men så kommer hon och… säger saker.” Hennes röst darrade när hon talade. “Någon som jag inte ens visste existerade kommer hit, förolämpar mig och min familj och påstår sig känna dig mer än vad jag gör. Och det värsta av allt? Du verkar inte ens se. Hela dagen har hon fått mig att känna mig som ett andrahandsval, någon du bara nöjde dig med. Och när du lämnade oss ensamma…” Astrid tystnade och vände bort blicken. Gråten hade gjort hennes röst tjock, och hon behövde lugna sig för att inte bryta ut i hysterisk gråt.

Munnen blev plötsligt torr, och det kändes som hans innanmäte blev tungt och kallt, som en lavin som började ta fart. Lev hade aldrig sett Astrid så uppriven, så upprörd. Ilskan som hon mötte sin bror med, eller den som kom när hon var hungrig, hade alltid något lekfullt i sig. Denna var hård, allvarlig.
     “Visste inte heller att hon skulle komma,” flikade han in med tom ursäkt. “Vad sa hon?” I ett försök att vara medkännande letade hans egen osäkerhet in. Han ville veta vad hon sagt, men kanske mest för sin egen skull.
     “Malva är… speciell. Tror inte hon menar att vara elak. Bara är sån.” Lev kunde se i Astrids blick att det inte var vad hon ville höra. “Menar bara att ni är så olika. Viktigaste i världen för henne är att synas och höras.” Det verkade inte som att något av vad han försökte säga hade den effekt han hoppades på. Uppgivet rynkade han ögonbrynen, försökte utröna vad hon ville ha av honom. Allt han ville var bara att göra rätt för sig så att hon inte skulle se på honom med sin sårade blick. Något nästan panikartat infann sig i hans ögon.
     “Vad vill du jag ska säga?” frågade han tyst.

“Jag tänker inte säga åt dig vad du ska säga,” svarade hon snabbt. Astrid visste nästan inte om hon skulle skratta eller gråta åt hans svar.  Ett chockartat uttryck hade spridit sig över hennes anlete och blandat sig med den uppenbara sorgen hon kände. Om han bara… hade visat att han förstod henne och hennes känslor hade hon reagerat annorlunda. Nu var det som om han inte såg något fel med Malvas beteende.
    “Spelar det någon roll vad hon sa om det sårade mig?” Astrid visste att det inte var rättvist mot honom att fälla den kommentaren, men i sorgens stund kunde hon inget annat än häva ur sig alla känslor hon upplevde. “Varför… varför försvarar du henne? Att hon får mig att känna mig som ett andrahandsval - spelar det ingen roll för dig? Jag vet att jag inte borde lita på vad en främling säger, vill ju lite på dig men ändå… det känns som du inte berättar hela sanningen för mig.”
    Hon kunde känna samma irritation som tidigare blossa upp, men den var inte riktad mot Lev. Den var riktad mot Malva, som hade kommit som en storm och svept omkull henne.
    “Familj är det viktigaste för mig. Du sa en gång desamma.” Hon tystnade för ett par sekunder innan hon fortsatte, “ändå påstår hon att du… behandlat din mamma och andra illa. Vad menade hon? Snälla, var ärlig med mig.”

Inte förrän Astrid själv uttryckte det så insåg han att det framstått som att han tagit Malva i försvar. På samma sätt som han inte verkade säga det hon ville hon höra, så verkade hon inte höra vad han försökte säga. På något sätt var det som att de inte längre pratade samma språk. Allting hade alltid känts så självklart, men nu var det som att de inte förstod varandra alls.
     “För mig spelar det ingen roll vad hon gör eller säger,” orden var tunga och tysta, “men det du säger…” Levs blick hade blivit återhållsam. Det gjorde ondare än han visade att Astrid tvivlade på honom, att hon antydde att han ljög.
     Långsamt, i takt med hennes ord, stelnade han. Känslorna i hans uppsyn sjönk undan, sökte sig inåt och undan. Lev kunde nästan se hur livet han skapat här började spricka i sömmarna, och rädslan var lamslående. Orden träffade honom som stenar, och han kände sig själv hårdna i försvar. Maksim måste ha sagt något till henne. Lev visste inte om han hade någon rätt att känna svek, men det gjorde han. Det han jobbat så hårt för att gå vidare från slängdes plötsligt i hans ansikte igen.
     “Sanningen? Du vill höra sanningen?” Något kallt hade fallit över honom. “Raseri,” ordet glödde nästan i munnen på honom, “en förbannelse som min pappa hade, och hans pappa innan det. Det har jag också.” Tonen var hård.  “Dödade nästan min mamma på grund av det.” På något sätt kom det ur honom på ett sätt som nästan var som ett straff för att hennes tvivel. Känslan av skuld hade aldrig släppt. Trots att han befann sig så långt hemifrån kunde han inte skaka av sig den. Ilskan han kände var egentligen den mot sig själv. Det här livet han försökte skapa för sig själv hade varit hans försök att förlåta sig själv, men såret kändes lika färskt fortfarande.
     “Du förstår inte,” fortsatte han, “hur det är att leva med. Hur folk ser på en. Tror du Hanok hade accepterat mig? Tror du Asker gett mig sin välsignelse?” Det var nästan som att det brast på nytt och Lev kände hur känslorna eggade upp honom. Blicken sökte sig till himlen och han drog ett djupt andetag för att samla sig.
     “Ber till Gudarna att inget av våra barn ärver det.”

Astrid kände inte igen uttrycken som spred sig i hennes älskares ansikte. Hon var inte van vid att se honom på det här sättet, inte van vid att hans röst var kall och hård i stället för omtänksam och kärleksfull. Det var som om en osynlig mur hade rest sig emellan dem. Hon kände sig något illa till mods när han talade till henne. Hade hon förstört allt genom att efterfråga sanningen? Varför hade en främling kommit och vänt upp och ner på allt på bara några timmar? 
    Ett sorgset uttryck spred sig över hennes ansikte ju mer han talade. Det var inte för att hon var besviken över det han berättade, snarare att det dröjt så länge förrän hon fått veta. Hon visste att om Lev berättat för henne tidigare så hade de accepterat honom oavsett - det låg i deras natur.
     ”Om du tror att raseri hade hindrat oss från att acceptera dig… så tror jag inte du vare sig känner eller förstår oss.” Hennes röst var låg, men stadig. Hon tänkte inte låta hans ilska smitta över på henne, trots det han berättade för henne. Astrid själv hade aldrig mött någon med raseri, men med tanke på hur beresta hennes föräldrar var så tvivlade hon på att det var främmande för dem.
    ”Men jag förstår också att det inte är något du vill prata om… jag bara önskar att du litade på mig. Jag älskar ju dig, oavsett ditt förflutna.” Oavsett om du nästan dödade din mamma. Hon hade tagit ett kliv närmare honom, men stannade innan hon kom ända fram. Hon ville inte framstå som påträngande, utan ville ge honom chansen att andas och ta sin tid.  ”Jag är säker på att det fanns anledningar till det du gjorde, det verkar inte likt dig. Och även fast jag inte ens kan föreställa mig varför... så...” Hon tystnade. Inte förrän nu insåg hon vad han faktiskt berättade för henne. Astrid hade aldrig varit för våld. Hade hennes kärlek för honom förändrat henne, gjort henne till en sämre person?
    Astrid slogs av ytterligare en tanke som hon ville skaka bort snabbt, men någonstans i bakhuvudet fastnade det. Var Lev en fara för barnen och familjen? Hon hade aldrig sett minsta lilla tecken på det, och ville inte tro att han kunde göra något för att skada dem. Men nu hade han öppnat upp sig och berättat om händelsen med hans egen mor… kanske var det en chock som gjorde att hon inte reagerade mer på just det nu.

Den godhet som hon mötte honom med nu, var samma godhet hon hade första gången de träffades under norrskenets dans. Den oskyldiga, ohämmade viljan att tro gott om allt och alla. Det var den han fallit så hårt för, den som han hade funnit hopp och tröst i. Men denna gång kändes den avgränsande, som något som skiljde dem åt. Skulle de någonsin kunna förstå varandra till fullo?
     Levs blick var tom när den fokuserade på Astrid igen. Hennes röst tappade styrka och Lev kunde föreställa sig vad hon tänkte, hur allvaret i vad han just avslöjat började sjunka in. Vemodet, vild som en rusande fors, fyllde honom till brädden. Även han föll i tankar. Han hade fört Astrid bakom ljuset för att han själv inte orkade handskas med sig själv. Inte bara Astrid, alla. Skulden föll i hamrande slag över honom, nästan så att han kunde känna hur kraften pressade honom mot jorden.
     Kanske borde han ljugit ihop en anledning, något som skulle rättfärdiga honom, förhindra Astrid från att förlora sig i tvivel. Men han kunde inte.
     “Vet inte varför.” Stämman var svag, trött, men höll inga av de känslor han egentligen kände. “Det är det raseriet gör. Vet inte när, hur eller varför.” Minen var sammanbiten när han såg på Astrid. Livet kändes som i spillror, och han kände igen den känslan allt för väl.
      “Finns inga bra svar. Bara är så. Önskar för mitt liv att det var annorlunda och…” Orden dog i munnen på honom. Han visste inte vad han skulle säga. Blicken slog tungt i marken mellan dem.
     “Förlåt,” han ville be om ursäkt för den förbannelse han kände att han dragit över dem, han skämdes, “att jag gjort såhär mot er.” Han menade Astrid och hennes familj, alla andra vänner i barnhemmet, men kanske framför allt valparna som vilade i zimaerns mage. Den bubblan av livsglädje han levt i med dem hade slutligen spruckit, och han överöstes av skam. Vad hade han gjort?

Astrid ville se på Lev, ville se vartenda uttryck i hans ansikte i hopp om att det skulle mjukna och bli kärleksfullt. Men hon hade svårt att hålla fast blicken vid honom när det bara verkade bli mer sammanbitet för var sekund som gick. I stället flackade den mellan honom och himlen, som nu mörknat. Zimaern önskade att Zelenoch skulle visa sig, ge henne styrka och kraft för att finnas där för sin partner – som nu verkade behöva henne mer än någonsin. Bara ett litet tecken, något.
    Men ingenting hände, och när Lev talade igen såg hon på honom. Tusen tankar rörde sig i hennes huvud, men hon visste att det inte skulle hjälpa att skälla på honom för att han ljugit. Det som var gjort var gjort.
    ”Alla gör misstag.” Hon tog ett djupt andetag. ”Det var fel av dig att ljuga. Men jag kan ändå se varför du gjorde som du gjorde. Jag önskar bara att i framtiden… vi måste kunna vara ärliga med varandra.”
    Hon lade huvudet på sned.
    ”Och när det händer igen, så finns jag här. Och Asker, och Hanok. Vi är faktiskt starkare än du tror,” det ryckte försiktigt i hennes läppar. Hon visste inte om han var mottaglig för skämt, men ville ändå försöka. Allt för att få bort den stela stämning dem emellan så att de kunde återgå till att vara dem mot världen, inte dem mot varandra. ”Och du kan inte veta att det blir så,” hon syftade på att deras valpar skulle ärva hans raseri.
    ”Jag vill hjälpa dig, så snälla – låt mig göra det.” Det låg något ängsligt och oroande i hennes röst. Det faktum att Malva fortfarande var här gjorde henne nervös. Och det kändes som om ett stort hål skapats mellan dem på grund av lögnen och hennes närvaro. Astrid var livrädd att Lev skulle ta Malvas parti och inse hur ful och dålig hon var – och lämna henne för den andra. De hade trots allt historia ihop, vad mer visste hon inte? Hade Lev sagt att hon älskade honom också?
     Astrid skakade på huvudet och blinkade ett par gånger i hopp om att få bort tårarna i hennes ögon. Hon ville inte visa honom sin oro, han hade redan för mycket att tänka på – hon ville inte vara ännu ett besvär.

Ängsligheten hade gjort hans ögon blanka. Den brutna bilden han hade av sig själv verkade långsamt nå fram till ytan. Som om han burit en fasad som långsamt bröts ner. Lev slöt långsamt ögonen. Skuld och skam ekade i tomheten inom honom.
     Astrids ord kändes som kvarlevorna av något som skulle vara en tröst. Men han ville uppskatta dem. Hon försökte, och det var mer än han förtjänade i stunden. Kanske förstod hon inte allvaret, kanske ville hon inte förstå. Skulle han behöva vänta på den dagen hotet i sanningen blev verkligt för henne? Tills hon insåg vad det innebar och skulle förvisa honom? Om det var så det skulle bli, så fick han acceptera det. Han ville gottgöra henne.
     “Vill göra rätt. Vet bara inte hur.” Det var allt han egentligen strävade efter. Det han kämpade för. Åtminstone var det vad han intalat sig själv. Han ville sona för sina misstag. Men på något sätt hade han tappat sin riktning, gömt sig för verkligheten i ett naivt hopp om att han skulle komma undan. Men det här var verkligheten. Astrid var hans verklighet, och han ville försöka. Precis så som hon gjorde för honom.
     “Förtjänar inte dig,” han såg på henne med modfälld blick, grönskan i hans blick hade blivit matt.
     De satte sig en stund i tystnad tillsammans framför altaret. Astrids kropp vilandes mot hans, och Levs huvud över hennes. Det fanns inte så mycket att säga. Båda tömda på ord och överväldigad av känslor. När Astrid hade rest sig upp för att gå tillbaka, hade Lev avböjt.
     “Kommer sen. Behöver… tänka.” Astrid gav honom samma kärleksfulla förstående som vanligt, och lämnade honom för sig själv.
     Han var rädd. En rädsla som fick hela hans väsen att kuva sig, hans märg att skallra. Men samtidigt kände han en sådan vilja att kämpa emot, att stå upp för vad han ville. Frågan om var bara om den var stark nog.

[Avslutat]