Den tidiga morgonens kyliga vind drog sina långa fingrar över landskapet, och gräset jämrade med dess beröring. Känslan som bet honom i nosen precis efter han vätte den blev som en stingande påminnelse. En påminnelse om den bistra, friska kylan som kom springandes ned från Norspirets toppar varje morgon. Detaljer som han tidigare aldrig ägnat en tanke kunde plötsligt förvandlas till törnar som stack honom i sidan. Han ville inte tänka på det, på dem. Astrid och hennes liv var en bra distraktion, men det blev svårare och svårare att hålla dem sidorna separerade. Ju mer han fann sin plats i hennes liv, bland hennes familj, ville han dela med sig av sin egen. När sömnen var särskilt svår att nå, kunde han fantisera om hur det hade varit att introducera henne för dem.
      Den föregående kvällens förslag låg fortfarande emellan dem. Lev hade känt sig särskilt sluten under promenaden mot böneplatsen. Astrid verkade låtsas att hon inte märkte det och försökte så gott hon kunde med att lätta den uppenbart konstiga stämningen mellan dem. Inte ens när Astrid började visa tecken på en viss osäkerhet bröts den strama fasaden.
     De rundade det sista krönet. Böneplatsen låg halvt dold i skuggan från trädet som stod över det. Ett mjuka, gyllene ljuset från den stigande solen filtrerades genom lövverket och stråk som nådde marken fick det fuktiga gräset att glittra. Daggen hade lagt sig som en silhuett över altaret. Konturerna glänste på statyetten han skapat. Det låg något överjordisk i luften omkring. Levs min skrumpnade utan hans vetskap, och när han vände på blicken för att se på Astrid upptäckte han att hon nästan såg ledsen ut.
     “Va?” hasplade han ur sig, nästan lite omtöcknat. “Vad är det?” frågade han oförstående.

Astrid hade vaknat upp av en nervositet blandad med förtjusning. Hon hade bara fått ett par timmars sömn inatt. De hade varit vakna långt in på natten och hon hade vaknat tidigt för att göra sig redo för dagen. Hon och Lev skulle bege sig till böneplatsen och be tillsammans idag, och utifrån vad hon visste så var det hans första gång.
    Men, redan på promenaden dit var det något som var annorlunda. Eller åtminstone kändes det annorlunda. Astrid hade försökt prata med honom och försökt att slänga ur sig något skämt då och då - utan någon direkt reaktion. Till en början hade hon inte funderat mycket på det, kanske var han bara trött. Men ju närmare de kom böneplatsen desto mer illa till mods blev hon. Kvällen innan hade varit magisk, idag kändes allt bara konstigt. Vad hade hon gjort? Hade hon sagt något fel, som fått honom att ändra sig? Tusentals tankar hade börjat spinna runt i huvudet på henne, och det glada leendet som alltid klädde hennes läppar hade falnat.
    Astrid ville inte ta med sig den dåliga energin till Zelenoch, och därför hade hon stannat upp ett par meter ifrån böneplatsen. Hon var inte speciellt bra på att dölja sina känslor, och det sorgsna uttrycket hade spridit sig över hela hennes anlete.
    “Vi behöver inte om du inte vill,” började hon lågt. Astrid som alltid kunde hålla blicken stadig, flackade nu. “Det som hände igår… jag förstår om det bara var för stunden. Du behöver inte känna att du måste…”

Tankarna arbetade som genom tung honung för att koppla ihop det Astrid sade. En frågande fåra hade bildats mellan hans ögon. Just som öppnade sin mun att fråga vad hon menade, föll bitarna på plats. En nästan förskräckt min tog form.
     “Nej, nej! ‘Strid, det var inte så. Nej, känner inte så. O, dorogoy.” Lev slöt snabbt upp intill henne. Bara tanken av att han på något vis fått henne att känna sig oönskad eller avvisad fick det att värka i kroppen. Det fanns nästan något panikartat i hans uppsyn.
     “Zayka,” rösten var låg, han försökte hålla tillbaka sin plötsliga känslosamhet, “menade allt igår, menar allt idag. Vill göra det. Med dig.” Precis som han fångat hennes blick så vek han av igen. Öronen vinklades osäkert bakåt och han tvekade.
     “Är- är bara nervös.” Erkännandet kom nästan som en viskning. Han skämdes. Lev hade aldrig aktivt bett till någon av Gudarna på det här sättet förut. Det kändes så främmande, men också väldigt intimt. Lev kände sig sårbar inför situationen, och ännu mer så då han så gärna ville att det skulle bli rätt. Att Astrid inte skulle tycka sämre om honom för sin okunskap.

*kära nån
*bunny

Astrid insåg inte hur ledsen hon själv blivit av orden hon yttrat och tanken på att han kanske skulle avvisa henne. En känsla, som var totalt okänd för henne, slet sig plötsligt i hennes kropp. Det var en inre känning, men det gjorde ont överallt på ett sätt hon tidigare inte känt. Hon ville vända blicken mot honom men vågade inte. Om han såg på henne skulle hon brista ut i gråt av rädslan för att förlora honom. Kanske skulle hon titta upp, och han skulle vara borta.
    Zimaern hann inte grubbla mer innan Lev hade slutit upp vid hennes sida. Försiktigt vände hon upp sin blick för att möta hans. Hennes var glansiga tårar, och hans fylld av något panikslaget.
    Hon lyssnade på honom under tystnad. Det kändes som om hennes hjärta försökte ta sig ur bröstkorgen på henne, så nervös var hon över vad han skulle säga. Men så fort Lev talade var det som om ett lugn lade sig över henne igen. Astrid litade på honom fullt ut, och litade på att det han sa var sanningen. Det fanns ingen anledning att ljuga om det. 
    “Det är okej,” snyftade hon fram försiktigt. En våg av skuldkänslor sköljde över henne att den första tanken på att hans beteende var att han inte ville stanna hos henne. Kanske borde hon ha insett att det handlade om något annat…  att han var osäker eller rädd.
    “Är du nervös för att be?” Frågade hon lågmält. Han stod så nära henne nu att hon kunde höra hans andetag. “Om det är så, så har du all rätt att vara det. Jag dömer dig inte. Vi alla har varit nybörjare på något en gång.” Hon gav honom en försiktig buff under hakan för att lyfta hans blick. “Vi gör det här tillsammans, okej? Jag visar dig vägen. Om det är det du vill.” Hon tvekade ett par sekunder. "Och förlåt, att jag trodde... att du inte ville mer..."

Astrids svar var så självklar - hur kunde han förväntat sig henne att svara på något annat sätt? Hon mötte alltid alla med samma medkännande och innerlighet. De båda verkade dela ett stygn av skam när deras blickar möttes igen. Lev log ett litet, osäkert leende och nickade.
     “Är inte så bra på det här,” om han menade det religiösa eller hur han skulle bete sig i deras nya partnerskap lät han förbli osagt. En mjuk tystnad lade sig över dem.
     Levs blick sökte sig långsamt till altaret. Det kändes nästan som att den väntade på dem. Återigen slog nervositeten rot. Hans öron vinklade sig osäkert tillbaka och han kastade en blick på Astrid. Hon verkade ha plockat upp på hans signaler, och tog de första steget fram till altaret för att påbörja bönen.

Astrid märkte av hans tydliga nervositet trots hennes lugnande ord. I ett annat läge hade det med största sannolikhet smittat av sig på henne, men det här var något hon kände sig säker och trygg i. Ända sedan hon varit en liten valp hade hon bett med sina föräldrar och släktingar. Det var nästan som om de fick lära sig det innan de började gå.
    Så det var med stadiga steg hon gick de sista kliven fram till den lilla statyn Lev skapat åt dem. Hon såg på den, innan hennes blick automatiskt for mot skyn. Det var ju där uppe hon brukade visa sig, dansandes på himlavalvet.
    “Zelenoch, himmelsljuset. Hör min bön. Jag ber dig om trygghet för våra valpar, vars liv redan börjat tufft. Jag ber om ditt stöd, att vägleda och hjälpa dem hitta sin väg i livet, när tiden kommer. Jag ber för oss, att du skyddar oss från det onda. Och jag tackar, för vägen du har visat mig. Tack. Zelenoch, hör min bön.” Hon tystnade. När hon var färdig kändes det som om hon vaknade från en dröm, för när hon bad så fanns det inget annat än Zelenoch och det som sades i nuet.
    Astrid vände den klara blicken mot Lev, hennes partner och vän. Hon behövde inte säga något för att visa honom att det var hans tur. Istället gav hon honom en uppmuntrande blick, och ett kärleksfullt leende.

Lev hade bevittnat många bönestunder förut, i många olika former, om än aldrig riktigt deltagit helhjärtat. Det verkade inte finnas några överhängande regler eller former för hur det skulle gå till, bara de som riktlinjer man blivit lärda. Ändå hade Lev kommit att uppskatta den här sortens andakt mer än andra. Det här privata ögonblicket, som på tumanhand.
     Med varsamma steg, som att inte störa den heliga atmosfären, slöt han upp bredvid Astrid. Han lyssnade på hennes ord. Hon talade om det som var viktigast för henne. När hon var klar mötte han hennes blick och vänliga leende. Inte förrän då insåg han vad han ville be om.
     “Zelenoch, himmelsljuset.” Rösten sökte styrka, och blicken vändes upp i himlen. “Hör min bön. Ber om att låna en del av din trofasthet, så att jag aldrig hamnar på avvägar. Och om det händer, ber jag om att du hjälper mig att alltid hitta hem, hem till hennes famn, om det än så visar sig vara i Chaibos grottor. För med henne känner jag mig hel.” Lev drog ett skälvande andetag, uppenbart känslosam.
     “Zelenoch, hör min bön.” Lev slöt ögonen, men lät ansiktet fortsatt vara vänd mot himlen. Känslan av vördnad han kände var främmande, och det tog honom några ögonblick att förlika sig med den. När han kände sig redo andades han tungt och vände en tårblank blick mot Astrid.