Det var kväll och solen stod lågt på himlen. Numoorislättens böljande landskap var klätt i gyllene toner, och luften fylld av söta blomdofter och insekters surrande. Odd hade legat utslagen av värmen största delen av dagen, men nu när solen äntligen var på väg ner och temperaturen med den så hade energin kommit spirande. Så när mostern nämnt att hon skulle till bäcken hade Odd bjudit med sig själv utan att tveka.
     Den runda valpen dundrade ner för det lilla krönet. Hans kropp var klumpig och bångstyrig. Benen alldeles för korta för att kunna länga på stegen tillräckligt, och när han fått upp tillräckligt med momentum fanns det ingen chans för honom att stanna. Odd flög snabbare än benen bar och han ramlade framåt. Den lilla valpen rullade ner för den sista biten. Som tur var så var det ingen brant kulle, och Odds fluffiga päls dämpade fallet.
Världen snurrade fortfarande trots att Odd slutat. Gräs och jord som slitits med hade fastnat i hans ulliga päls. Någonstans ifrån hörde han Astrids oroade ton, och Odd sprattlade med benen till svars.
     “Det gick bra!” När han samlat sig tillräckligt för att veta vad som var upp och ner snodde han runt på mage och gläfste glatt. “Igen! Jag vill göra det i-igen!” När den första chocken lagt sig kom förtjusningen med ett rus. Odd skällde uppjagat åt Astrid som kom travande emot honom med en min som han tolkade som bekymrad.

Värmen hade kommit snabbt med våren, och Astrid tillbringade mesta av dagarna nära den svalkande floden eller under deras provisoriska skuggplats de hade lyckats fixa med hjälp av lite kvistar och löv. Trots att det nu var kväll var hon fortfarande utslagen av värmen, något som inte verkade påverka de små längre. De var fulla av liv och sprang runt och lekte med varandra. Hon själv hade bestämt sig för att ta ett svalkande bad i bäcken en bit ifrån resterande, men hade fått med sig en liten rund svans.
    Odd hade betydligt mer energi än henne, och hon försökte att hålla hans takt när han började springa mot vattnet, ner för backen i en rasande fart.
    “Var försiktigt det ä-” Astrid hann inte ens avsluta meningen innan Odd hade vält omkull, precis som hon förutspått. Direkt väcktes oron inom henne, och hon var snabbt framme vid hans sida. Tänk om han skadat sig, Hedvig skulle… hon skulle bli helt vansinnig om en av hennes söner kom till allvarlig skada.
     Det allvarliga uttrycket försvann dock snabbt från hennes anlete när hon såg hans breda leende och den viftande svansen. Vad hon kunde se hade han klarat sig från några synliga skador.
    “Odd, du får inte skrämma slag på mig sådär,” hon gav honom en knuff i sidan. “Vi kanske kan hitta på något där du inte riskerar att bryta benen av dig?” Hon såg sig omkring. En bit bort ifrån dem bredde ett träd ut sig och dess krona hängde ut över vattnet. Ganska passande hängde en stor, tjock, ringling gren sig ner. Om man tog tag i det kunde man sedan hoppa ner i bäcken…
     Astrid insåg dock att det var en dålig idé i samma stund som hon föreslagit det. Det var nog till och med värre än att åka kullerbytta ned för den inte så branta backen.
    “Vi kanske… tror du din mamma blir arg om vi provar?” Astrid vände ned blicken mot fluffbollen, och gav honom en något bekymrad blick. Samtidigt glimmade något busig i hennes blick. Hon ville prova själv, och var fortfarande ung och barnslig av sig. Nu skulle Hedvig verkligen skälla ut henne om hon fick veta vad de sysslade med.

“Ingen fara j-ju!” försäkrade Odd mostern med ett stort leende. Grässtrån som fastnat i tänderna kittlade han på läppen. När Odd spottat ut gräset följde han Astrids blick bort mot vattnet. Innan hon ens riktigt hunnit avsluta meningen hade Odd satt av mot bäcken. Tungan hängde längs med mungipan när han tultade fram.
     “Ja-jag först!” flåsade han. Trots att Odd sprang det absolut snabbaste han kunde så kom Astrid snabbt ikapp honom. När han nådde vattenbrynet och den hängande grenen insåg han till sin besvikelse att han inte nådde. Han flämtade och pustade när han sträckte sig efter den och hoppade i klumpiga rörelser som knappt gjorde att han lyfte från marken alls.
     “Når inte!” gnydde han förstrött och såg upp på sin moster. De stora ögonen såg upp på Astrid, glittrade av förfäran.
     “Åh nej,” snyftade han. Var det här slutet på det roliga? Skulle Astrid tycka det var hans fel nu? Att han var en tråkig systerson? Odd sjönk ihop en aning och kände hur gråten långsamt började krypa sig fram.

Astrid skrattade högt åt valpen när han plötsligt for iväg med rasande fart. Det var dock inte så snabbt i jämförelse med henne, och hon var snabbt vid hans sida igen. Hon behövde verkligen doppa sig i vattnet snart, för den här värmen gick knappt att andas i.
    Under tystnad såg hon på när Odd försökte nå repet, men vem som helst (ja, inte Odd då) kunde se att det var alldeles för högt upp för honom. Astrid fortsatte skratta, men tystnade så fort hon hörde det välbekanta ljudet av gråt. Nej, nej, neeeeeej. Det här skulle ju vara en dag att minnas som en perfekt dag, inte något annat.
    “Såja, såja vi löser det du. Din coola moster ska fixa det, litar du på mig?” Astrid hade sänkt sitt huvud till samma höjd som honom. Ett försäkrande leende hade spridit sig på hans läppar. “Okej. Antingen så lyfter jag dig, så tar du tag i repet. Eller, så försöker jag hålla nere repet på något vis, så tar du tag i det. Hur som måste vi få tag i repet. Vad tycker du Odde?!” 

Tårarna hade hunnit bildas i ögonen på honom när Astrids ansikte dök upp framför honom. Han såg på henne med förtvivlan, men den började avta i takt med hennes ord. Det sedvanliga upprymda leendet tog form igen. Ja! De skulle klara det! Den lilla, yviga svansen började energiskt slå över ryggen igen.
     “Upp! U-upp!” Odd hade plötsligt svårt att vara still. Han hoppade på plats, ivrig över att få komma upp på Astrid. Han red ofta på sin mammas rygg, och älskade det, så det var ett självklart val.
     Zimaervalpen kämpade sig upp på mosterns rygg med pustanden och flämtanden. Väl på ryggen försäkrade sig Astrid om att han hade balans, innan hon ställde sig vid grenen. Det skulle krävas ett litet hopp för honom att nå och för grenen att svinga. Odd trampade runt lite på hennes rygg, den tjocka pälsen kändes nästan hal under tassarna, men han lyckades ta position. Med ett jubel tog han avsats och kastade sig mot grenen. I luften förvandlades han tjut av förtjusning till ett av ånger och skräck. Men ändå lyckades han få tag i grenen i tid, och när den svingade ut över vattenbrynet släppte han.
     Odd hann knappt reagera över händelsen förrän han kände sig själv försvinna under vattnet. Det var med fullständig panik och rå skräck som han kastade sig ovan ytan igen. Han sprattlade frenetiskt trots att han kunde känna botten under sig. Något hängde över hans huvud och han vågade inte öppna ögonen för att se vad det var.
     “Wäääh! Hj-hjälp mig! Hjälp!” I blindo försökte han ta sig till strandkanten, försökte lyssna efter Astrids röst.

I efterhand insåg Astrid att det var en dålig idé. Men, då var det ju redan för sent. Istället så hade hon hjälpt Odd upp på hennes rygg och ställt sig under grenen så att han lättare skulle nå. Och sedan såg hon det hända, hur han hoppade och tog tag i grenen - och sen försvann under vattenytan. 
    Till en början skrattade hon, och såg själv fram emot att göra samma sak. Men när Odd kom upp till ytan och vrålade av panik greps hon av den också.
    “Odd, ta det lugnt!” Ropade hon samtidigt som hon roddade ut i vattnet för att hjälpa honom. Det dröjde inte många sekunder innan hon var framme vid valpens sida, och hon kunde inte låta bli att skratta åt synen. Astrid förstod att den kunde vara traumatisk för honom, men om hon kände Odd rätt skulle han glömma det inom några dagar. Eller timmar.
    “Här, så ja, jag är här. Det är bara en blomma.” Hon tog tag i näckrosbladet och drog bort det så att han kunde se igen. “Se där, det var inget farligt. Vad häftig du var, du är nog den första flygande valpen som inte har vingar.” Astrid försökte vara så uppmuntrande hon bara kunde, dels för att han inte skulle bli rädd och dels för hon inte ville att Hedvig skulle bli arg på henne.
    “Så vad säger du, en gång till kanske?”

Valpens snörvlande och snyftande hann förvandlas till förtjusta tjut och skratt på väg upp ur vattnet. Odd var inte en särskilt långsint valp, och det mesta ramlade ur huvudet på honom lika fort det kom in. På gott och ont.
   Odd ruskade vattnet ur pälsen. Han gjorde det uppenbart att han försökte stänka ner sin moster. Motattacken var knappast nådig, och Odd vrålade i förskräckt iver. De fortsatte jaga varandra runt på den lilla strandkanten.
   Det var ett perfekt avslut på en perfekt dag. Odd visste det inte än, men det var sådana dagar han skulle uppskatta och minnas för resten av sitt liv.

[Avslutat]