En molnbank, väldig och växande, avbildade sig mot skymlingshimlen med en skarp kant. Azhekaslättens dimmor i den annalkande horisontens förångades uppåt, och fick det att se ut som de bildade en egen enhet med molnen ovan. De var så stora och tjocka, och inget av den djupnande himlen tycktes skina igenom, som om de var sitt eget monster och svalde den bit för bit. Tänk om den kunde svälja honom också…
     Lev studerade dem med avmättat intresse. Det var så han såg på det mesta numera, i stunderna mellan sorgen och skammens omtag. Långsamt hade de stunderna av tomhet blivit längre, men det var knappt något han föredrog. Resesällskapet hade stannat längs en mindre tjärn för en stunds vila. De hade spritt ut sig längs vattenbrynet, alla tacksamma för en stund åt sig själva. Inte för att Lev hade pratat med någon av dem speciellt mycket alls under resan. Han visste inte längre vad han skulle säga till någon av dem. Prasslet av gräset under tassar fick honom att se om.
     “Maksim,” sade han förvånat, som om han inte väntat sig honom där. Det ryckte i hans mungipor, men vad för känsla som än dolde sig där nådde aldrig ut. Om brodern var där för honom eller vattnet visste han inte. Lev såg bara på honom kort innan blicken gav vika. Saker hade förändrats mellan dem, och ännu visste han inte vad det betydde. Men det gick inte att ta miste på den överhängande känslan av skuld som han på något sätt behövde återgälda. Han kände sig liten; osäker och rädd, som en villrådig valp.
     “Förlåt.” Rösten var svag av svårmod. Behovet av att be om ursäkt kom direkt, även om han inte visste för vad. Förmodligen för allt. Det var han som drivit Maksim till detta. Det var han som gett honom sitt ord som broder och sedan brutit det kallt. Hans huvud hängde lågt när han fortsatte.
     “Mitt svek,” det hördes hur ont det gjorde i honom, “är oförlåtligt. Mitt ord har alltid varit allt jag haft.” Obeveklig, principfast - men nu var han inget mer än en svikare, någon som övergav. Även om han hade försökt kunde han hur han själsligt blivit tillintetgjord. Den gröna blicken, glansig av tårar som inte tagit form, såg upp på Maksim igen.
     “Är vi fortfarande bröder?” viskade han.

Maksim ogillade att ständigt vara omgiven av andra. Han hade därför medvetet hållit sig en bit framför de andra under resans gång. Men när det var dags att slå läger, fann de sig tvungna att vara nära varandra, eftersom de brukade turas om att sova. Var han paranoid? Utan tvekan.
    Men platsen vid vattenbrynet var perfekt. Den erbjöd en avskildhet som Maksim längtade efter, samtidigt som man fortfarande kunde ha översikt över gruppen. Han hade dock inga planer på att låta just Lev vara ensam idag och hade därför styrt stegen mot honom. Egentligen visste han inte vad han skulle säga till honom. Sist de hade pratat ensamma hade det slutat i ett häftigt gräl, där de sagt att de inte längre var bröder. Maksim hade nästan känt sig ersatt av de där zimaerna.
    Därför förväntade han sig att Lev skulle vara rasande; fylld av vrede och sorg. Lev hade blivit fråntagen sin kanske livs kärlek, hennes familj och deras valpar. Maksim förberedde sig på hårda ord, kanske till och med knuffar och slag. Men ingenting av det kom. Istället bad Lev om ursäkt. Igen.
    Maksim kämpade för att dölja både sin avsmak och förvåning. Det slog honom hur lätt det hade varit att manipulera Lev. Nästan pinsamt lätt. Patetiskt.
    “Är vi fortfarande bröder?” hörde han Lev fråga, med en sårbarhet som skar genom tystnaden. Maksim förblev tyst en stund, för han visste inte vad han skulle svara. Han längtade efter att ha Lev vid sin sida, oavsett omständigheterna och på sina egna villkor. Men var det verkligen ett brödraskap?
    Till slut tog han ett djupt andetag och mötte Levs blick. “Ja,” svarade han, och kände en oväntad tyngd lyfta från sitt hjärta. “Vi är fortfarande bröder. Men det betyder inte att allt kommer vara som förut.”