En molnbank, väldig och växande, avbildade sig mot skymlingshimlen med en skarp kant. Azhekaslättens dimmor i den annalkande horisontens förångades uppåt, och fick det att se ut som de bildade en egen enhet med molnen ovan. De var så stora och tjocka, och inget av den djupnande himlen tycktes skina igenom, som om de var sitt eget monster och svalde den bit för bit. Tänk om den kunde svälja honom också…
     Lev studerade dem med avmättat intresse. Det var så han såg på det mesta numera, i stunderna mellan sorgen och skammens omtag. Långsamt hade de stunderna av tomhet blivit längre, men det var knappt något han föredrog. Resesällskapet hade stannat längs en mindre tjärn för en stunds vila. De hade spritt ut sig längs vattenbrynet, alla tacksamma för en stund åt sig själva. Inte för att Lev hade pratat med någon av dem speciellt mycket alls under resan. Han visste inte längre vad han skulle säga till någon av dem. Prasslet av gräset under tassar fick honom att se om.
     “Maksim,” sade han förvånat, som om han inte väntat sig honom där. Det ryckte i hans mungipor, men vad för känsla som än dolde sig där nådde aldrig ut. Om brodern var där för honom eller vattnet visste han inte. Lev såg bara på honom kort innan blicken gav vika. Saker hade förändrats mellan dem, och ännu visste han inte vad det betydde. Men det gick inte att ta miste på den överhängande känslan av skuld som han på något sätt behövde återgälda. Han kände sig liten; osäker och rädd, som en villrådig valp.
     “Förlåt.” Rösten var svag av svårmod. Behovet av att be om ursäkt kom direkt, även om han inte visste för vad. Förmodligen för allt. Det var han som drivit Maksim till detta. Det var han som gett honom sitt ord som broder och sedan brutit det kallt. Hans huvud hängde lågt när han fortsatte.
     “Mitt svek,” det hördes hur ont det gjorde i honom, “är oförlåtligt. Mitt ord har alltid varit allt jag haft.” Obeveklig, principfast - men nu var han inget mer än en svikare, någon som övergav. Även om han hade försökt kunde han hur han själsligt blivit tillintetgjord. Den gröna blicken, glansig av tårar som inte tagit form, såg upp på Maksim igen.
     “Är vi fortfarande bröder?” viskade han.

Maksim ogillade att ständigt vara omgiven av andra. Han hade därför medvetet hållit sig en bit framför de andra under resans gång. Men när det var dags att slå läger, fann de sig tvungna att vara nära varandra, eftersom de brukade turas om att sova. Var han paranoid? Utan tvekan.
    Men platsen vid vattenbrynet var perfekt. Den erbjöd en avskildhet som Maksim längtade efter, samtidigt som man fortfarande kunde ha översikt över gruppen. Han hade dock inga planer på att låta just Lev vara ensam idag och hade därför styrt stegen mot honom. Egentligen visste han inte vad han skulle säga till honom. Sist de hade pratat ensamma hade det slutat i ett häftigt gräl, där de sagt att de inte längre var bröder. Maksim hade nästan känt sig ersatt av de där zimaerna.
    Därför förväntade han sig att Lev skulle vara rasande; fylld av vrede och sorg. Lev hade blivit fråntagen sin kanske livs kärlek, hennes familj och deras valpar. Maksim förberedde sig på hårda ord, kanske till och med knuffar och slag. Men ingenting av det kom. Istället bad Lev om ursäkt. Igen.
    Maksim kämpade för att dölja både sin avsmak och förvåning. Det slog honom hur lätt det hade varit att manipulera Lev. Nästan pinsamt lätt. Patetiskt.
    “Är vi fortfarande bröder?” hörde han Lev fråga, med en sårbarhet som skar genom tystnaden. Maksim förblev tyst en stund, för han visste inte vad han skulle svara. Han längtade efter att ha Lev vid sin sida, oavsett omständigheterna och på sina egna villkor. Men var det verkligen ett brödraskap?
    Till slut tog han ett djupt andetag och mötte Levs blick. “Ja,” svarade han, och kände en oväntad tyngd lyfta från sitt hjärta. “Vi är fortfarande bröder. Men det betyder inte att allt kommer vara som förut.”

Det kändes som han väntade i en evighet på ett svar, och när han äntligen hörde Maksims ord kunde han inte låta bli att andas ut i en stor lättad suck. Allt hade förlorats och förändrats, men åtminstone hade han honom kvar. Hans relation till Gast var annorlunda, och han undrade om de skulle kunna finna tillbaka till varandra. Liksom med Malva - var de vänner? Det var för honom att försöka reda ut härvan av känslor och tankar. Den enda som var tydlig och klar var den till Maksim.
     “Vet,” svarade han lågt. “Är mitt fel,” suckade han och såg ut över det spegelblanka vattnet framför dem. Allt det här var hans fel - han kunde inte se det på något annat sätt. Han hade inte varit ärlig mot någon av dem. Ändå knöt sig det ärrade hjärtat i bröstet på honom när han tänkte på vad det lett till. Askers död. Hade det inte bara varit bättre om det varit han istället?
     “Har många straff att avtjäna,” tänkte han högt. Inte bara dem mot Maksim, även om de var viktigast. Han såg på honom igen. “Ett ord, vad som helst,” blicken sög sig fast i hans igen, hårdare än den varit hela resans gång, en betonad beslutsamhet, “så gör jag det.”

Det kändes annorlunda. Det här var en makt över Lev på ett helt annat sätt än tidigare. Maksim hade alltid velat att Lev skulle göra allt för honom – och nu hade Lev bevisat sin lojalitet. Han hade övergivit sin käraste, sina valpar... en familj som han egentligen var värdig av. Hade Maksim haft någon omtanke eller empati kvar, hade han kanske kunnat erkänna det; kanske hade han kunnat känna något slags förståelse för den smärta Lev bar på. Men så var inte fallet. Det enda som betydde något nu var att Lev tillhörde honom, och att Lev hade valt honom, oavsett vad det kostat honom.
    “Det har vi alla,” hans ord var blott en viskning, lika mycket till sig själv som till Lev. Det var sanningen – de alla bar på sina egna skulder, sina egna straff.
    Nästa gång han talade var det tydligare och hårdare, med blicken fast borrad i Levs.
    “Din tid kommer för att du ska få bevisa din lojalitet.”
    Det var inte förlåtelse Maksim erbjöd; det var aldrig det han hade för avsikt att ge. Det fanns ingen nåd här, ingen lättnad att finna. Det Lev hade gjort kunde inte suddas ut. Men det här var en möjlighet för Lev att återvinna någon slags värdighet – om det var vad han sökte. Fast för Maksim var det mer än så. Det handlade om kontroll.
    Maksim tog ett steg närmare, precis tillräckligt för att Levs skuld och förtvivlan skulle ligga blottade framför honom. Han lät blicken glida över Levs ansikte, sökandes efter något – en gnista av det han en gång hade sett, eller kanske något nytt. Och nog verkade det finnas där, en viss uns av beslutsamhet.
    “Det här är inte ett av dina straff du måste avtjäna.” sade Maksim lågt. “Lev, det här är din chans.”
    Orden hängde i luften mellan dem, men för Maksim fanns det inget utrymme för tvivel. Lev var här, redo att göra vad som helst. Det var allt han behövde.