Hon var inte helt säker på hur länge hon suttit med ansiktet begravd i hans päls. Det kändes som timmar, men rörde sig nog egentligen inte om mer än någon minut. Snörvlande drog hon sig motvilligt tillbaka. Trots att hon helst av allt hade lagt sig bredvid honom och bara varit, så visste hon att det inte var tillfälle för det. Det fanns all tid i världen att sörja när de var tillbaka i Civitas.
    I ett försök att vara praktisk försökte hon studera honom som vilket lik som helst. Hon behövde hitta någonting att binda ihop hans ben med. Och käkar. Om han skulle komma tillbaka så ville hon inte gärna bli biten. Hon skulle även behöva någonting att släpa honom med. Helst någonting i stil med vad områdets beskyddare använde för att släpa sina döda med. Men den behövde klara en lång resa. Och hon behövde se till att Jodano hade någonting mjukt att- Hon avbröt sig själv.
    Objektiv, Nephania. Du måste vara objektiv.
Hon drog en skälvande suck. Det här skulle bli en lång resa hem.

Springande steg i hennes riktning fick henne att tillfälligt ta blicken från vännen. Hon vred endast tillräckligt på huvudet för att i ögonvrån kunna se den patrull hon småpratat med tidigare sluta upp med henne. När de saktade in vände hon sig för att återigen studera Jodano, i hopp om att han skulle komma med lösningen på hur hon lättast skulle få hem honom.
    "Gudar, vad-? Var det du?"
Hon nickade utan att ta blicken från kroppen.
    "De förstörde honom. Jag var tvungen att göra något."
Varsamt strök hans hals. Den var kladdig av blod. Hon gillade det inte. Det var fel.
    "Nephania," den äldre av de tre klev fram och ställde sig bredvid henne.
    "Nephania, han är borta."
    "Jag vet."
    "Det finns ingenting du kan-"
    "Jag vet!" fräste hon ilsket till och gav honom en vass blick. "Jag vet att han är död, Maldor."
    "Då vet du också vad som behöver göras."
Det var inte en fråga. Nephania nickade långsamt.
    "Jag vet... Men jag tänker inte göra det här."
    "Neph-" började gråblodet med sträng röst.
    "Han följer med mig," avbröt hon med blottade tänder. "Jodano hör hemma i Civitas, tillsammans med flocken." Med mig. "Och ingenting du, eller någon annan, säger eller gör kommer ändra på detta."
    "Är du helt vansin-"
    "Dessutom är han en lawar, och det minsta jag kan göra är att respektera hans kropp på det viset han förtjänar."
Maldor fnös ljudligt, men svarade henne inte. Det var okej. Så länge han lät henne lämna Ken-Yak med honom behövde inte förstå. De satt båda och blängde på varandra i tystnad. En av de yngre harklade sig.
    "Ey, Maldor. Vill inte avbryta ert lilla gnabb, men det är nån som står och stirrar på oss."