Solen höll på att gå ner och i öst hade månen redan börjat visa sig. Det vassa, tandade landskapet var fläckvist täckt av ett tunt snötäcke och temperaturen låg några få grader under noll. Ljuset var rödfärgat och skuggorna långa, det skapade en något kuslig atmosfär men honan kände sig lugn. Hon satt stilla och blickade mot månskäran som reste sig över bergens vassa spetsar. Tyst bad hon en bön till Duraneir, som hon gjort för vana att göra varje kväll. Att ha förlorat sitt band med månen tog hårt på henne, även om hon inte riktigt ville erkänna det. Cirkeln var värt det men egentligen ville hon inget annat än att accepteras av sin gud igen.
Denna kväll var hon inte ensam ute på borggården. Maksim hade undrat vart hon skulle och sedan frågat om han fått följa med, vilket han så gärna fick. Nu satt han intill henne och försökte se högtidlig ut eftersom hon sagt att hon skulle be. Då och då sneglade han åt sidorna, betydligt mycket mer påverkad av den kusliga stämningen än vad hon själv var. Det var svårt att säga om den lätta därrningen som ibland gick genom hans kropp berodde på kyla eller rädsla, men troligen det senare. Han hade trotts allt päls.
"Tycker du inte att solens röda sken får vårt hem att påminna om dig och dina syskon?"
Frågade hon men en len stämma och sänkte huvudet så att det var i hans höjd. Styrde hans blick ut bland klipporna.
"Det är som att du är född rakt ur marken här, se.."
Dem vassa, mörka klipporna likt horn i det rödfärgade landskapet, uppdelat av svarta skuggor och vita fläckar av snö. Hon hoppades att han kunde se att hela Norspiret bara var gudarnas avbild av honom. Att det inte fanns någonstans han hörde hemma mer än här.

Maksim förblev tyst när den betydligt större vargen bad. Han visste inte hur man gjorde, och var inte heller säker på att han trodde på vad hon än bad till. Dock var det inget han talade om högt, utan istället förblev han lydig och tyst vid hennes sida.
    När Lune talade följde han hennes blick ut mot klipporna. Det var en spektakulär utsikt, men också lite skrämmande. Klipporna såg vassa ut och kunde med all säkerhet skada. Ju mer solen sänktes över himlen desto mer nervös blev han. Mörkret hade alltid varit extra skrämmande för honom, och trots att han befann sig bland folk var han fortfarande livrädd.
    “Nu ser jag”, utbrast han plötsligt och med öppen mun reste han sig ivrigt upp. Svansen rörde sig lekfullt bakom honom när han såg på klipporna och dess färgen. Dem påminde honom om hans egna horn. “Det är ju mina horn!”

Lune sken upp vid valpens utrop. Hon nickade uppmuntrande.
"Det är det, dem har till och med vita fläckar som dina."
Sa hon och log brett.
"Tänk att gudarna tycker du är så stilig att dem skulpterar om ett helt område i din ära ikväll."
Orden lämnade henne med ett klingande skratt, hon visste att dem antagligen skulle betyda mycket men också var typiskt pinsamma. Hon hade blivit ganska bra på att läsa och förutse valparnas reaktioner på olika saker.
Mjukt omfamnade hon valpen med sitt ena framben, noga med att inte bli fasthållande.
"Vet du Maks, när jag var liten var jag också väldigt rädd för mörkret. Månen tröstade mig men jag var rädd för allt som hade en skugga och mer."
Hennes röst var lugnt och stadig, det fanns ingen ton av dömande i den.
"Men med lite fantasi kan även det läskiga bli något vackert, eller påminna om något som gör en lycklig. Nu när du ser snö i solnedgången kan du tänka på din familj istället för att vinternatten nalkas."
För henne var det sången som hjälpt henne, att komponera melodier och texter till varje situation. Lune såg verkligen sig själv i den lilla hanen. Kreativitet hade räddat henne ur många ångestattacker och hon hoppades den kunde göra detsamma för Maksim.

Han? Stilig? Det trodde han inte riktigt på, men det sade han inte heller högt. Det var ett flertal gånger han hade tvivlat på sig själv, och trots att de vuxna flera gånger om upprepade sig om att så inte var fallet, lyckade han inte förstå ändå. Han hade försökt att ändra på sig, att inte vara rädd och inte försöka gråta hela tiden men… det gick inte. Det föll honom naturligt att rygga tillbaka vid minsta lilla ljud.
   Men med lite fantasi kan även det läskiga bli något vackert, eller påminna om något som gör en lycklig. Nu när du ser snö i solnedgången kan du tänka på din familj istället för att vinternatten nalkas.
   Det ryckte försiktigt i hans mungipor och han såg upp mot Lune. Hans familj var det viktigaste som fanns i hela världen, och kanske kunde han försöka urskilja dem i mörkret för att känna sig säkrare. Det var ett bra tips, trots att han inte var säker på att det skulle fungera. Men för Lunes skull var han åtminstone villig att försöka.
   “Men i mörkret ser man ju ingenting.” Hans röst hade övergått från ivrig till mer ynklig. Bara tanken på mörkret fick honom att rysa, och han insåg att det snart skulle bli becksvart. “Hur ska man kunna fantisera något om man inte kan se det?”

Lune följde hans resonemang med ett svagt leende och en nick.
"Om du blundar nu, och jag säger att du ska tänka på Lev. Ser du honom inte framför dig då? Och när du blundar är det mörkare än den mörkaste natt."
Hennes röst var mjuk och varm.
"Det är okej att vara rädd Maksim."
Lade hon sedan till, tyckte ibland att alla andra fokuserade för mycket på att Maks var modig egentligen. Vilket han såklart var på sitt vis, men hon trodde att han mest av allt behövde bli accepterade så som han var - inte stöttas till att bli någon annan.
"Mod är inte att inte vara rädd, det är att vara rädd men göra vad man behöver göra ändå. Då kan det vara bra att ha små knep för att orka. Jag sjunger, sång kan höras även i natten, och om jag blundar och kan se bilder framför mig så kan jag se samma bilder framför mig i mörkret även med ögonen öppna."

Maksim lade huvudet på sned. Kanske trodde han inte fullt ut på Lunes ord om att det skulle hjälpa honom att bli mindre rädd för mörkret, men han var villig att prova. Han bet sig själv i läppen när han koncentrerat försökte se Lev framför sig när han blundade. Det gick inte så bra. Istället för att se sin bror, såg han en skugga, vilket gjorde att han nervöst slog upp ögonen igen. Att han var rädd för mörkret när han blundade också var inget han direkt hade berättat för någon, för hur svag var man inte då?
   “Jag kommer att hitta mitt sätt en dag.” Det ryckte mjukt i hans valpiga läppar och han buffade lätt på Lune i ett försök till att få henne att resa sig upp. “Men kan vi gå tillbaka nu? Det börjar faktiskt bli väldigt mörkt…”

Mjukt strök hon sin nos mot valpens kind.
"Det tvivlar jag inte en sekund på."
Bekräftade hon.
"Men du har rätt, det är dags att gå in."
I lugn takt stegade hon emot den underjordiska borgens ingång, valpen tryckt tätt emot hennes ena långa framben. Det var dags att tända brasan och bädda fram fällar till godnattsången.


[Avslutat]