"Jag vet inte hur man gör det här," mumlade han lågmält. Natten led mot sitt slut. Ännu en natts letande, utan minsta spår av hans skatt. Rädslan hade bytt skepnad till vrede, till panik, till fullkomlig desperation. Kolzak hade inte sovit en blund på länge. Och när han gjorde det drömde han om Maksim.

"Jag har sett er. En... av er. Det jag såg har vänt på hela min världsbild. Det jag trodde var sagor visade sig vara sant. Antingen det eller så är jag fullkomligt galen."
Att tala ut till inget var konstigt. Ensamheten runt omkring honom i skogen var total, inte ens vinden hördes blåsa. Det var gudarna han talade till. Gudarna han hört Blair berätta om. Inte bara Blair - andra också. Ayira. Lune. Kolzak visste inte vad han skulle tro. Han hade aldrig behövt någon gud i sitt liv.
"Om ni verkligen finns, så vet ni också vad jag har gjort. Jag var med och rev mångudens tempel till grunden. Jag har skadat. Jag har skadat de jag älskar. Jag har dödat." De orden talade Kolzak med en låg röst, en knapp hörbar viskning. Ord han burit inom sig länge.
"Om straffet ni valt är att ta Maksim ifrån mig så har ni lyckats, för inget har krossat mig mer än idén att han kan vara död. Att han är borta för alltid, och att jag aldrig får se honom igen. Och att hans död är mitt fel. Mitt. Jag kan inte tänka mig ett bättre straff. Att tvinga mig att leva med vad jag har gjort och låta min son betala priset."
Kolzak tog en paus. Han visste vad han ville, men inte hur han skulle be om det.
"Moriko. Ditt namn kallar mig mest. Jordens gudinna. Lugn. Och trygghet, eller hur? Maksim är bara ett barn. Han är ren, han är godhjärtad. Han är oskyldig. Jag älskar honom av hela mitt hjärta och jag ber till dig att rädda honom. Ta tillbaka honom. Om han är där ute, led honom hem och skydda honom."
Om. Det ordet innebar att det fanns ett alternativ. En annan konsekvens av hans försvinnande, och tanken fick Kolzak att skaka. Tanken på lilla Maksim, sliten i stycken, täckt av blod. Innan han visste det blev ögonen glasartade. Han hade många varma minnen av sin son, som var olik de andra små i flocken. Alla gånger han tröstat, torkat tårar, plåstrat om. Alla gånger Maksim drömt mardrömar. Ett av deras sista minnen tillsammans, när Kolzak gav Maksim sitt halsband. 'Jag är väl inte modig, papa.'
Tårarna rann fritt och Kolzak gjorde ingen ansats att stoppa dem.
"Om han-" Rösten stockade sig och Kolzak avbröt meningen för att harkla sig. "Om han redan satts i din jord så gräv upp honom igen, jag bryr mig inte. För det är jag villig att betala ett högre pris. Ett offer, ett liv i kedjor. Döden. Ett jävla tempel. Bara du ger min son tillbaka."
Kolzak förväntade sig inget svar, för han visste inte ens om han trodde än. Han tvivlade på att gudarna, om de fanns, ens skulle bemöda honom med en blick. Men för Maksim skulle han göra allt.
"Sedan lever eller dör jag som du tycker passar."