"Maksim!" Auroras röst var klingande och fylld av värme när hon kallade på honom. Han befann sig högre upp, men vände sig om vid ljudet av hennes röst. Med ett leende skred Aurora fram till sin systerson och kysste hans kinder.
    "Du blir bara vackrare för var dag", suckade hon, och blinkade sedan. "Vad gör du? Har du tid för mig en stund?"

Maksim vände sig om med ett litet leende på läpparna. Auroras komplimanger fick honom alltid att känna sig stolt, och det fick honom att sträcka på sig ytterligare. Han hade växt, hornen på hans huvud likaså. För var dag som gick blev han mer lik sin far, något han själv inte kunde se.
    “Jag har alltid tid för dig,” svarade han och nickade. Aurora var hans moster, och alltid skulle han ha tid för någon som var så viktig för Varya. Dessutom var Aurora en anledning till att han trivdes så bra som han gjorde. Hon fick honom, precis som sin mor, att känna sig speciell - unik. “vad vill du göra?”

Aurora skrockade till. Ett något illmarigt flin la sig över hennes läppar.
     "Åh, jag ville bara prata med dig. Men nu när du är här", hon ledde honom med ett huvudknyck till sin och Ivos boning. "Kan du snälla spruta lite vatten på fasaden, så det inte behöver samlas åtta lager smuts?" Hon skyndade sig att fortsätta.
     "Du förstår", Aurora putade med läppen, "inga av mina barn har tid för mig längre... De är nästan vuxna och har egna liv... jag börjar bli gammal..." Hon suckade dramatiskt och föll ihop mot väggen i en liten hög av lockar och guld.

Utan ett ljud följde Maksim efter Aurora. Han såg på fasaden och nickade åt frågan. Just som han skulle koncentrera sig på att vattna den smutsiga väggen hade Aurora fallit ihop mot den, och han hindrade sig i sista sekund för att hon inte skulle bli blöt.
    Med ett bekymrat uttryck sökte han efter hennes ljusa blick. I hans ögon var Aurora inte speciellt gammal, och inte hennes valpar heller. Dessutom kunde han inte tänka sig ett liv utan sin egna mamma, oavsett hur gammal han själv blev.
    Försiktigt och ljudlöst närmade han sig henne. Maksim sänkte sitt huvud för att komma i höjd med hennes.
    “Men moster,” började han i ett försök till att låta uppmuntrande. “oavsett hur gammal jag blir, så kommer jag alltid ha tid för dig.” Det ryckte vänligt i hans mungipor. Maksim skulle aldrig glömma att det var Aurora som räddat honom, och sedan fört honom till sin mor och sitt nya liv.

Maksims ord fick det att dra i mungiporna på henne.
     "Åh", suckade hon igen, mer stillsamt den här gången. "Förhoppningsvis blir jag inte så gammal." Inte hennes kropp, i alla fall. Sakta ställde sig Aurora upp igen, skakade av sig eventuell smuts och sökte hans blick.
     "Vill du höra en hemlighet?" Hon backade undan från fasaden så han skulle kunna täcka den i vatten utan att själv bli blöt.

Maksim lade huvudet på sned vid hennes kommentar. Det fanns ett flertal sätt han tolkade henne på, och han visste inte vilket av alternativen som var bäst. Grubbla över det hann han dock inte innan Aurora återigen talat och nyfiket nickade han.
    “Ja.” Svarade han kort samtidigt som han lade fokus på fasaden. Maksim visste inte än hur man kunde kontrollera vattnet utan att det fanns något i närheten, men tursamt rann det ett litet vattendrag, förmodligen regnvatten, någon meter ifrån dem. På bara några sekunder hade vattnet förflyttats och blött ned den smutsiga väggen.

"Såklart", log Aurora. "Hemligheter är så man överlever här." Hon följde vattnet med blicken och hur det gjorde strimmor i dammet på fasaden.
     "Jag ser Grendel som min pappa i alla aspekter", började hon. "Men han är inte min biologiska pappa. Vem det är vet jag faktiskt inte, men jag vet vem min mamma är. Hon levde hos Isil Anar."
     "Förstår du vad jag menar när jag säger att någon är källan till allt? Det var så det kändes att träffa Sraosha igen. Åh, hon var så vacker, Maksim. Men- åldern började komma. Ännu var hennes nos inte gråsprängd, men det lurade precis runt hörnet. Vad är meningen med att åldras och förfalla? Jag ville hjälpa henne. Jag hjälpte henne. Nu är hon bevarad i sin allra perfektaste form, precis innan åldern nötte bort hennes skönhet." Aurora tystnade och log igen, plötsligt och brett.
     "Jag kan bara önska att mina blommor någon gång återgäldar den tjänsten till mig, för jag vill inte blekna, Maksim. Eller", hon ryckte på skuldrorna, "att evigheten tar mig. Men det återstår väl att se." Leendet blev bredare.

Maksim höjde på ögonbrynet och lyssnade till mosterns ord samtidigt som han grubblade över allt hon hade sagt. Han ville tro att Varya var hans källa till allt, trots allt var hon hans skapare. Men hon åldrades inte och skulle aldrig göra det heller.
    Jag hjälpte henne. Till en början förstod han inte vad hon talade om, och ett litet förbryllat uttryck spred sig över hans ansikte. Men ju mer Aurora talade, desto mer gick det upp för honom vad hon menade. Hade det varit för en tid sedan, skulle Maksim ha ryggat tillbaka av rädsla över det faktum att Aurora dödat någon. Hans kropp skulle ha darrat, benen skulle gett vika under honom. Nu stod han stilla, blicken fixerad vid hennes.
    “Jag ska se till att du inte bleknar, på ett eller annat sätt,” svarade han lågt. Han sträckte lite på sig, osäker inombords över vad det var han var påväg att lova. “Jag lovar, moster.”

Aurora skrattade ett klingande skratt.
     "Åh, min kära Maksim, du är för god mot mig", hon kysste hans panna med ett leende, "Jag vet att jag kan lita på dig. Vi får tacka vår goda lycka att jag hittade dig i skogen när jag gjorde." Hon log och studerade smutsen som samlats längst ner på fasaden. Det fick vara så. Hon knyckte med huvudet igen.
     "Kom", sa hon och log ett lurigt leende. "Jag ska inte uppehålla dig längre, du ska få vara med dina vänner. Du och Tistel kommer väl överens, inte sant, hmm?" Det glittrade retsamt i Auroras ögon när hon blinkade åt Maksim.

Retsamheten syntes väl i Auroras ansikte. Hon menade inget illa, men ändå kunde Maksim inte låta bli att slå undan blicken och rodna lite. Tistel var hans bästa vän, men det var inget som sades högt - åtminstone inte från hans sida.
    “Ja det gör vi”, långsamt nickade han och såg generat upp mot henne igen. Om det var någon han hade respekt för så var det Aurora. Och Varya, men det gick utan att behöva nämnas. Maksim ville hoppas att hon var okej med det faktum att de spenderade så mycket tid tillsammans. Om minnet talade sant var det Aurora som först gett förslaget att Maksim och Tistel skulle träffas. “Hon väntar nog på mig just nu.”
    Ett litet leende spred sig på hans läppar samtidigt som han sträckte på sig och började att röra sig därifrån. Innan han försvunnit helt från hennes synhåll talade han en sista gång.
    “Jag lyssnar gärna på mer historier en dag.” 

[Avslutat]