Dagen hade varit varm, och även på eftermiddagen dröjde sig den behagliga värmen kvar. Miranda hade gassat i solen i rosenträdgården. Hon brukade ofta ha mer produktiva saker för sig, men hade för en gång skull unnat sig några timmar av ingenting.
    När solen började skymmas av omgivning reste hon sig upp. Det var fortfarande en tid kvar tills solen gick ner, så kanske kunde hon fånga den någon annanstans. Med lätta steg skyndade hon iväg. Hon svängde höger in i en gång och fick tvärstanna för att inte krocka. Det var Maksim, som själv fick ta ett halvt steg bakåt. Först blev hon glad av att se honom, innan hon mindes bönevattnet och blodet.
    "Oj", utbrast Miranda utan att kunna hindra sig själv, men hennes ansikte blev betydligt mörkare. Hon slog undan blicken och skyndade förbi honom.

Maksim tog ett kliv tillbaka och såg ned på Miranda. Ett leende växte fram på hans läppar, men svalnade av när hennes ansiktsuttryck förändrades och hon istället för att stanna kvar, skyndade sig förbi honom. Han lade huvudet på sned, innan han började gå i hennes riktning.
    “Miranda, podozhdite.*” ropade han efter henne. De hade inte talat sedan kvällen med Sezja, och Miranda hade missat mer än en språklektion de senaste dagarna. Konstigt, med tanke på hur hon tjatat till sig fler lektioner.
    Maksim kom i jämnhöjd med henne, och lyckades ta sig förbi henne och blockera hennes väg. Det kanske inte var schysst, men han behövde prata med henne.
    “Pogovori so mnoy*,” fortsatte han på modersmålet. Maksim skakade på huvudet och fortsatte, nu på språket Miranda talade bäst. “Prata med mig, istället för att undvika mig.” 


* vänta
* prata med mig

Maksim bad henne att vänta, och Miranda kände sig sliten. Hon hatade att vara upprörd, men samtidigt kunde hon inte bara släppa det hon sett. Snart hade hon dock inget annat val än att stanna. Han blockerade hennes väg.
     "Prata med mig, istället för att undvika mig." Miranda ville blänga på honom, men kunde inte samla den ilskan i kroppen. Istället veckades pannan i ett närmast olyckligt uttryck.
     "Varför, Maks?" krävde hon på hans modersmål, och ignorerade helt hans försök att tala på nordspråk. "Varför gjorde du det? Kunde hon inte ha fått gå? Hon var så liten, så- bräcklig." Irritationen över att hon inte kunde ordet gav henne lite kraft. "Var blod nödvändigt?"

Maksim skakade långsamt på huvudet och suckade lågt. För en sekund tvekade på vad han skulle göra, hur ärlig han skulle vara med henne och hur mycket sanning eller lögner hon behövde få höra. Miranda var godhjärtat, men också naiv.
    “Miranda”, började han lågt. “jag gjorde det som var bäst för oss alla. Hon tänkta te med mig he-” Maksim avbröt sig och vände bort blicken från henne. Ett sorgset uttryck spred sig över hans anlete. Varya hade lärt honom väl hur han skulle lyckas med att få andra att ändra sina åsikter om honom, liksom Aurora lärt honom hur han fick sin vilja igenom. Sårbarhet funkade nästan alltid.
    “Du vet inte vad som har hänt, vad hon har gjort. Hon ljög för mig, precis som de alla har gjort. Och jag bad henne att sluta, men hon bara fortsatte.” Han pausade kort och mötte åter hennes blick. “Sezja kom för att hämta mig och hon tänkte inte lämna Civitas förrän jag följde med på ett eller annat sätt. Hon var inte ensam, och långt ifrån bräcklig.”
    Maksim tog ett litet kliv närmare och såg ned på henne. Blicken var kallare nu.
    “Men kanske var det vad du ville?” Rösten var låg med en klang av spelad sorg. “Att hon tog med mig härifrån? För hade jag inte dödat henne, hade jag inte längre varit kvar här.”

När Maksim klev närmare backade Miranda med öron tätt slickade mot nacken. Nej, såklart ville hon inte det, men... våldet skavde fortfarande i ögonen. Ändå insåg hon snabbt att han inte var intresserad av en moralisk läxa. Maksim var övertygad om att han handlat rätt, och hennes ord skulle inte ändra på det faktumet.
     Miranda lät inte sitt tvivel skina igen. Istället plutade hon sorgset med underläppen och suckade.
     "Nej, nej, naturligtvis inte." Hon skakade på huvudet. "Jag är glad att du är här, det vet du." Leendet hon fyrade av var modfällt, men det tillät hon. Att hennes uppfattning om Maksim totalt ändrats smärtade henne, men hon kunde inte låta honom se det.

Maksim gillade inte förändringen i Mirandas beteende, men när hon talade valde han att inte spinna vidare på det. Tids nog skulle hon förstå.
    “Okej,” han harklade sig lågt och gjorde ett försök till att låta mer varm än vad han brukade. “ska vi fortsätta med lektionerna då?” Det drog enkelt i hans mungipor. Om Miranda inte gillade läget skulle hon bli tvungen till att hitta en ny lärare, och såvitt han visste var det inte många som talade Vinterspråket, åtminstone inte i Civitas eller Tenebris. Dessutom visste han hur mycket det betydde för henne att lära sig nya språk.

Miranda andades ut, och log sedan.
     "Da", svarade hon, och för en sekund var allt förlåtet.

[Avslutat!]