[Endast för Hewa.]

Tjocka stammar, täta buskage och en osynlig himmel; skymd av de lövprydda kronorna den blommande skogen bar upp på sina grenar. Mörkt spretigt gräs, upptrampade stigar. En väl dold stank av död från de stackars varelser som fallit offer för de blodröda rosornas ryktade taggar. Individer som inte haft uppsikt, trampat fram för bekväma med vad de visste och inte.
Hewa sörjde dem.
Trots att hon inte kunde ett namn på själarna som gått miste om sina fysiska kroppar, som hade fått sett deras egna väsen tyna bort, så kunde hon inte göra annat än att ge sitt eget medlidande - för vissa av de drabbade hade troligen älskat sitt liv. Hade så mycket mer att uppleva och känna, se, lukta. Det som hon i detta då gjorde när hon försiktigt tog sig fram, på väl avstånd ifrån flera av de större och utbredda snåren. Hennes öron pekade nedåt. Den klara, gröna blicken var placerad på tassarnas steg framför. Hon skulle bara runda Itrozo. Bara.. Runda det, och sedan bege sig tillbaka till liljornas skog - Ötamon. De två platserna påminde verkligen om varandra, men samtidigt inte. Det förstnämnda stod för liv och ljus - det sekundära för död, eller i vilket fall fara, och dunkel. Ändå var de båda vackra som få ställen hon tidigare sett i sitt liv. 

Hon öppnade munnen på glänt och andades ut i något som skulle föreställa en tyst suck, och ögonlocken slöts halvt. Den bredare svansen svepte till bakom henne och hon stannade till. Öronen klippte på hennes huvud, rörde sig i olika riktningar för att hitta ljud - men de som nådde dem förvånade henne märkbart, av en ännu okänd anledning. 
Vattens porlande.
Hon blinkade till, höjde huvudet ifrån sin tidigare sjunkna position och blickade runt sig med en tass lyft något ovanför marken. Floden! Hon hade varit där förut. Hon ville dit igen. Det var definitivt något hon hade tänkt att betrakta innan hon försvann tillbaka till sin väktarposition. 

Med en något muntrare min begav hon sig bortåt, fortfarande på sin vakt emot fientliga, utstickande spetsar bland bladen. Snart nog tornade strömmen upp sig, och hon stegade fram till kanten, blickade förväntansfullt ut. Sist hade hon inte vågat göra så, med en rak varning förmedlad i andra ord av en annan varg. En grå.. Eller svart. Den tvåfärgade lade ingen energi på att minnas i det läget. Hennes tankar var fästa på den frihet vattnet verkade ha - att få rusa fram i oändlighet, utan något som hindrade det. Kunde inte hon få ha det så också? Utan krångel med vart hon skulle eller inte? Ett litet upprymt leende gled över hennes läppar och hon tittade ner i de upprörda vågorna som slog emot flodkanterna. Försiktigt, långsamt, doppade hon ett av frambenen och drogs nästan med i kraften innan hon lyfte det igen. Ett kort, glatt skratt lämnade henne och hon ruskade av det våta.
Men något hände.
En för henne gigantisk varelse kastade sig upp ifrån den mörka bottnen, med skräckinjagande brunsvarta fjäll och gula lysande ögon. Två vita tandrader skymtades bakom en skräckinjagande käft och hon såg, utan att känna, sina ben krossas emellan dem. Hur blodet i stora doser droppade ner ifrån hennes livlösa kropp och hur kotor maldes. Då det mörka skinnet slets upp och..
Hewa kastade sig i reflex tillbaka med hela sin gestalt utstrålande skräck men hon hade inte hunnit.
Alligatorn steg upp ur flodens djup då hon drog sig undan, och fick in sin träff på hennes vänstra framben som knäcktes och försvann då hon tryckte sig bortåt. I panik och med förtvivlad andhämtning rusade hon iväg mellan gamla träd, lämnade blodiga spår efter sig i den haltande terräng hon höll. Tårar trängdes men fälldes aldrig, och inte en del av henne ville sakta ner trots att hon visste att hon behövde. Såret skulle bara förvärras, och använde hon sina krafter skulle risken öka än mer. Men det var som om hon visste vart hon skulle. Något sade henne det.
"Höger. Vänster. Undvik taggarna."
Flertalet bilder av henne sjuk och ödslig fladdrade förbi i hennes sinne och i en stund av okoncentration snubblade hon på en sten och föll raklång. Monsterödlan var knappast efter henne längre, men rädslan ringde fortfarande i alla hennes nerver. 
"Lugn."
Det var en befallning, från sig själv. I vilket fall hjälpte det. Hennes bröstkorg höjdes och sänktes något långsammare och hon började genast att slicka sitt sår. Sin led. Där bland annat hennes tass en gång hade suttit. 
En plötslig yrsel drabbade henne men hon fortsatte. Försökte stoppa blodflödet så att hon inte skulle avlida av blodförlust. Till viss mån lyckades hon, till viss mån inte - men fortfarande överlevande slutade tiken upp avsvimmad.
Med hjärtat fortfarande trummandes.
Med själen där den skulle vara.

Ovanför, för endast de som faktiskt kunde se andar och själar, svävade en normalt osynlig vit gestalt. Ett lågmält skratt lämnade honom, som endast den mörka honan i fråga kunde höra. 
"Väl mött, Hewa." Hon skulle nu följa hans order. Hon var dömd att lyda hans krav.  

Han hade valt henne. Hon skulle lyssna.