Dagen började dra sig mot sitt slut och Ayira kunde känna hur lugnet började lägga sig över staden. Stånden hade börjat stänga ner och dom två döttrarna satt vid det stora trädet och väntade på henne. Dom båda fnittrade och stötte lekfullt i varandra, lät som att dom pratade om söta pojkar dom sett under dagen. Det mjuka leendet hände i dom mörka läpparna då hon tänkte på dom, hur dom vuxit upp så fort men aldrig tappat kontakten mellan varandra. Hur dom har fyllt fästningen med skratt och tjut, fyllt en varm låga som höll på att tyna ut. Det hade hänt så mycket under deras korta existens och det präglade hela flocken. Till och med hennes små oskyldiga barn. 
"Vad pratar ni flickor om?" dom ljusa ögonen tittade på dom båda och lekfult studsade Poppel upp och fnittrade. "Ingenting." tätt på följde Lurlei och Ayira följde deras små tassar och skakade på huvudet. "Kom nu, vi ska röra oss tillbaka." dom ljusa tassarna började röra sig lite längre in mot staden och det behövdes inte många meter så hade valparna passerat henne och gick en liten bit framför. När dom hade gått i några minuter stannade Poppel plötsligt upp och Ayira kunde känna att någonting var fel, mycket fel. Dom båda ljusa valparna stodd som huggna ur sten och Ayiras röst bröt den hårda tystnaden. "Ställ er bakom mig!" stämman var bestämd, hård som sten och dom två yngre förstod allvaret i det hela. Poppel kände tydligt igen den främmande vargen sen första gången dom hade varit på äventyr i skuggfall. 

Med dom två döttrarna bakom sig studerade hon den främmande hanen som befann sig framför dom, det var någonting bekant med honom. Som att hon känt honom men ändå inte. Den bekanta hemsökande doften letade sig fram till den känsliga nosen och all ur luft gick ur henne. Det var inte fören det började göra ont i lungorna som Ayira drog in ett djupt andetag, drog in den bekanta men främmande doften igen. "Poppel, Lurlei ni måste gå tillbaka till trädet. Nu." ingen av dom vågade att säga emot då dom aldrig sett eller hört sin mor på detta vis. Lite bittert bet dom båda ihop och rörde sig ner för vägen dom nyss kommit.
"Maksim." viskade hon fram och tog försiktigt ett steg framåt. "Du har vuxit så mycket, jag trodde det var Kolzak först." ett till steg mot den unga men nu välväxta hannen. "Trodde aldrig jag skulle få se dig igen, som jag har saknat dig."

Det närmade sig de sista dagarna inför hans avresa --- början av sökandet efter svar ovetandes om han skulle få det eller inte. I vanliga fall hade en blandning av känslor dansat runt i magen på honom, men nu kände han inget annat än tomhet och kanske en svag förväntan över att finna ett tecken.
    Maksim såg någonting röra sig i skuggan av hans ögonvrå, men ägnade sig ingen tid att stanna upp, förrän yttrandet av hans eget namn klöv tystnaden itu.
    “Du har vuxit så mycket, jag trodde det var Kolzak först.”
    Ett obehag kröp längs hans nacke. Käkarna spändes och blicken vändes långsamt åt vänster. Där, ett par meter ifrån kunde han se en av dem från hans andra liv. Ayira. Två rörelser bakom henne fick honom att för ett par korta sekunder slita blicken ifrån henne och landa på två betydligt yngre, innan de åter landade på den äldre. Likheterna utseendemässigt mellan honom och Kolzak tycktes öka för var dag som gick. Ayira var inte den första att påpeka det, men kanske någon av de sista Maksim tänkt sig skulle säga det --- dels för att han inte förväntade sig att se henne här men också för att hon var blind.
    “Ayira.” Andades han tungt. Egentligen borde han inte förvånas över att se henne här. Medlemmar från Cirkeln kunde skymtas från och till i staden, och trots hatet gentemot dem hade han lyckats behärska den.
    Men obehaget växte när hon fortsatte tala och dessutom närmade sig honom. Varför fortsatte de att dyka upp, gång på gång för att hävda att de saknade honom? Maksim förstod inte, det var bara mer lögner.
    “Du har ingen rätt att sakna mig,” brummade han lågmält. “det är ju efter allt ert fel att jag är här.” 

"Är det det du vill?" den mjuka lilla honan var borta med vinden och hon tittade på honom med ett hårt sammanbitet uttryck. Dom yngre hade förklarat hur Maksim hade förändas och nu förstod hon vad dom menat, han hade inte bara vuxit i kroppen utan sinnet också. Kanske inte på det sätt hon trodde men han var inget mer än en liten valp dagen han försvann. "Vill du att det är vårat fel eller är det något du intalat dig?" stämman var vass som polerad is och hon rörde sig närmare honom utan att visa tecken på att vika sig. Det var nog, han visste bättre än så här men någonting stod i vägen och hon tänkte inte låta han komma undan hur som helst.

Maksim såg hur dragen i den äldres ansikte skiftade från något melankolisk till ett mer barskt uttryck. 
    “Jag vill ingenting längre.” Inflikade han kallt. Maksims vilja, hans mål och förmåga att handla hade nästan försvunnit helt med Varya när hon lämnat hans sida. Den resa som han nu skulle göra var även den Varyas och inte hans egna. Det var hon som berättat om Erathor, han som skulle ta emot Maksim och svara på de frågor han hade i den mån han kunde. Alla handlingar hade Varya lyckats plantera i hans skalle, och som hans son kände hon sig skyldig till att fullfölja dem.
    "Vill du att det är vårat fel eller är det något du intalat dig?”
    Maksim spände käkarna åt hennes vassa ord. Han valde att stå kvar trots hennes närmande. Ett minne från förut blixtrade förbi hans ögon. Det var precis vad Sezja gjort innan sin död.
    “Jag skulle tänka mig för om jag var du.” Hotet rullade över hans tunga snabbare än han hann tänka efter. Men han ångrade sig inte. Ayira var på hans mark nu, på Tenebris territorium. Om hon gjorde något oaktsamt var det hon som skulle få konsekvenser --- inte han.
    “Ni bör ge er av.” Maksim sträckte lite på sig och lät sin blick nåla sig fast vid Ayiras trots att han var medveten om att hon inte kunde se honom.

Trots dom håra tomma orden såg hon ingenting annat än den lilla försvarslösa valp han var under tiden han var hos dom, med Cirkeln. Vad som hade hänt eller blivit sagt åt honom under den tid dom letat och saknat honom visste Ayira inte och skulle nog aldrig få veta. Ett sorgset utryck speglade sig i dom skadade ljusa ögonen och hon skakade på huvudet. "Vi vill alltid någonting, du måste bara våga vela. För dig själv Maksim, inte för någon annan." tonen var mjuk och sorgsen, det gjorde ont i henne att se vad han hade blivit. Eller en dag skulle kunna bli. 
Trots hans varning stannade hon inte fören avståndet mellan dom var på några språng och sträckte på sig. "Jag kommer inte be dig komma tillbaka." stämman var låg och hon vände bort blicken mot honom, drog in ett djupt andetag och suckade tungt. "Du har redan bestämt för länge sedan att vi inte duger för dig. Försök att finna dig själv, jag ber dig inte bli den du var utan bli den du vill bli Maksim." att han skulle lyssna på någonting hon sa var tvivelaktigt men Ayira ville försöka, försöka träffa den riktiga Maksim en sista gång och inte denna kalla skal av vad en gång var honom.

Återigen förändrades hennes röst, nu till det mer sorgsna. Han mötte stadigt och kyligt hennes blick när hon stannade upp precis framför honom. De var så nära varandra att han kunde höra hennes andetag och se sorgen i hennes ansikte tydligare nu.
    Du har redan bestämt för länge sedan att vi inte duger för dig.
    Det var inte hela sanningen. Cirkeln hade svikit honom. Han skulle ljuga om han sade att tanken inte slagit honom om varför de gång på gång verkade dyka upp och förneka att de övergivit honom. Men vid varje tvivel hade Varya funnits vid hans sida och försäkrat honom att de ljög. De ville bara ha tillbaka honom för att svika honom på nytt.
    “Du har rätt, ni duger inte för mig.” Hans röst var lägre nu, men fortfarande lika kylig som förut. Det enda han ville nu var att hon skulle vända sig om och aldrig mer återvända. Det hade inte hindrat honom förut att döda en mor, eller en valp för den delen --- men nu var de för nära centrum att han inte tänkte riskera att hamna i ännu mer trubbel.
    “Jag tänker säga det en sista gång ni bör ge er av.”

Hans ord var kalla som is men Ayira vägrade låta dom skrämma iväg henne. Inget skulle få henne att vänta nu, inte fören hon har fått det hon var ute efter oavsett hur egoistiskt och farligt det än kunde bli. "Åh Maks." det gjorde ont i hela hennes kropp att se honom på detta vis. Den livfulla lilla valpen fanns fortfarande kvar där inne någonstans, vad hade skrämt honom så. Vad för hemskt hade format honom till detta. Med en snabb plötsligt rörelse tog hon några steg fram och slog dom vita tassarna runt hans nacke, drog honom tätt mot sig. "Du får tänka och tro vad du vill, men du är saknad, du är älskad och aldrig glömd." Ayira bet ihop och drog in hans mjuka doft för att minnas tillbaka. Allt hon minns och kan se är Maksims lilla skepnad när han springer igenom korridorerna skrattandes, när han var ledsen och rädd. När han var modig och stark. "Lev blev så lycklig när han hittade dig igen att han till och med beslöt sig för att bosätta sig här, för att komma dig närmare igen. Satt han inte vid porten och väntade på dig så låg han i din tomma bädd." Ayira lutade sig bak lite grann och tittade på sin borttappade broder med sitt mjuka moderliga leende. 
Den snabba rörelsen från Maksim överraskade henne och en isande känsla ilade till i halsen och Ayira förstod vad som händer, istället för att slita sig ifrån hans grepp drog hon honom närmare. Kramade om den saknade flockmedlemmen hårt och hummade på samma visa hon brukade sjunga för honom som liten. Hans egna lilla sång. "Det smärtar mig så att jag inte fick se dig växa upp till den ståtliga unga herre du är Maksim, jag såg så fram emot att se er alla växa upp och finna er själva."

En isande känsla blossade upp inom honom när hon plötsligt omfamnade honom. Maksims var oförmögen till att röra sig. Han kunde höra hennes hjärtslag nu --- som om det utmanade och provocerade honom mer för var sekund som gick. Ingen kom så här nära honom utan konsekvenser.
    Tänderna blottades i en en ljudlös morrning i samma sekund som Ayira nämnde Lev. Den före detta äldre broderns svek hade gjort mest ont tillsammans med Kolzaks. Maksim hade litat mest på dem och de hade huggit honom i ryggen i verklig Cirkeln-anda. Att nu få höra att de båda befann sig inom Civitas murar fick Maksims hjärta att slå snabbare.
    Ursinnet brann i hans blå ögon och det blev än värre när hon kramade honom hårdare och började nynna på en visa. Den lät bekant, men han kunde inte placera den.
    Utan ett tecken öppnades han sina käftar. Han högg mot hennes nacke, men i samma stund som det endast skiljde ett par millimeter ifrån hennes hud stannade han.
    "Det smärtar mig så att jag inte fick se dig växa upp till den ståtliga unga herre du är Maksim-”
    Varför kunde hon inte bara ge upp? Maksims tänder började att slutas kring hennes nacke, men en skugga i rörelsen fick Maksim att ryckas ur sin vrede och bli påmind om vart han befann sig.

Dagen närmade sig sin ända, och med kvällens antågande hade mörka moln rullat in över Civitas med löfte om regn. Skuggorna låg långa innanför stadsmuren, och det lilla solljus som ännu lurade bakom molnen var diffust nog att inte utgöra någon större fara. Even gav sig ofta ut dagar som denna, noggrann med att synas dagtid när han kunde även med de risker som följde. Om än stadens och molnens skuggor höll honom säker, och ljuset var för svagt för att bränna hans hud, så hotade dimma i hans huvud; en trötthet och hunger han kände väl. Det var risker som kunde vara värda att ta, särskilt nu.
     Han hade upptäckt Maksims bekanta silhuett bland stadens vimmel, och valt att följa den rödsvarta hanen en stund. Inte av direkt nödvändighet – Tenebris hade andra ögon och öron för det, och Even som var så beroende av värdet eller solens nåd hade varit ett uselt val för ett sådant uppdrag – utan för att han känt för det. Kanske av nyfikenhet. Kanske något annat.
     Det hade inte dröjt särskilt länge innan Maksim stannats av en ljus tik med två valpar. Even kände inte igen henne, men av det han kunde vädra, och de bitar av deras konversation han uppfattade medan han lugnt närmade sig, så kunde han gissa vilka hon tillhörde. Även utan ord så hade Maksims tonfall och stela hållning varit tillräckligt talande. Valparna skickades tillbaks åt samma håll de kommit från, och kvar lämnades modern tillsammans med unghanen. En ö av spända känslor bland den lugna strömmen av främlingar runtom.
     Redan innan Even kunde se Maksims ansiktsuttryck så kunde han nästan känna hotet som hängde i luften runt dem. Tiken slog tassarna om Maksim och drog in honom i en hård omfamning. Ljudet av deras hjärtan, deras rörelser, stod ut bland resten av kvällens liv. Sorgen och vreden de utstrålade gick nästan att känna mot tungan. Det var fler än Even som reagerade, som kände, och som kastade blickar mot det omaka paret medan de passerade.
     "Maksim." Evens ton var låg och varnande. Han hade slutit upp vid deras sida när han såg Maksim sänka sina tänder runt tikens nacke. I samma stund verkade Maksim ryckas ur sin handling. Evens smala blick vilade lugnt på honom, de röda ögonen delvis dolda under tunga ögonlock.

Tänder tryckte mot den känsliga huden och Ayira höll lugnt kvar, var detta han ville eller behövde för att bli den han behövde så skulle hon inte stoppa honom. Döden var inget hon var rädd för men tanken att lämna hennes barn efter sig fick dom ljusa öronen att stryka sig mor den långa pälsen i nacken och den annars så lugna pulsen att stegra sig. Hon tänkte inte bli som Varya, hon tänkte inte lämna sina små när dom behöver henne som mest. Maksim hade redan valt sin väg och behövde varken henne eller någon ur Cirkeln längre, kanske behövde han ingen alls. Döden var ingenting skrämmande, att dö för någon man älskar hade hon gjort vilken sekund som helst. Men vem han verkar ha blivit och valt att vara, det gjorde så ont i hjärtat. Det gjorde ont i hela hennes kropp att känna honom på detta sätt.
En annan varg närmade sig och Ayira kände av honom och slet sig hastigt ur Maksims käft för att ta några steg tillbaka utan att märka att den silvriga tjocka pälsen började att färgas röd. Hon hade rivit sig på hans tänder och kände en liten ton av järn i luften. Det var tydligt på den främmande vargens stämma att dom kände varandra väl, för väl för Ayiras smak. Vem det än var så gillade hon honom inte, inte för att hon visste varför. Det var bara någonting som hon inte gillade med den nya främlingen. Pulsen slog hårt i den djupa bröstkorgen och hon bet ihop hårt.
Han såg inte speciellt annorlunda ut, han bara kändes så. Kändes kall. Kanske hade han kylande krafter eller så var han bara sån. Försiktigt backade Ayira några steg till och såg ner längst gången. Döttrarna var utom synhåll och ett lättat leende skymtades för ett ögonblick. 

Mood:

Det var inte förrän Evens röst bröt tystnaden som Maksim slets ur sin paralys. Han insåg hur hårt hans hjärta faktiskt slog bakom revbenen.
    Maksim frustade lågt och lätt irriterat till. Det hade inte varit hans avsikt att skada henne allvarligt, men han hade inte kunnat hindra henne från att dra sig ur hans grepp och det störde honom. Han kunde känna blodsmaken mot tungan, och svalde hårt. Even och Varya var likadana, och Maksim visste vad död och blod innebar för dem.
    “Ja.” Svarade han brummande. Tomheten och kylan hade åter lagt sig över honom likt ett dödligt lugn. Han gav Even en smått ursäktande blick innan han vände den mot Ayira igen.
    “Om du inte tänker ta mig eller mina ord seriöst,” Maksim gav henne en trött blick, “så har jag ingenting mer att göra här.” Det bästa för både honom och Even var att vända sig om och gå nu. Kanske mest för hans egen skull.
    “Du kan ju hälsa Lev att jag inte tänker komma tillbaka, oavsett vad som händer.” Viskade han lågt när han passerade henne innan han slöt upp bredvid Evens sida. Maksim var osäker på om det var sant, men visade inga tecken på det. Han visste inte hur länge han skulle vara kvar i Civitas, i Tenebris, men han visste att han aldrig skulle kunna återvända till Cirkeln. Inte efter vad han gjort.
    “Hejdå, Ayira. Ta hand om dina döttrar.” Blicken han gav henne var förmodligen ingenting hon skulle uppfatta, innan han helt vände sig bort från henne.

Tiken slet sig ur Maksims grepp, och doften av blod blev skarp i luften. Vargblod, till skillnad från doften av byten och kött som handlare haft ute under dagen. Fler vargar stannade upp runtom, nyfikna på vad som hände när de såg silvertikens päls börja fläckas av rött. Hon verkade inte själv särskilt medveten om det, eller brydde hon sig inte. Blanka, blinda ögon pendlade i Evens riktning, innan hon gjorde gesten av att se sig över axeln. Troligt efter valparna som tidigare lämnat henne.
     Maksim gav tiken ett kort avsked, och vände henne ryggen. Ayira. Evens blick vilade på henne ytterligare en sekund, övervägande för bara ett ögonblick, innan han valde att vända om tillsammans med Maksim och lämna platsen utan avsked. Det hade inte varit hans att ge, och just nu behövde han komma bort. Andra främlingar kunde hjälpa henne om hon behövde.
     "Så", började Even så snart som de var tillräckligt lång bort för att varken synas eller höras av Ayira längre, med en ton som tangerade mellan varnande och road. Hans nos krusade sig tillfälligt, och blottade tänderna i något som knappt räknades som ett leende. Världen runt dem brusade i hans sinnen. Pulserade av liv, och den ojämna rytmen från de första dropparna av regn. Han såg upp på Maksim ur ögonvrån, och visste att hanen förstod. "Berätta om din vän."

[Avslutat~]