Det var efter midnatt när Varya lyckats dra med sig Maksim från böneplatsen och hem igen. Han var skärrad och rädd och hela vägen tillbaka hade Varya hummat på samma vaggvisa som alltid. En tröstande melodi som hon mindes från sin egen tidiga barndom.
       Lukten av blod tillsammans med hans rytmiska hjärtslag hade fått stänk av rött att visa sig i hennes blåa blick. Genast förde hon honom till den inbyggda karet med vatten för att låta han tvätta sig innan blodet hann fastna för mycket. Doften skulle dröja sig kvar, men inte locka henne outhärdligt.
      “Tvätta dig är du snäll,” sade hon varsamt. Maksims vattenkrafter hade visat sig så behändiga vid tillfällen som dessa. Ännu hade han inte sagt mer än några fåstaka ord till henne. Varya såg på honom med ömkan. Något hade brustit inuti honom och hon kunde se det i hans blick, hon hade känt den själv. Den kvällen i Ötamon tillsammans med Aurora kändes så oändligt långt bort, men känslan satt kvar. Den lämnade aldrig.
     “Maksim,” hon fångade hans stirriga blick, “jag har aldrig varit stoltare över dig.” Hon log mjukt och prövande mot honom. Hon ställde sig tätt intill honom och lade sin nos kärleksfullt vid hans tinning.
      “Vi ljuger inte för varandra, eller hur?” Hennes röst var en blott viskning. “Vem var det?” Varya kände hur sonen stelnade till en aning igen. Det hade inte funnits tillfälle eller läge för henne att fråga. Vem det än var som Maksim dödat så var hon inte orolig. Even hade varit där och det var som en försäkring om att allt var okej, trots de nyfikna ungarna som hon hört i bakgrunden.
      “Det är okej,” uppmuntrade hon tyst, “ta det lugnt. En sak i taget.”

Maksims följde sin mors order utan motstånd. Blodet som hade fläckat hans päls var svårt att få bort, och att hans kropp skakade gjorde inte saken bättre.
    Jag har aldrig varit stoltare över dig. De blå ögonen mötte sin mors, och han pressade sin tinning hårdare gentemot henne. Han behövde närheten från sin mors kalla famn, och de uppmuntrande orden hon varsamt viskade i hans öron.
    “Sezja,” svarade han ärligt. Hans röst darrade och han vek undan blicken. “Hon… hjälpte till att uppfostra mig. Från Cirkeln.”
    Maksim var rädd, men inte för att han hade dödat en före detta familjemedlem - utan för att han hade gillat det. Adrenalinet som hade pumpat genom hans vener, ruset som hade bubblat inom honom och det faktum att han hade haft makten att själv få avgöra någon annans öde. Det var… befriande. Som om en barriär inom honom hade rasat.
    Långsamt mötte han sin mors blick igen, såg djupt in i hennes uppmuntrande blå. Bredvid henne kände han sig som alltid så liten, trots att han hade växt till sig rejält.
    “Jag vet inte vad som hände”, hans röst var kallare nu. “Jag var så arg, så arg. Hon fortsatte ljuga, trots att jag bad henne att sluta. Sedan…” Maksim tystnade.

Sezja. Namnet fyllde instinktivt med en vedervilja. Men lugnet höll det väl dolt och istället mötte hon sonens blick med sin egen öppna och inbjudande. Uppmärksamt lyssnade, noterade hur hans stämma bytte ton. Det var svårt att föreställa sig honom som den lilla, osäkra valpen som kommit till henne. Hon hyschade honom mjukt när han tystnade och drog honom till sig en kall omfamning.
     “Jag förstår att det var tufft,” sade hon mjukt. “Du var modig, min prins. Hör du det?” Hon drog undan huvudet för att möta hans blick och gav honom ett prövande leende. “Det du gjorde kräver mod. Mod som ingen av de andra barnen har.” Varya släppte taget om honom, reste sig upp och såg uppmuntrande på honom.
      “Kom här. Jag ska visa dig något.” Med mjuka, långa steg äntrade hon deras huvudrum. På väggarna hängde olika pälsar, och hade alltid gjort. De hade till viss del fungerat som ljudisolering, men framför allt var det prydnader. Hon stannade upp vid en av dem. Den silvriga fällen var bara ett stycke som var snett skuret. Med en blick som speglade värme och någon slags kärlek betraktade hon den i väntan på att Maksim skulle dyka upp vid hennes sida.
     “Det här är Prvi,” sade hon tyst med en röst som om hon presenterade en gammal, kär vän. “Min första. Din mosters också.” Ett kort läte, något som liknade ett kvävt skratt blandat med en drömmande suck lämnade henne. “Vi brukade göra allt tillsammans, vet du.” Det lilla leendet som tagit form i hennes mungipor falnade.
     “Han var ett lätt byte. Men det var inte därför jag valde honom,” rösten tappade sin värme och blev kall, liksom Maksims varit, “det var för att han påminde mig om någon i min barndom. Någon som lämnade mig.” Hon hade inte tänkt på hans namn på så länge att det kändes främmande i hennes tankar. Hector. När den blodstänkta blicken sökte sig tillbaka till sin sons igen var den seriös. “Efter det, kände jag ingen smärta. Jag kunde släppa sorgen av att bli sviken.” Hennes ärrade anlete mjuknade långsamt upp igen.
       “Det är okej att känna lättnad. Det är okej att känna att det var skönt.”

Maksim bet sig osäkert i läppen när han med skakiga steg rörde sig tyst efter sin mor. Det kändes som om han fallit tillbaka, till den han osäkra, mesiga valpen han en gång varit. Han visste vad hans mor tyckte om det, vad han själv tyckte om det.
    “Det här är Prvi.”
    Hans blick följde sin mors blick till pälsarna som hängde på väggen. Maksim hade sett dem förut, men aldrig reflekterat över dem. Nu när hon talade förstod han. Han kände igen sig själv i hennes ord. Sezja var kopplad till hans barndom, och han hade lämnat henne bakom sig - precis som Cirkeln hade lämnat honom.
    “Det är okej att känna lättnad. Det är okej att känna att det var skönt.”
    Maksim hade för några sekunder glömt av att andas, men vid moderns mjuknande ansiktsuttryck andades han ut. Han hade varit rädd, så rädd, att det han kände inombords när han avslutat Sezjas liv varit fel. Men nu bekräftades det att fallet inte var så. Det var okej, och en lättnad spred sig inom honom. Det fick honom att våga möta sin moders blick igen. Han sträckte på sig, fortfarande tryckt mot hennes kalla famn.
    “Är…”, han harklade sig vid det låga uttalandet för att tala högre och tydligare. “Är alla dina?” Långsamt nickade han uppåt, syftade på resterande pälsar.

Ett lågt, kort skratt lämnade henne. Det lät nästan som om hon blivit generad av hans fråga. Hon följde hans blick över pälsarna. Det var ett antal, men alla var inte troféer från hennes offer. Det var också gåvor.
      “På ett eller annat sätt,” erkände hon med något blygsamt i tonen. Hon nickade menande åt en mindre päls som såg relativt gammal ut. Månvargen som hon hade fått av Even när hon var liten. “Den var en gåva.” Blicken sökte sig vidare längs väggen till en röd, fyllig och välbevarad päls.
       “Hon är mitt nyaste tillskott,” Varya log varmt när hon mötte Maksims blick igen. “Jodanos syster. Hon var en gåva, även om jag fick göra jobbet själv. Den latmasken.” Hon himlade trött med ögonen men leende bröt dess betydelse. I en smidig rörelse drog hon sig undan honom och gick fram till den. I en kvick gest lyckades hon få av den från kroken och kastade den över sin egen rygg. Den starka färgen framhävde det röda stänket i hennes blick. Hon skrattade hest och roat. Ett kraxande lät. Hon snurrade runt och sträckte på sig. Det hade alltid funnits något med att bära någon annans päls som kändes stärkande.
       “Vill du prova?”

[Avslutat]