[Utspelar sig inte långt efter I would like to know you med Akira och Chayan.]

Det var en märklig känsla att åter vakna under främmande rötter och en ovan nyans av jord. Det var inte samma smak i luften, och skuggorna hade en något annorlunda textur.
Chayan kunde inte svara på vad som väckt honom, bara att hans kropp vibrerade och skuggornas tysta viskningar ekade mellan väggarna. 
Utanför var natten klar, så mycket kunde han säga utan att behöva sticka ut huvudet. Månskenet nådde inte ner till den boning som blivit hans, där allra djupast ner i lyan, ändock kunde han känna nattens ljumna hyllning i nosen när han djupt drog efter andan. 
Det var en känsla. En ekande känsla som resonerade med skuggornas röster. 
Trots att kroppen än värkte krålande han ut från den djupaste delen dit han bannlyst sig själv. Ännu var han inte ute, och han stannade där lyan var så pass bred att sällskap kunde få plats utan att utrymme skulle vara ett problem. 
Ögonen kisade, ett tofsprytt öra knyckte. Stillheten och nattens tystnad regerade ostört. 
Det påminde nästan om Kaiwood. Ändå kunde inte skogarna vara mer olika. Han kunde inte sätta tassen exakt på vad som gjorde det, men han antog att det var så med vad man aldrig kunde få tillbaka när man väl förlorat det. Hur man tog för givet den största skönheten likt en blind inför skogarna och slätterna. Inför solen och månen.
Stilla låg han och lyssnade. Väntade.

Hon var rastlös igen. Den långa svansen sveper mjukt när den mörka honan rör sig fram genom nattluften. Hon kan aldrig riktigt bli kvitt känslan av att vara jagad. Som om skuggorna när hon helst ska omvandlas till fienden som vill förstöra allt hon håller kär. Hon stannar upp och sträcker på sig. Käkarna säras och hon gäspar stort. Sedan reser hon på sig och ruskar på hela kroppen. Öronen klipper till på huvudet och den mjukt glödande blicken sveper över området framför henne. Lyorna är där, hon kan känna flockens tyngd mot marken. Tyst räknar hon dem alla. Det skänker lite ro i alla fall.

Hon känner av en rörelse som är mer än de av sömn som kroppen brukar tvinga sig till för att finna bättre läge och avslappning. Den mjukt glödande blicken letar sig mot en av lyorna. Tyst och nyfiket rör hon sig dit. Är han vaken? Kan han inte heller sova? Hon stannar utanför ingången. Vet inte riktigt om hon vågar. Hon är otroligt glad över att han är här. Att han vill vara här. Men hon kan inte släppa känslan av att han är en främling. Alla är främlingar till en början. Men det här är annorlunda. Hon känner skuld och ånger och hon kan inte riktigt skaka av sig det. Det tillstånd han var i när hon fann honom i skogen skrämde henne. Hon hoppas att han trots allt kan känna sig säker här. Att han kan slappna av om så bara lite grann. Hon vill lära känna honom igen. För det fanns en tid då han var den viktigaste personen för henne.

Skuggorna viskade och deras röster bars mellan lyans väggar. Redan innan hon stod utanför och tvekade förstod han att det var därför han vaknat. Skuggorna var kapabla till mycket, och tydligen kunde väckning och gästannonsering skrivas upp på listan av genomförbara saker. 
Hanen reste sig, och några haltande steg bar kroppen mot lyans mynning. Han satte sig ned så fort han såg henne, ovillig att bära kroppen längre än vad han behövde. Utan att säga någon observerade han henne, och månen som lös klart bakom. Svansen, lik skuggorna aldrig stilla, lindade sig runt kroppen där han satt, som för att gömma svagheten i hur benen svagt darrade. Det var nästan något banalt över hur han tagit sig springande över nästan halva Numoori, men knappt orkade kravla ut ur lyan.
Han visste dock att han inte behövde gömma sådanna tecken här. Inte med denna flock. 
Förmodligen inte. 
Man kunde aldrig vara säker.
"Wami?" sade han, röst knappt använd sedan samtalet med Akira. 
På tal om trollen, han behövde nog tala med henne om det. 
Om valpens frågor han inte visste om han hade tillstånd att svara på.
Frågor vars svar tryckts in hans ansikte och ner i hans hals; svar han fått utan att ha frågat.

Hon såg siluetten av honom i mörkret. Hon kunde se och känna honom. Men det var inte förrän han uttalade hennes namn som hon insåg att hon hållit andan. Hon trevar sig försiktigt närmare.
"Väckte jag dig?" Frågar hon dumt och sänker huvudet en aning. Hon försöker sig till ett leende. Hon måste skärpa sig.
"Hur känns det nu?" Hon hoppas på att han återhämtar sig bra. Det kan bara han själv svara på. Hon hoppas han trivs.
Den långa svansen sveper till bakom henne. Hon står stillar kvar där hon står. Osäker på vad hon borde göra. Vad hon borde säga. Det är om natten som hon känner sig lika osäker som hon varit då hon var yngre. Men i mörkret är det inte många som ser henne.

Han hade inte riktigt hjärta att säga till henne att hon var orsaken, i alla fall indirekt, till att han vaknat. Inte när hon såg så osäker ut redan. Hade det varit någon ur TBB, någon av de peskiga valparna kanske, så hade det funnits en chans att han slängt ur sig en bitande kommentar om uppenbar brist på smygteknik - eller hjärna - men i det rådande ögonblicken var det inte rätt. 
"Jag har alltid föredragit natten." svarade han, en neutral sanning som tvetydigt svar.
Han drog efter ett nytt andetag, och svarade på hennes andra fråga med en nickning. Han mådde bra, med skadorna i åtanke. Hade han varit utan denna nya flock hade det varit mycket sämre. 
Normalt sätt skulle han varit tyst. Han skulle ha väntat, kontrollerat, manipulerat fram den konversationen han ville ha. 
Denna gång, gjorde han något nytt.
Han initierade samtalet på egen hand, hårt och rakt på sak.
"Jag talade med din valp häromdagen. Akira." sade han likt en viskning på vinden, nästan som en inbillning om man inte sett munnen röra sig. Ögonen höll sig menande när de såg på systern. 
"Vad har du berättat för dem?".
Orden gjorde det otvetydigt att han visste vad Akira uppenbart inte gjorde. Rösten var neutral, som alltid, men ändock mjukt frågande i en underlig dansande kombination.

Hon rör sig lite oroligt.
"Om du har ont kan jag fixa fram något som dämpar det". Säger hon. Det har många fördelar med att ha sådan kontakt till naturen. Hon kan en hel del knep och tricks.

Öronen lägger sig först mot nacken när han säger att han talat med Akira. Hon förstår vad Akira vill veta. Och Sora. Och Akihiro, Aiko och Asami med. De förtjänar alla att veta. Wami hade hoppats på att sanningen inte skulle behöva komma fram. Att hon på så sätt kunde distansera sig från det. Men valparna växer och det blir allt mer uppenbart.
"Jag har bara berättat för dem vad jag ansett har varit viktigt kunnande för dem. Men i slutändan har jag nog bara försökt skydda mig själv". Svarar hon och sätter sig tyst ner och sveper den långa svansen om tassarna. Nattluften smeker hennes mörka päls och ovanför trädens täta kronor strålar månen.
"Vad sa Akira till dig?" Hon kan gissa sig till vad Chayan redan vet.

"Han söker svar, skulle jag gissa." svarade han, lätt undvikande. Han gillade inte att se hennes dag dras bakåt på det sättet, nästan som att se moder Nishas anleten. När han tänkte på det var tikarna inte så olika i utseendet - inte i ansiktet. Wami såg lenare ut, mer feminin, mot Nishas kantiga grymhet och skeva flin.
"Jag gav honom inga. Inte utan din tillåtelse." sade han sedan, såg bort från hennes ögon och öron. Hans kroppsspråk var oläsligt, men man kunde känna skuggorna lätt vibrera även om man inte själv hade skuggkrafter. 
Det orden inte ordagrant sade var han erbjöd sig att tala för henne. Valparna skulle alltid fråga, men Wami skulle kanske inte behöva ge svaren de sökte. Han kunde göra det, om det gjorde hennes liv något lättare. Han kunde tala om en varg så stark, så överväldigande, att vargen tvingat sig på deras mor och fadrat i alla fall en av dem. Det fanns ingen skam i händelsen, inte mot en av blossoms ättlingar. Chayan hade levt under Shivas styre, arvtagaren, och han visste att de flesta skulle förlora en strid mot honom. Även Chayan skulle möta nederlag, och det var utan flockens gemensamma insats att slita honom i stycken.
Oavsett så visste han att Akira snart skulle komma till honom med nya, färska frågor. Chayan skulle kunna komma med svar, men bara om han hade tillstånd.

Varje gång hon tänker tillbaka förbannar hon sig själv över att hon är så svag. Hon har alltid varit den svaga. Hon ångrar inte valparna. Hon kunde varit en bättre mor på så många sätt.
"Självklart. Det har han alltid gjort. Det har de allihop". Särskilt Akira och Aosora. Men hon är rädd att de kommer välja en annan väg när de får reda på sanningen. Hon vet att hon inte kan bestämma över dem över huvud taget. Hon kan bara beskydda dem så gott hon förmår.
"Jag har försökt få in deras tankar på annat". Hon suckar.
"Gör det mig till en dålig mamma?" Hon har sänkt sin röst. Hon har alltid varit rädd för att andra ska döma henne. Men den som dömer henne bäst är hon själv. Hon vill inte sitta och beklaga sig för Chayan. Hon vill inte att han ser ner på henne. Den mjukt glödande blicken söker sig till honom igen.
"Kan du hjälpa mig?" Frågar hon försiktigt. Det känns som att hon försöker fly undan det själv. Men det är inte riktigt så. Hon kan helt enkelt inte tala om det.

Glödande blickar mötte varandra. Chayans var outgrundliga när hennes ord yttrades, och förblev så tills hon tystnade. Han undrade om hennes första fråga var retorisk. Det verkade inte vara det, så han gav svar.
"Du kan alltid fråga dig själv vad vår mor skulle ha gjort." sade han, väl medveten om att Nisha knappast varit den bästa av mödrar. Om Nisha kunnat göra det, så visste man att det med stor sannolikhet inte låt på spektrumet av gott mödraskap. 
Om än oavsiktligt, Chayan kunde inte missunna hennes beröm för att ha lyckats med två av tre valpar. Den sista ville han inte riktigt tänka på.
Försiktigt lade han sig ned, gled över halvt på sidan för att inte belasta det skadade benet. 
"För dig, alltid." svarade han på hennes sista fråga. Rösten var lugn och genuin, saknade delar av sin normala likgiltighet. Han fortsatte på samma andetag. "Det är en styrka att vara medveten om sina begränsningar." Det var visserligen något de lärt sig i TBB, men sanningen styrdes ej av vart ifrån den kom och det blev inte mindre sant bara för att de kommit ur Nishas eller Blossoms mun.

Hon skakar lätt på huvudet.
"Det vill jag helst inte tänka på". Svarar hon. Hon försöker att inte tänka på mor. Vill inte. Tankarna blir för tunga och svårhanterliga. Hon suckar och klipper till med öronen innan de spetsas framåt.
Hon ser på Chayan igen. Inser att hennes tankar svävade bort någonstans i det förgångna. Hon vill inte tillåta sig det. När brodern lägger sig ner reser sig Wami upp och tassar försiktigt närmare.
"Är det säkert att du klarar dig?" Frågar hon och och låter sin nos försiktigt vidröra hans kind. Hon vill gärna att han säger till om det är något hon kan göra för honom.
"Tack". Säger hon och sätter sig ner bredvid honom.

Det var något inom honom som gjorde en ful min vid hennes generösa utspel. Att så tydligt visa att man brydde sig och att värna om andras välmående. Flocken hade präglat honom hårt, och den andra sidan av honom gladdes av hennes uppenbara vilja att göra hans liv lite lättare. 
Utåt var enbart hans lätta skakning på huvudet simpelt att tolka, resten blott lika oläsligt som vanligt. Han skulle klara sig, bara han fick vila.
Bara tiden fanns.
"Du är min syster." sade han slutgilten, som om orden hade en helt annan innebörd; något mycket starkare och mer självklart. Att hon inte bara var hans syster, utan något mycket mer än det.

(Börja avsluta? Ett kortisroll kändes skönt <3 )

Hon flinar lätt. Det var aldrig lätt att gå från att hålla allt inom sig till att faktiskt kunna visa vad hon känner för de hon bryr sig om. Även den minsta gest kan ha stor betydelse.

Hon har mött många som fått henne att vilja bli starkare. Även med små steg och trots att vägen är lång. Hon är glad över att ha Chayan vid sin sida igen. Han var den allra första som fick henne att vilja bli starkare. Han var hennes styrka när hon kände att hon knappt orkade stå själv. Även om hon aldrig sa det. Sen stack hon.

"Och du är min bror". Hon ler varmt mot honom i mörkret. Hon känner värmen sprida sig i hela kroppen. Han betyder så väldigt mycket för henne.

Men nu är det kanske bäst att låta honom vila. Den mjukt glödande blicken sveper ut i natten. Det verkar vara ett tag kvar till gryningen. Hon borde själv försöka få lite vila. Även om faktiskt trivs bäst om natten.
"Jag ska lämna dig ifred nu". Säger hon och vänder blicken mot honom igen. Så reser hon sig upp och kliver ut. Där ute gör hon halt en stund.
"Tack". Säger hon och försvinner sedan ljudlöst ut i mörkret.

[Bra avslut? Jag satt jättelänge och försökte komma på något bra men det blev bara skumt. x3 Så hade jag hunnit loggas ut när jag skulle skicka det och allt försvann. DX Försökte skriva ihop allt igen ur minnet. Blev pannkaka. x3]