Åter föll tystnaden när Chayan behövde fundera på ett svar. Han kunde förstå en valps otålighet, och ännu mer så kunde han sympatisera med känslan av att inte vilja stänga bort en del av sig själv. Nisha hade aldrig accepterat skuggorna, även om hon kunnat se dess potensial. Hellst skulle hon nog ha sett dem tyna bort och ersättas med gift. 
Det var svårt att förneka en del av sig själv.
Han valde att inte säga något alls, utan lät tystnaden förmedla vad han inte ville - kunde - säga. 
Valpen fortsatte. Chayans öron knyckte till och svansen slingrade sig lätt innan den åter lade sig till rätta. 
"Vad säger energierna dig då?" frågade han, rösten rak men inte längre lika hård. Nästan uppmuntrande. För att vara honom i alla fall. 

[Sorry för mina korta inlägg x'D]

Vad säger energierna då? Valpen flinar lätt men ser inte på Chayan. Inte än. Vad säger energierna? Det är en bra fråga från någon som inte förstår dem.  Valpen har fortfarande svårt att förstå själv. Men han låter energierna lära honom. Styra honom på ett sätt.
"Energierna säger mycket om hur man mår. De är hur man känner sig, hur man rör sig". Det är rätt svårt att förklara för någon som inte ser dem själv. Akira har redan insett att han ser världen på ett helt annat sätt jämfört med andra. Energierna tillför så mycket. Även om de alltid är närvarande är det inte alla som kan känna dem, se dem, ta på dem.

Chayan sänkte nosen medan han lyssnade, så att huvudet vreds upp och öronen tydligt spelade hans intresse. Chayan hade ingen anledning att dölja för valpen ämnet angelägenhet. 
"Ett sinne extra." konstaterade han, och bakom honom slog svansen hårt i marken så att damm virvlade upp från den torra jorden. 
"Jag vet kraften du talar om." Chayan visste hur det var att vara ensam, att ha en kraft som ingen annan riktigt hade och ingen riktigt ville ha. 
"En släkting till mig är likadan." lugn var rösten, och hjärtrytmen orubbad. Orden, om än inte helt sanna, var ingen lögn. Det Akira ville ha var inte mer bevis på att han inte hörde hemma, utan Chayan misstänkte att valpens frustrerade nyfikenhet bottnade i ett sökande efter validering; en omedveten känsla av att bara vilja ha bekräftelse. 
Valpen verkade leta efter rötter, efter bakgrund, som kunde förklara något som Chayan inte hade fått insyn i ännu och därför inte kunde veta något om. Han kunde bara ha sina misstankar, och fortsätta söka efter svar i valpens beteende. 
Trots sitt kalla beteende, så var han inte känslolös; hanen hade växt upp i utanförskap i en flock där respekt var allt och ingen var hans like. Enbart skuggorna hade funnits, ett levande bevis för allt han inte var. 
Han behövde verkligen tala med Wami innan han sade något mer än så, för han hade inga önskemål om att slå sönder den sanning som rådde utan hennes tillstånd. 

[Älskar verkligen det här rollet <3 det är så... åsum ;D ]

Ett sinne extra ja. Det är ett bra sätt att förklara det. Valpen nickar instämmande. Känner sig underligt lugn helt plötsligt. Den blodröda blicken försvinner bakom ögonlocken för en stund. Öronen spetsas framåt och ögonlocken slås upp och den blodröda blicken höjs till Chayan. Valpen rätar på sig. Svanstippen börjar röra på sig och han känner sig ivrig.
"Du vet? Vem?" Frågar han. Hoppas på svar men försöker tygla sig. Får han inget veta måste han hålla sig från att bli besviken. Han har kommit ett steg närmare svar i alla fall. Det är framsteg. Det kliar i kroppen av spänning men valpen försöker hålla sig lugn. Försöker upprätthålla den lugna utsidan men den pupillösa blicken avslöjar honom förmodligen i alla fall.

[Ja! :'D]

Trots att Chayan knappats gjort någon annat än sovit den senaste tiden så kunde han känna hur tröttheten kom smygande. Han var trött och kroppen krävde sig vila. 
"En annan gång." sade han, både som en indikation på att samtalet var slut och som en liten fredsgåva och lockbete till ett kommande samtal. Det skulle hända, bara inte just nu. 
Hanen nickade, ett tecken på respekt och det enda tecknet han gav innan han nästan lite klumpigt vände sig om och haltade tillbaka därifrån han kommit. 
Han visste att han lämnat valpen i ett kritiskt skede. Nyfikenhet var förödande när man visste att svaren kanske fanns så, så nära. 
Det dröjde inte länge efter att kroppen blivit lagd tillrätta innan han fallit ner bland drömmarnas näste. 

[Avslutat? c: ]

En liten låga av hoppfullhet hade tänts hos valpen när han såg morbrodern traska iväg. Det fanns svar och någon gång kunde han nog få veta vad. Få lära sig mer om kraften som han bär. Som verkar göra honom lite speciell.

[AVSLUTAT]