Dagen har bara börjat. Så fort solen gick upp smet den vita halvvalpen ut ut lyan och tog sig en morgon promenad i skogen. Energierna i skogen är så vackra och livfulla när solen går upp. Och den synen har han bara för sig själv. Om han bara kunde lära sig mer om den. Lära sig hantera den bättre. Gifterna är han bättre med. Men energikraften tycker han mer om. Den får honom att känna sig speciell.

Efter att ha vandrat runt i skogen ett tag så beger han sig tillbaka mot revirets mitt. Där går han mot sjön. Det verkar lugnt här ikring. Det är fortfarande tidig morgon.
Den vita vargen sätter sig ner vid sjöns kant och den blodröda blicken fäster sig på vattenytan. Men det är inte på vattenytan han ser. Det är energierna i vattnet han ser. Allt verkar uppbyggt av energier. Vart han än ser finns de överallt. Men det är energierna i vargar som han förundras mest över. Dessa livfulla färgglada energier som nästan tycks tala med honom.

Han nyser till och får tillbaka sitt fokus. Då lägger han märke till doften som vittnar om att någon kommer mot honom. Det vita huvudet och nacken vrids och den blodröda blicken söker efter ägaren till doften. Men han säger ingenting. Han vara sitter och väntar.

[PAX TILL CHAYAN]

Chayan öppnade ögonen. Utanför lyan glänste morgonsolen och speglade sig i daggen utanför. 
Det var första gången på länge Chayan sovit hela natten ostört. Normalt sätt kallade mörkret och skuggorna på honom, slet i sin iver, att sömnen flydde och natten höll honom sällskap. 
Sedan flockbytet, sedan sveket, hade morgonar blivit allt vanligare. 
Hanen masade sig upp med en ovan stelhet, en sådan sort som alltid medföljde långa perioder av orörlighet. 
Sedan rörde han sig ut, och mot sjön för att dricka.
En vit gestalt var vid sjöns kant. Även på håll kunde Chayan se att det var Akira. Törsten drog honom fock närmare sjöns kant, tils tassarna vättes av fuktig sand och tungan lapade norgonsvalt vatten från strandkanten. 
Han gav inga tydliga tecken på att ha sett den yngre, men Chayan tvekade inte på att han visste det ändå


(Skrivet sent på mobil, så förlåt för chabbi kvalité ^^' )

Lugnt sitter Akira kvar och studerar energierna i vattnet. Samtidigt känner han hur den äldre hanens energier kommer närmare och snart hur denne rör om i vattnet när han dricker. Ett vitt öra vinklas åt den äldres håll men det dröjer lite till innan han även vrider på huvudet.
"God morgon". Hälsar han lugnt. Deras första samtal hade väckt många frågor hos den unga vita. Frågor som han frustrerat nog inte fått svar på. En annan gång, hade morbroderns sagt. Akira vill inte hinna bli gammal och grå innan han får svar. Men han tänker inte börja med att kasta frågor på Chayan. Han tänker inte kräva svar. Kanske kan de än dock talas vid. Kanske Akira kan få veta mer. Den blodröda blicken vilar på morbrodern. Denne har varit med flocken ett bra tag nu. En del av familjen.
Tyst sitter Akira och studerar den äldre vargen. Studerar hans energier. För det är främst dem den unge ser. Hans värld har alltid varit styrd av energierna som den utgör. Och den största frågan har alltid varit. Var har han fått dem ifrån?

Törsten var släkt. Han slickade sig runt munnen för att få bort de sista irriterande vattendropparna som fastnat i morrhåren. 
Vid Akiras ord vände  hanen sin blick mot den yngre. 
"God morgon" sade han med sin tysta röst, för att sedan innombords ägna ett vagt ögonblick åt att panikslaget fundera på va dhan skule säga därefter. 
Än, efter lång tid med denna varma flock, hade han svårt för att förstå sig på det sociala spelet. 
De gröna ögonen vilade på den yngre, granskandes. 
Chayan kunde nästan gissa vad som snart skulle komma, men han ville att det skulle komma från valpen själv, och inte på Chayans egna initiativ. 

*Inte alls rostig*

Ett snett flin drar löst i mungipan på den unga vita vargen när han studerar den äldre hanens energier. Den vita sitter stilla och säger inget en stund. Han hinner blinka naturligt flera gånger innan han öppnar munnen igen.
"Vad vet du om energierna?" Frågar han. Morbrodern har redan avslöjat att han vet något om dem. Men han var förtegen förra gången. Kanske han har fuktat strupen tillräckligt denna gången och är lite lenare inför tanken att berätta? Eller kommer den unga vita få lämna platsen lika besviken som förra gången?

Chayan studerade den unge vita vargen, funderade på om det någonsin skulle vara värt det; vara värt det att veta att man var ett resultat av våld och ovilja och smärta. 
Kanske det skulle vara det, för denna varelse. 
Det fick tiden utvisa.
"Jag kände en varg som hade likadana krafter." sade han först, rösten tyst och prövande. Inte osäker, men som om varje ord var testat på förhand om det skulle vara bra eller inte. 
Chayan satte sig ned en liten bit från strandkanten, så att sandens fukt inte kylde ner trampdynorna, där sanden var len och inte lerig.
"Han kunde se saker med den, känna saker som vi andra inte kan. Han förklarade en gång för mig att det var som ett extra sinne." rösten talade nästan av sig själv, och mängden ord hängde ovant i halsen. Chayan hade alltid varit en av de tysta, en av de osynliga som inte yttrade sig förrens de blev tvingade eller trängda. 
Hanen såg bort, blicken vänd mot skogen och lyorna istället för att vara fästa på den vite. 
"Han kunde mycket annat också." sade han till sist, efter ett par sekunders tystnad. Meningen lät oavslutad, men Chayan förblev tyst. 
Hur kunde Chayan förklara att denna varg hade tvingat sig på Akiras moder, att han mördat och lemlästat andra vargar som inte gjort sig skyldiga till de straff de tilldelats? 
Hur berättade man för en valp att hans fader var Shiva, ledare av TBB?

Den vite sitter tyst och lyssnar uppmärksammat när morbrodern faktiskt börjar berätta lite för honom. Att han kände en varg med likadan kraft som Akira besitter. Detta gör den unga väldigt nyfiken. Att det finns en varg där ute någonstans som kanske skulle kunna lära honom? Akira är mer än nyfiken.
"Vem är denne varg?" Frågar han men behåller än dock lugnet på insidan. Svansen avslöjar honom en del då den sveper lätt från sida till sidan bakom honom. Hade hade inte mycket hopp för att den äldre hanen skulle öppna munnen och berätta saker för honom. Men han gör det. Måtte han inte sluta nu.

Tystnaden föll över de två vargarna. Chayan visste att frågan skulle komma. 
"Hans namn är Shiva, ledare över TBB." sade han, sakligt och konstaterande, likt en beskrivning av dagens väder. 
Blicken vändes tillbaka till den vite, outgrundlig. 
"Han är även, sannolikt, din far." lugnt och sakligt, känslolöst. 
Sannolikt, inte garanterat. Chayan hade noga valt orden. Skillnaden var oändligt stor, även om de båda nog kunde gissa sig till sanningen. 
Sannolikheten att Akira skulle ha ärvt sina energikrafter från Wami - som inte hade det i sin släkt - eller från chayans ingifte bror var obefintlig.

Shiva, ledare av TBB. Det sa inte den unga vita hanen så mycket. Men det som Chayan sa näst fick det att kännas som att något kallt rann igenom hans kropp. Han kan inte hålla tillbaka förvåningen som lyser starkt i hans anlete.
"Va?... Vad snackar du om?" Frågar han och förvåningen ersätts med misstänksamhet. Akira har aldrig känt sig särskilt nära Lihai, som är hans far. Men det Chayan just sagt känns nästan otänkbart. Akihiro, Aiko och Asami är alla så lika Lihai. Det är bara Aosora och han själv som känner att de inte riktigt passar in. Men att de skulle ha en helt annan far? Hurdå? De är ju lika gamla som de tre andra.

Chayan granskade den unge. Sedan vred han bort sin huvud för att skåda ut över vattnet med en tillsysnes ointresserad blick. Svansen slog ett par gånger innan den lindade sig över benen. 
Han suckade.
"Jag och Wami föddes i TBB för många år sedan." sade han först. Han nämde inte den tredje överlevande valpen. Systern som varit perfekt på alla sätt och överglänst allt annat. 
Hon hörde inte hemma i historien.
"Då leddes flocken av Blossom, och vår moder var en av de mest hängivna i kretsen. Vi var aldrig de starka krigarna hon önskat, och någonstans under färden försvann din mor från flocken." han ville inte berätta mer än så om något Wami själv kanske inte berättat, eller av anledningar valt hålla hemligt. 
"När man lämnar TBB så är det för livet, så länge det nu varar när TBB jagar efter en. Man kommer alltid se sig över axeln, och undra om de funnit en. De lämnar inga överlevare, och svikare är ett av de värsta brotten." han vätte nosen, undrade hur halsen kunnat bli så torr när han nyss drack. 
"Shiva fann din mor, och tog henne mot henne vilja. Mot alla odds hann hon tillbaka för att även få en kull med Lihai. Du, och jag gissar även Aosora, har Shivas blod i era ådror och era syskon är av Lihais ätt."
De var ättlingar av Blossom, något Chayan inte trott han skulle få se utöver de små odrägliga knotten som Kali pressat ur sig.

Den unga vita har lyckats samla sig men det Chayan berättar skapar honom ända in i märgen. Mor ville aldrig berätta om var hon kom ifrån. Hon brukade avfärda det med att hon kom långt ifrån och att det inte spelade någon roll. Men här får Akira berättat för sig att mor föddes in i TBB och att hon lämnat dem. Men det med risk för hennes liv. Men Shiva fann henne. Detta får Akira att se helt annorlunda på sin mor. Om det är bra eller dåligt vet bara han själv. Men det drar lätt i överläppen så att tipparna på huggtänderna blottas och öronen lägger sig i nacken.
"Berätta mer. Mer om TBB, mer om eran mor... Och mer om Shiva". Den unge kräver det. Han kräver att få veta mer. Den blodröda blicken brinner. Han vill veta mer. Han vill veta allt. Allt mor inte har berättat. Han måste se mor. Han måste få veta mer!

Chayans gröna ögon vilade länge på den ljusa hanen. Hans ansikte var outgrundligt, kroppen helt stilla. 
I den vite såg han glimtar av den varelse han en gång kallat mor. Samma glöd, om än inte samma grad av galenskap. 
Än.
Gudarna hjälpe dem om Akira ärvt de demoner som hemsökt Nisha. 
Han vände bort blicken. 
"Det är mycket jag inte kan berätta." sade han lågt. Kunde inte, vågade inte, ville inte; samma sak i grunden.
Han lämnde ämnet om Nisha helt, gick inte nära hålet av förvirring, otycke och saknad som vreds om vartannat i en enda stor massa. Exakt vad han tyckte om Nisha, om mor, var något han valt att inte undersöka närmare överhuvudtaget. 
"Men Shiva är en av Blossom ättlingar, en av Ravens ättlingar." han talade från minnet, repiterade vad som tryckts in nästan med våld sedan första andetaget. 
"Blossom tog besittning över Kaiwood, och hennes flock har i generationer stannat kvar." han sade inte att Akiras mor, Wami, namngetts efter skogen de fötts i. Kaiwami, Kaiwood. Skogen Nisha älskat; älskat så mycket hennes förvridna sinne kunnat. 
"Nisha, din mormor, besegrade döden för att fortsätta tjäna flocken." nu talade han om henne i alla fall, trots att han nästan övertalat sig själv att inte göra det. "Jag har alltid trott att det kostade henne sitt förstånd att återvända. Ett sinne så förvridet, Akria, det är något att frukta." han uttalade orden som en varning, ett yttrande att lyssna till budskapet bakom orden. Chayan talade inte bara om Nishas galenskaper, utan också hur lätt det var att falla för de silkeslena tonerna. 
Chayan hade inga föreställningar om att han lyckats undgå delar av sinnesförvridningen. Wami hade säkert också fått sin beskärda del.
Frågan var hur mycket Akira hade fått. 
Frågan var vad som hände när det korsades med Shivas inflytande.
Chayan var inte säker på att han ville veta.  


[Och här tänkte jag skriva massa om TBB och shiva, och HISTORIA och så blev det Nisha istället x'D jajja]

När Chayan talar sitter den vita unga stilla, orörlig. Även öronen står orörligt spetsade på hans huvud. Så mycket Chayan inte kan berätta. Detta gör den vite irriterad. Varför kan han inte berätta? Är han rädd för att någon ska höra dem? På vilka grunder?
Shiva är en av Blossoms ättlingar, en av Raven's ättlingar. Dessa namn säger valpen ingenting. Aldrig har han hört om dem förut. Sen talar Chayan om Nisha. Mormor. En som besegrat döden. Hur då? Men skulle den unge fråga det kanske morbrodern blir skrämd? Det verkar vara motigt att ens berätta. Vem är Shiva? Vem är Akira's far? Energierna kommer från honom. Var det medvetet att han gav sig på mor? Eller ville han bara skada henne? Skulle han ens vilja veta av valparna? Det är de största frågorna just nu. För Akira vill möta sin far. Men kommer han tas emot på ett positivt sätt? Han måste prata med Sora. Är de två tillsammans kanske det är lättare?
"Vem är Shiva?" Frågar han igen. Han vill veta mer om den varg som är hans far. Den varg han ärvt gener ifrån. Är det på grund av Shiva som Akira har blivit sådan här? Eller är det även stor del på grund av mor?

Vem är Shiva?
Hur skulle han kunna svara på det? 
Chayan funderade ett kort tag, innan han bestämde sig för en formulering.
"Shiva är minst lika galen och farlig som flocken han leder." svarade han, fokuserad på sina ord.
"Vem han är vet jag inte om någon kan svara på helt ärligt, utom möjligen han själv." sade han. "Han visar ingen hänsyn, ingen nåd." sade han, såg sedan på den unge.
"Att Wami ens överlevde deras konfrontation måste ha betytt att Shiva ville att hon skulle göra det." sade han. Även om Wami hade gift till sitt förfogande tvivlade han på att Wami skulle ha överlevt om Shiva verkligen inte velat det. Å andra sidan visste han inte allt om deras möte, långt från det. Han visste väldigt lite.

Galen och farlig? Akira vill veta mer. Ingen hänsyn. Ingen nåd. Mor lever för att han ville det? Detta stärker Akira's målmedvetenhet ännu mer. Nu vill han verkligen ta reda på mer om denne Shiva. Och även träffa honom. Inte för att han skulle vilja ha honom som fadersfigur utan unghanen vill bara veta var hans gener kommer ifrån. Kanske kan han känna sig mer hemma i Shiva's flock än vad han gör i Trinity? Men det är inget mer än tankar just nu. Han vet ju inte ens om han skulle vara välkommern. Inte vill han bara klampa dig och säga: Hej farsan. Jag är din son. Nej, sådan är han inte. Han trånar inte efter en fadersfigur som kan ge honom erkännande. Han vill bara veta. Chayan verkar inte kunna berätta mycket mer för honom. Eller vill han inte? Vågar inte? Patetiskt. Ungvargen reser sig upp. Otålig.
"Är det något mer du vill berätta innan jag lämnar dig och din spegelbild åt er själva?" Säger han och gör sig beredd att gå.

Chayan granska hanen, och kände något han inte riktigt kunde förklara gro i bröstet vid hanens sista ord.
En slags rädsla kanske, eller en oro. Inte det heller riktigt, men något liknande.
"Det kommer gro inom dig, valp, men det är inget du kommer styra över." svarade han, en dunkel varning vars innebörd var dold i skuggor.
Han såg Nisha framför sig, i den unges blick. Hennes glöd.
"Bli inte snärjad." sade han, innan han helt vände bort huvudet. Samtalet var avslutat. 
Om valpen fortfarande sökte svar så kunde han inte hjälp honom mer. Ville inte. 
Var inte hans ensak att göra det.

Chayan's verkar vara menat som en varning. Ett flin lägger sig på ungvargens svarta läppar. Det kommer gro inom honom. Det är inget han kan styra över. Nu vet han mer än han någonsin har vetat. Denna informationen kommer han ta tillvara på. 
"Låt det gro". Svarar han innan han vänder sig bort och lämnar snabbt platsen.

[AVSLUTAT om du inte har något mer att skriva?]