[Utspelar sig typ, sensommar 2017.]

Det sista Ronia ville var att flocken skulle råka illa ut. Mycket av henne må vara själviskt, där en drömsk tanke drivit henne framåt. Där ett mål funnits i sikte och mycket annat tycktes oviktigt - vilket var en styrka, likväl en svaghet. Det var bara en sak starkare än drivet, och det var önskan att se till att sina egna var trygga. Säkra. Starka. Mäktiga i sig själva. Därför kändes det som hänt tre av flockens vargar som ett misslyckande. Ett misslyckande som krävde svar som kanske inte skulle vara enkla att få.
  Hon hade aldrig fått klart för sig varför Wami valt att försvinna. De hade snabbt insett att hon var borta när hennes vardagsmönster bröts, och lika snabbt hade Lihai försvunnit. Ronia skickade Crista att söka efter de försvunna betorna, men det var bara Crista som återvände hem.
  Kasai hade fått veta. Lika lite som de inte ville hålla något så viktigt från flocken, särskilt de som tillhört det forna Trinity, så ville de heller inte släppa något så tungt över dem utan att först ha berättat för de som troligtvis skulle ta det allra hårdast.
  "Chayan." 
  Ronia närmade sig varsamt den välbekanta skepnaden. Hanen satt med ryggen till precis där hon bett honom möta henne. Ronia slöt tyst upp vid hanens sida, respektfullt avstånd de båda individerna emellan. För några korta ögonblick blickade hon ut över området nedanför från toppen av en gul slänt där de befann sig med skogen i ryggen och floden som slingrade sig ut i det grönlummiga dunklet. Hon kunde skymta månkällan någonstans mellan trädstammarna längre bort, men trots skymningen fanns inte längre några eldflugor. Vindarna hade blivit för kalla. Det var tydligt att hösten var i antåg, om än löven ännu var klart gröna.
  Generalen drog ett djupt andetag, och såg slutligen mot Chayan. Hon respekterade den andre högt, såg honom som en vän, om inte annat. Han var en värdefull träningskamrat och hade gjort mycket nytta för de många medlemmar som stridstränade. Ronia hoppades att kunna erbjuda honom en betaposition i framtiden, om han så önskade. Han hade visat sig pålitlig. Men det var irrelevant just nu.
  Det hade länge varit tydligt att han inte var villig att varken småprata eller prata om sitt förflutna, annat än delar av tiden i Trinity. Ronia brydde sig föga i vanliga fall, och ställde aldrig direkta frågor, om än det kunde göra det svårt att veta hur hon bäst skulle leverera detta; och lika svårt att fråga om Wami. De hade varit nära, så vitt hon visste. 
  "Crista återvände i gryningen". Generalen såg åter ut över området framför, nedanför. Blicken smalnade av för ett ögonblick. Hon visste fruktan i att höra att familjemedlemmar farit illa - hon hade känt det själv, kände det nu. Black befann sig hos helarna, och det var svårt att avgöra någonting, då han inte var kontaktbar. Ronia var inte bra med känslor, hade aldrig varit. Hon kände många saker svagare, och vissa saker starkare. Vissa inte alls. 
  De första, bleka stjärnorna hade börjat blinka ovan trädtopparna. Någonstans i fjärran hördes ett hjärtligt skratt. Doften av glödande kvistar var på något vis betryggande. Hon hoppades att deras hem skulle kunna vara en trygghet när resten fick veta.
  "Jag är ledsen, Chayan." 
  Hon såg upp mot hanen, blicken stadig. 
  "Kaiwami är död."

Dagar hade flutit ihop. Drömmar smält samman, tankar röriga. De senaste dagarna hade han kommit på sig själv med att stanna upp och lyssna, som om något hängde i luften; något i träden och rötterna, något som fick hans ben att darra och bröstet att snöra ihop sig. Han hade funnit sig själv avstannad och bortkopplad, försjunken i skogens röster. Inte för att han vanligen kunde förstå dem, mer ljud än faktiska röster, men något var det. En känsla. Något. Ovetskapen störde honom, vanmakten inför något han inte kunde kontrollera eller förändra eller vända till sin fördel. 
Höstens milda vind drog över hans mörka fäll. Skogens lukt var bekant, mjuk, som en öm smekning. 
Ronia hade bett honom komma till denna plats, avskuren och åtsido. Det brann ingen nyfikenhet under hans skinn, ingen förväntan. Det var knappt han kunde dölja hur hans ben darrade och hur klorna ville gräva sig ner i den formbara, bördiga jorden. Andetagen var medvetet djupa. Lugna. Kontrollerade. Som om luften snart skulle pressas ur hans bröstkorg om man inte noggrant vaktade var in- och utandning. 
Han noterade Generalens ankomst, hennes närmande, hennes röst när hon berättade att Crista hade återvänt.
"Jag är ledsen, Chayan." 
Nej.
Nej.
"Kaiwami är död."
Han hade förväntat sig att nyheten skulle komma som ett slag, som klor mellan revbenen, som gift i hans ådror. Att det skulle krama åt hans strupe och suga andan ur hans lungor. 
Inget hände. 
Han blick var riktad uppåt mot himlen, mot gudarna som likt alltid hånflinade åt hans tillvaro, och han hade inte ens tårar att offra dem. 
"Hur?" orden kändes främmande på hans tunga, tomma och känslokalla. I Blossoms flock hade frågan lagts fram menande, som hur gick misslyckandet till? Som när hon försvann under Raseriet och alla hade antagit att hon dukat under likt den patetiska loppan hon varit. 
Han hade sörjt henne då, trots att hon inte varit värdig i flockens, i moderns, ögon. Han hade sörjt och betalat priset för det om och om igen till hans hjärta hade slutit sig och tårarna som aldrig riktigt fallit tvingats tillbaka. 
Blicken var riktad uppåt, men ögonen oseende. Allt som fanns var tomheten. 
Det var nästan att han ville berätta för Roina. Berätta allt. Berätta hur Wami redan svikit honom tidigare, att han inte längre hade några tårar för henne att fälla, men orden hölls fängslade i ett järngrepp, gisslan av en strupe som knappt släppte förbi luft.
Djupa andetag.

Det var svårt att läsa Chayan när beskedet väl nådde honom. Han tycktes stelna till något, på ett vis som skvallrade om att han ändå var påverkad. Annars.. ingenting. 
  "Hur?"
   Ronia hade hoppats att han inte skulle fråga, men det var en dum önskan. Hon hade berättat ändå. Om inte annat för Wamis skull. Att linda in det skulle vara en skam för henne, för vad hon än hade utsatts för. 
  Hon ändrade ställning, drog ett djupt andetag. 
  "Crista kunde inte säga säkert", började hon långsamt. "Hon hade varit död länge, men våren var kall och ovanligt lång. Tillräckligt för att det skulle gå att se hennes mönster i det som fanns kvar av pälsen. Revbenen var brutna och halsen krossad. Om det kom till efteråt kan vi inte veta. Du vet däremot att Lihai försvann på eget bevåg.. även han hittades död." Ronia såg på Chayan, följde hanens blick mot himlen. "Men det fanns också spår av en strid, nära Wami. Sprickor i marken. Rötter som reste sig ur fårorna."
  Wami hade inte gått under utan en strid - men vad hade triggat den? Varför hade hon försvunnit från första början? Den allvarliga blicken återvände till Chayan, studerade hans uttryck. Hon hade frågat, strax efter att Wami försvann, men han hade inte kunnat svara på varför hon försvann. 
  "Crista hittade dem nära Kaiwoods gräns. Säger det dig något?"

Han kunde nästan se platsen framför sig. Ben, stelt kött och mörk päls, uppriven mark och onaturliga rötter. 
Andan fastnade i halsen, en klump av sten, som han behövde tvinga bort med ren viljekraft för att kunna fortsätta lyssna.
Spår av strid. Nära Kaiwood.
"Idiot." sade han, mer en suck än ord, snörpte åt munnen och bet sig hårt i tungan innan mer slank ut. Fåne, korkskalle, dåraktiga imbecill. Hon borde ha vetat bättre än att utmana ödet.
Djupa andetag. 
"Kaiwami var döpt efter Kaiwood." sade han sedan. "Efter skogen hon.." djupa andetag. "Efter skogen hon var född i." Som de var födda i. Achangra, Chayan och Kaiwami.
Chay hade varit lite för lik sin fader redan vid födseln; inte värd något storslaget eller hedersfyllt namn. 
Han visste inte om hans ord bar någon nytta för Ronia, om hon förstod vad det var han sade. Envist klamrade sig hans blick fast vid himlen. Om han släppte den med blicken var han rädd för vad han skulle se i Generalens ansikte. 
Kaiwood. Skogen som fött dem, som sett deras uppväxt och följt dem från de första stegen. 
Blossoms skog.
Djupa andetag. Djupa andetag. Chayan behövde påminna sig själv om att hålla sig samman. Att tomheten i bröstet inte alls höll på att slita honom i bitar, att han inte alls höll på att implodera och att hans lungor inte alls var otillräckliga. 
Benen kändes bortdomnade. Hela kroppen kändes faktiskt rätt bortkopplad. 
Svansen kändes inte som hans egna när den ringlade sig runt framtassarna och benen. Som om han inte riktigt var där.

Ronias ögonbryn höjdes märkbart när Chayan fortsatte, men inte i en min av förvåning - snarare ett uttryck av information som sjönk in. Bearbetades. Hon hade inte väntat sig mycket, samtidigt som hoppet legat i något så simpelt som att Wami befunnit sig på fel plats vid fel tidpunkt. 
  "När vi först kom till Lövskogen spenderade vi mycket tid för att kartlägga landet. Samla ny information som vi missat under isoleringen. Om flockar. Det var så vi mötte Wami." 
  Det slumpartade mötet hade givit mycket. Det verkade som igår tonåringen och fadern vandrat över Numoorislätten efter att de hört att Qu skulle finnas där.
  "Vi hörde inte mycket om Kaiwood, men de som talade sa alla samma sak - att det var bäst att hålla sig borta från deras gränser. Att det fanns en flock, men att de var oresonliga, oberäkneliga. Någon påstod att de var galna." Ronia kunde inte låta bli att dra på läpparna i ett smalt, motvilligt flin. Det dog snabbt ut. "Vi avstod, men jag tvekade på ett vis Black inte gjorde. Kanske var ryktet om dem just ett rykte?"
  Hon såg åter på Chayan, efter att länge ha studerat natthimlen ovanför. De hade fått veta mer, tack vare Yanamorë. Hon visste inte säkert att hon hade rätt - men det hade sagts att flocken i Kaiwood vaktade sina gränser maniskt. Att den som beträdde skogen ansågs en skam.
  "Jag gjorde rätt i att tveka för ett ögonblick, om ni föddes in i The BloodBlooms."

Chayan skrattade rakt ut. Det var inte ett glatt läte. Snarare nertyngt, som om det hela va ett overkligt skämt av en natur han inte alls uppskattade.
"Med kaos skall vi regera." citerade han ur minnet. "Döden är vår att utdela, livet vårt att avsluta." Hans röst var viskande. Orden var tunga, tog honom emot att yttra, men de låg välbekanta på tungan som om han senast sagt dem igår. 
Inte som en evighet sedan.
"Wami hade tur som dog i strid. Hade de fångat henne.." han ville inte yttra vad flocken skulle ha gjort med en överlöpare, med en förrädare, med en blodsskam som Wami.
"Du hade rätt att tveka. Blossoms flock, TBB, är ett mörker som vilar över Kaiwood. De är inte bara oresonliga, de finner stolthet i att behandla pöbeln som om de vore leksaker utan värde." sade han, rösten tom på känslor. Det var fakta. Ren fakta. 
Han kunde fortfarande inte se på Ronia. Kunde inte släppa himlen med blicken. 
"Även sina egna."
Han hade ärr över hela sin kropp. De flesta var små, sedan länge läkta linjer som lätt doldes av hans tjocka fäll. Studera med hans ansikte noga kunde man se små sträck över hans nos och mun där pälsen var som tunnast, obetydliga märken som lätt kunde glömmas bort om man inte visste vad man letade efter. 
Djupa andetag. 
Minnen blixtrade framför ögonen. Han tvingade dem tillbaka. Nisha var död. Blossom vad död. Många av de som förpestat hans barndom var döda.
Livet i TBB blev sällan långvarigt.

Ett mörker som vilar över Kaiwood.
  Vad Chayan berättade var en direkt bekräftelse på att främlingarnas ord var sanna. Han sa att det var tur att Wami dött i strid snarare än att de fått tag i henne. Att de plågade efter behag, och fann stolthet i det. Den monotona rösten skvallrade om att han sett mörkret själv. Kanske att han upplevt det. 
  Generalen var tyst i några flyktiga ögonblick. Hon fnös sedan hårt i förakt, och släppte Chayan med blicken. Hon hade aldrig gillat de som lekte gudar, som trodde de var odödliga. Oslagbara. De som trodde sig stå över allt för att mätta sin egen törst för kaos. Det var grunden till hatet hon en gång känt för Occultos. Hon tänkte fortfarande på Ophelia, ibland. Barndomskamraten kändes mer och mer som en del av en dröm snarare än ett faktiskt minne, som att hon aldrig riktigt existerat. Vad som än hänt valpen efter försvinnandet skulle de kanske aldrig få reda på. 
  Därför hade beskedet om Wamis öde varit ännu svårare att acceptera. Ändå kvarstod frågan om varför hon vågat sig i närheten, med vetskapen om deras eviga tillhåll. Det fanns garanterat mer till historien, men det berodde på hur mycket han var villig att berätta.
  Ronia hummade kort.
  "Det var därifrån ni kom, men när jag först träffade er tillhörde ni Trinity. Hur?"

"Det var därifrån ni kom, men när jag först träffade er tillhörde ni Trinity. Hur?"
Djupa andetag. 
Trevande sökte han efter svar i sitt minne. Han hade aldrig sett Trinity skapas, sett flocken formas, hade bara varit med i slutet. 
"Raseriet drabbade oss alla. Gudarna som regnade hat, smärta och rädsla över landet. Över oss. Vi trodde länge att Wami hade dött då, att hon inte hade varit stark nog - värdig - att överleva." hon hade lyckats fly obemärkt. Lyckats lämna flocken på ett sätt Chayan aldrig skulle lyckas med. De visste att han levde, visste att han 
ännu andades.
Bröstet snördes ihop nästan smärtsamt, som om ett yttre tryck höll hans bröstkorg fångad i ett järngrepp. Han skulle aldrig gå säker. Alltid snegla över axeln efter brinnande ögon och hånflin. Alltid lyssna efter ekande skratt i mörkret. 
Inte ens i skuggorna var han säker.
"Ingen tänkte på att leta efter henne. Hon var fri." hon hade inte ens varit vuxen på riktigt, inte efter någon slags standard som verkade finnas utanför Kaiwood där man räknades som vuxen första gången man dödade.  Hon hade varit fri att leva det liv hon aldrig kunnat i födelseflocken. Fri att drömma och fri att skapa. Fri att läka och fri att leva. 
Det var nästan instinkt, att tala i halvsanningar och gåtor. Att aldrig tala klarspråk. Han hoppades orden ändå var tillräckligt tydliga.
Ögonen lämnade himlen för första gången under hela samtalet. De sökte sig neråt, mot marken. Sedan slöt han ögonen när det brände och sved till, tvingade tillbaka väta som han inte ville erkänna.
Wami hade varit fri. Hon hade slagit sig lös Kaiwoods bojor och mörker. 
Och sen hade hon valt själv att gå tillbaka. För vems skull? Hade hon verkligen varit så självisk att hon gått dit för att utmana Kaiwoods gränser när hon hade vetat vad som lurade därinne? 
Död och smärta.
"Jag kom in i bilden mycket senare, när jag flydde hals över huvud i kaoset som uppstod när Draugai dåraktigt försökte väcka den demonbjörn som sov." han skrattade lojt som om det fanns någon humor i massakern. Kanske var det roligaste att Draugai faktiskt hade förväntat sig att vinna.  "Jag flydde som den veka ynkrygg jag är och har flytt sedan dess."
Så mycket information han gav Roina hade han inte yttrat för en levande själ sedan.. han kunde inte ens minnas en gång han gjort det. Han förväntade sig nästan att järnsnöret skulle krama åt honom hårdare, men istället.. lättade det. Luft strömmade tillbaka in i lungorna. Ögonen öppnades; vindens drag markerade kallt vätan som samlats längst ögonens kanter. Knappt märkbart. Han tänkte i alla fall inte erkänna något.

Chayans berättelse fortsatte, och Ronia lyssnade under tystnad. Ibland nickade hon kort, men hennes uttryck förblev allvarligt, men relativt tomt på känslor. Wami hade flytt, och klarat sig undan dem endast för att de trodde hon var död. Chayan blev kvar, men tog även han chansen att slippa undan när Draugai - även det en flock hon hört vid namn, men aldrig mött själv - stridit mot Kaiwoodflocken. Det var tydligt att Chayans uttryck ändrades under meningarnas gång. Inte mycket, men märkbart. 
  En bisarr önskan att se den omtalade flocken formades plötsligt inom henne, om så bara för att få den hela bilden av Kaiwoods mörker som påverkat Numoori så.
  "Jag flydde som den veka ynkrygg jag är och har flytt sedan dess."
  "Ynkrygg?" Ronia höjde, knappt märkbart, ögonbrynen. "Instängd i en grotta finns bara en väg att gå. Att era plågoandar rök ihop med Draugai kan ha varit det bästa som kunnat hända." 
  Generalen drog ett djupt andetag, fyllde lungorna med nytt syre. Ingen av dem sa någonting för ett par ögonblick. 
  Plötsligt reste sig gråblodet, skakade luggen ur ansiktet.
  "Det är viktig information du delat med dig av", började hon på nytt. "Jag är glad att du berättade för mig. Flocken kommer ha nytta av dina erfarenheter av Kaiwoodflocken.. men din historia är din egen, och stannar hos mig, om det är din önskan.
  En ceremoni för Wami och Lihai hålls imorgon, efter solnedgången."
  Ronia började röra sig bort från Chayan med syfte att lämna honom ifred ett tag. Hon anade att han, som alltid egentligen, behövde tid för sig själv. Särskilt i sken av beskedet om Wamis öde.
  Fortfarande inom hörhåll stannade Generalen plötsligt till och blev stående, som om hon glömt något viktigt. Blicken mjuknade för en kort sekund.
"Jag kan inte lova att du aldrig kommer behöva fly igen, men få klor är långa nog att nå Yanamorës hjärta obemärkt. Du är en av oss nu. Kom ihåg det."
   Hon lämnade platsen, och rörde sig i riktning mot kärnan.

Ronias ord sköljde över honom likt vindens mellan trädens stammar. De strök honom medhårs, milda, varma på ett sätt som kändes så främmande att han inte riktigt visste vad han skulle göra med det. 
Det fanns bara en väg att gå. Framåt. Alltid framåt. Med klor, tänder och vilja. 
Han nickade som svar. Han skulle se till sin systers symboliska avgång till nästa rike, be till Morriko och Chibos att hon fick den vilan hon förtjänade. 
"Berätta inte för de andra om mig. Om oss." sade han, rösten plötsligt full av.. något han själv inte helt kunde placera. Berätta inte om vart han vuxit upp, han och hans döda syster. "Inte för att jag misstror någon, men skulle minsta viskning om min närvaro komma ut.." han vred undan huvudet. Som om han inte riktigt ville stå för vad han sade. Skam rann i hans ådror, pulserade tillsammans med den rädsla han så desperat försöka hålla tillbaka. "Skogen hör allt. Minsta viskning." En varning. Ett löfte. Illavarslande omen. 
Chay följde inte Roina med blicken, men han kunde höra hennes rörelser. Hur hon rörde sig bortåt.
Tikens sista ord värmde. Samtidigt kunde han inte låta bli att se bildens framför sig av långa klor och mörka nätter. Garanterat att klorna skulle komma, frågan var bara när. Frågan var bara just hur utom räddning Chay skulle vara när det upptäcktes.
Roina var borta. Chayan satt kvar, beskådade himlen i tystnad.

[Avslutat?]