Molok var för närvarande ensam i den trånga lyan. Vad han visste så hade Nomë gett sig ut för att hitta några smärtstillande växter och örter. Både Blair och Bambra som tidigare hälsat på honom hade gett sig av för att att sköta sina egna sysslor; men han visste att dem var kvar i Civitas.
    En plötslig skugga i ingången fick honom att höja på huvudet. Han hade förväntat sig någon ur hans familj, men istället skymtade han en siluett av en individ han inte kände igen. Ett dovt läte byggdes upp inom honom, samtidigt som han med ett plågsamt läte ställde sig upp. Hans muskler värkte, och såren bultade fortfarande.
    “Ge dig iväg”, grymtade han lågt samtidigt som han tog några kliv närmare öppningen. Vid närmare anblick insåg att där inte bara en varg, utan flera.
    Molok skakade på huvudet. Det måste vara ett skämt. Kunde det vara samma grupp som sökt upp honom för veckor sedan? Men ingen utav dofterna tycktes vara bekanta.

(Öppet för Qu att hoppa in!)

På nära håll såg den vita fakargen ännu mer rå och oborstad ut än han sett ut tvärs över gatan. Trots de färska ärren och den ruggiga pälsen så kopplade han genast på sitt mest charmerande, inbjudande sätt. Det här var alldeles för viktigt för att sumpa.
  "Ursäkta att vi stör", inledde han. "Vi två sov här för ett tag sedan", förklarade han sakligt, och nickade mot Zephyr som stod intill honom. Han flinade till. "Oroa dig inte, vi har inte kommit för att ta tillbaka lyan. Däremot har vi tappat bort ett bronssmycke, och vi är inte säkra på exakt var någonstans." Han ryckte på skuldrorna, som om han vore totalt uppgiven. Han delade en sorglig blick med Zephyr. Ja, riktigt synd var det. De hade letat och letat, men hur de än spårat sina steg hade smycket förblivit försvunnet.
   "Det är väldigt viktigt för mig. Skulle vi kunna få leta runt lite? Det kanske trampats ner i jorden vid det här laget. Det skulle betyda mycket."

Molok såg på de två hanarna med en trött blick. Att de letade efter ett smycke var bättre än att de letade efter honom, men trots det var han inte på humör. Hade de tappat bort något, var det deras egna fel från början.
  “Det är väldigt viktigt för mig. Skulle vi kunna få leta runt lite?”
En hög suck lämnade honom och han skakade ointresserat på huvudet. Så länge de skyndade sig innan Nomë återvände borde det inte vara något problem; hon hade förmodligen inte lika mycket tålamod som han själv hade. I vanliga fall hade han aldrig släppt in främlingar i sin lya, men om smycket var så viktigt som främlingen påstod…
    “Visst. Men gör det fort.” Hans röst var neutral, likgiltig och tom. Han tog några kliv åt vänster för att släppa in dem. Molok insåg i samma sekund han släppte in dem att han hade blivit vek; att låta främlingar träda in i hans hus utan några verkliga bevis på vad de sökte… var något han inte visste än att han skulle ångra djupt.

Zephyr sade inte så mycket utan lät Lumo styra konversationen. Han skötte sig bra, med ett skådespel betydligt mer övertygande än vad Zephyr själv någonsin skulle åstadkomma. En färdighet ärvd från Filias sida, misstänkte han. Achilles var ju mer en förvuxen valp, om än en kompetent sådan.
    Fakargen bjöd in dem utan större protest, och Zephyr dolde sin förvåning med en nickning och ett tacksamt leende. Han lät Lumo ta täten, bara för att kastade ett diskret öga bakåt innan han följde efter.
    Hanen tittade till synes ointresserat framför sig när duon passerade honom. Sida vid sida med fakargen såg Zephyr sin chans. I en explosiv rörelse högg han efter den andres hals, nyttjandes sin ringa storlek. Tänder slöt om skinn och päls, och momentumet fick dem att stappla in i närmsta vägg.
    Vad än ljud som utbröt dem emellan dämpades smidigt av Lumo, som snabbt var vid Zephyrs sida. Tillsammans höll de den stretande fakargen nere, som med vingar, klor och tänder gjorde allt för att ta sig lös.
     Zephyr försökte följa med i rörelserna, om än han slets och revs i. Han ville inte riskera att tappa greppet. Inte förrän han var säker på att giftet skulle ge verkan. Han kunde känna när det lämnade honom; hur det arbetade sig genom den kämpande kroppen.
     "Det är snart över", hyschade han, nästan ömt. Han var inte säker på att fakargen kunde höra honom över all päls. "Snart över."
    Det var en stor varg de handskades med nu. Inget att jämföra med de gnagare och mindre villebråd Zephyr tidigare övat och experimenterat med. Där behövdes inte mer än ett välplacerat hugg för att se dem fly i panik, med rörelser som snabbt blev slarviga innan de föll till marken. Paralyserade men vid medvetande.

Molok hann inte reagera på den yngres plötsliga attack. Han gjorde ett försök till att så emot de något mindre hanarna med både hugg och kraftiga rörelser - men förgäves. Dem var både starkare och dessutom fler än han själv och redan nu var det tydligt vem som skulle komma vinnandes ur slagsmålet. Dock ville han inte göra det för enkelt; utan han fortsatte att streta emot och slåss.
    Med ens kände han hur hans leder inte längre lydde honom. Det var som om han ville röra på vingar och ben, men signalen gick inte fram. Hade det inte varit för de två hanarna som höll uppe honom från två olika håll, så hade han med all säkerhet fallit till marken. Det var en frustrerande känsla att vara vid medvetande, men utan kontroll. Med en hög suck flämtade han till och såg ned i marken. Det var bara att medge att han blivit besegrad.

Det hela gick mycket smidigare än väntat och Zephyrs hugg träffade precis där det skulle. Lumo hindrade genast allt oväsen från att färdas vidare genom Civitas när han slöt upp vid Zephyrs sida och hjälpte till att nagla fast fakargen mot marken. Det dröjde en stund, men slutligen tog giftet överhanden och kroppen slappnade av. Oskaddliggjord, för tillfället. Nu kom den svåra biten, att faktiskt få ut honom ur Civitas utan att någon anade oråd.
   Lumos glättiga skådespeleri hade sedan länge runnit av honom och när han såg mot resten av följet var uttrycket seriöst. 
   "Redo?" Med gemensamma krafter lyckades de få upp den orörliga hanen mellan sig, och när följet rörde sig ut på gatorna med fakargen i släp så släppte Lumo på ljudbarriären. Nu kunde de fritt förkunna för de som stod i vägen att det minsann hänt en olycka här, att de behövde ta sig till sin helare, och om vargar inte snälla kunde maka sig ur vägen så att de kunde ta sig dit snabbare.

[Sätter som officiellt avslutat, men fortfarande helt okej för de Quare som vill reagera att göra det!]

Zephyr betraktade den orörliga kroppen, ansiktet slätat i ett oberört uttryck. Han hade aldrig känt sådan makt förut. Varken över sig själv eller någon annan. Det var en mäktig känsla. En känsla av total kontroll. De kunde göra vad de ville med fakargen; döda honom på fläcken eller lämna honom åt sitt öde och se vem som avslutade honom först. Kanske var det tur att någon redan gjort anspråk på honom. För honom åtminstone.
    Zephyrs ögon fann den vitas mörka. Han log inte, men kände en enorm tillfredsställelse med sin nyfunna makt. "Isil Anar hälsar."