Förra gången de möttes hade hon varit disträ. Frånvarande. Det var hon alltid det senaste och Kolzak visste att det var hans fel. Det var helt knäpptyst vid Glasbäcken där Kolzak satt och väntade på henne, med bröstet snärjt av hopp och skam. Oftare än förr var hon sen. Kolzak började känna hopplöshet, och gjorde sig mentalt redo för att gå när han hörde mjuka fotsteg i mossan bakom honom. Kolzak reste sig genast upp för att möta henne, men hans leende var svagt.
"Varya," hennes namn uttalade han alltid med kärlek. Med en något besviken ton fortsatte han sedan. "Jag var rädd att du inte skulle komma."

[Varya]

Tystnaden som ekade genom skogen ekade likaså i henne. Det gick inte att undgå det mellanrum som kommit att dela dem åt. Varya höll tillbaka och det hade börjat märkas. Hon kunde tyda det i hans tynade leende. Hennes hjärta slog fortfarande lika hårt och blödande för honom. Men hon var rädd.
     “Jag var rädd att du inte skulle komma.” Varya besvarade honom med ett bistert leende. Jag också, ville hon svara. Det var sant. Hon hade velat, villrådig och osäker. Det gjorde ont i henne att känna så. Han skulle ju vara det som alltid var säkert och tryggt. Men det var också för hans skull hon tvekat. Varya visste inte vad hon skulle göra om något hände honom.
     Varya gick fram till honom, tryckte sin kind emot hans hals.
     “Tack för att du väntade,” mumlade hon i hans päls innan hon drog sig tillbaka för att se honom i ögonen. I hans ögon som alltid skänkte henne sådan värme tycktes hon ana sorg.
     “Du vet, jag menar varje ord jag sagt,” började hon med en lågmäld och len ton, “men jag ber dig, mitt hjärta, att vara tålmodig.” I den djupa, havsblå blicken fanns en vädjan. Det vassa vemodet som skar i henne syntes inte, och det skrämde henne att hon kunde dölja det så väl inför honom. Men hon hade inget val.
     “Jag saknar dig varje dag, varje minut. Även nu i denna stund, längtar jag till vår nästa.” Varya log ljuvt.
     “Du älskar väl mig?” Det fanns ett uns av anklagande i rösten som milt sken igenom.

Så klart jag väntade, ville Kolzak svara. Men han stod tyst och lutade mot henne, njöt av att äntligen få vara tillsammans igen. Av att få känna hennes doft, hennes värme mot sig.  Han såg bara vädjan i hennes blick, och han visste att han egentligen bad om mycket. Efter vad han gjorde borde han vara glad att hon överhuvudtaget ville se honom igen.
"Självklart älskar jag dig," svarade han ärligt med ett litet leende. "Jag älskar dig."
Leendet blev sorgset. "Och jag saknar dig. Alltid. Jag önskar att vi kunde..."
Han avslutade inte meningen, utan suckade och försökte att glädjas åt det han fick dela med Varya. Trots allt. Han satt tyst med henne en lång stund.
"Varya?"
Som om han var rädd för att säga vad han hade på hjärtat talade han inte förrän han mötte hennes blick. "Är du... är du rädd för mig?"
Han var tvungen att veta. Han hade berövat hennes frihet i en explosion av känslor, ilska, sorg. Det var fel, så fel, och ändå stod hon här.

Luften var tung av känslor. Allt det osagda - det som de så desperat inte ville låtsas om, det som långsamt åt på deras kärlek - kilade sig långsamt ner emellan dem; förlängde det själsliga avståndet. Men Varya förnekade det och hon skulle fortsätta göra det till slutet av sina dagar. I tystnaden som föll över dem lät hon inga tankar hägra. Stillheten och friden av hans närhet och hans värme skulle alltid förbli den samma.
      “Är du… är du rädd för mig?” Dem blåa ögonen som öppnades för att se på honom speglade oförstående. Ögonbrynen drog ihop sig en aning och gav henne nästan ett förnärmat uttryck.
      “Rädd för dig?” ekade hon i låg men frågvis ton. “Hur skulle jag kunna vara rädd för dig?” hon mjuknade upp igen. “Om du så skulle ha dina tänder runt min hals så skulle jag inte göra annat än att älska dig.” Det fanns något lättsamt i hur hon sade det, men Varya visste att det var sant.
      “Du kan inte skrämma iväg mig, Kolzak. Inte nu.” En underliggande rädsla över att det var just det han försökte göra fick henne att se bort. En panikartad oro kramade om hennes hjärta och den slet med sig hennes tankar.
      “Vi…” Blicken pilade tillbaka till honom med ny intensitet svår att tyda. “Vi kommer inte förbli ensamma.” Hon svalde i ett försök att undanhålla känslor. De valen hon haft utstuderade, det som hon grubblat och tvekat över bestämdes i ögonblicket. Det fanns inte längre någon återvändo. Det var en absurd känsla av lycka som rusade inom henne när hon log mot honom. För stunden trodde hon på den, trodde på tanken av dem tillsammans med en egen familj. Det var hemsökande.

Det var som om den sten som hållt Kolzak fjättrad till havets botten släppte, och han kunde nå ytan för att andas. Som han varit rädd att hans själviska handling drivit henne ifrån honom. Han andades ut, tungt, och föll i hennes famn. Värmdes av hennes päls, hennes ord, hennes stöd. Alltid skulle det vara de två.
Vi...
     Kolzak slog upp blicken och tog ett steg bakåt så han kunde se henne i ögonen. Det var en intensitet i blicken som han inte riktigt kände igen, och han hade en känsla av att det hon var påväg att säga var av stor vikt.
Vi kommer inte förbli ensamma.
     Det dröjde innan Kolzak förstod vad hon menade. Han blickade bort mot krönet som för att se ifall någon var påväg, men sedan pilade hans blick tillbaka till henne och han mötte hennes leende. Och då förstod han.
"Menar du att...?"
     Informationen sjönk in, långsamt. Tanken på en familj med Varya, och först var han rädd att släppa lös den explosion av känslor som spirade i hans hjärta. Men när hon log sådär, mötte hans blick och han såg en glimt av lycka i hennes oändligt blå ögon... Han skrattade högt och tog nästan ett hopp rakt upp i luften.
"Nej, du kan inte mena det! O, Varya, lyubov' moya, ty eto imeyesh' vvidu?"
Språken blandade sig i hans hjärna, han kunde inte separera dem utan bara kysste hennes panna, hennes kinder, hennes nos. Den lilla svansstumpen viftade häftigt bakom honom. "Eto pravda? Eto pravda?"
Han omfamnade henne så gott han kunde. Tanken på en familj med henne, han trodde på den helhjärtat, föll för den. Det var självfallet att det skulle vara de två. Kolzak hade tänkt mycket på framtiden, på familj, och länge tänkt att det var något långt borta. Men när Varya kom med nyheterna nu kändes det som om han aldrig velat något annat mer i hela sitt liv. "Är du lycklig? Är det... vill du det här, med mig? Åh, jag älskar dig, ya lyublyu tebya, ya lyublyu tebya tak sil'no."


(Varya, min älskade, menar du det verkligen*
Är det sant? Är det verkligen sant?*
jag älskar dig, jag älskar dig så mycket*)

Ett ljust, klingande skratt bubblade ur henne när hon såg på Kolzak. Hon kunde knappt förstå hälften av vad han sade, men dess känsla förmedlades väl. Varya tryckte sig hårt i hans famn och det lyckliga leendet höll sig fast. För stunden lät hon den känslan ta över henne helt och hon brydde sig inte om något annat än dem två i stunden.
     “Ja,” svarade hon först ynkligt, men ordet växte sig starkare inom henne. “Ja, ja! Det är allt jag vill,” erkände hon när hon lutade sig tillbaka för att se på honom. Deras blickar låstes samman och hon skrattade ljuvt igen. Hon slog sina framben om honom hans nacke när något lekfullt slog över henne, och tillsammans drog hon med sig honom ner på bädden av månblommor och gräs. Med lätta tänder nafsade hon honom i örat.
     “Jag hoppas dom inte ärver din tjockskalle,” mumlade hon genom sitt leende när hon mötte hans blick.

Det kändes som om allt ont Kolzak genomlidit var betalning för att få vinna denna stund, och det var det värt. Han flöt på moln, viktlös, utan en ond tanke i hjärtat. Det kändes som om han äntligen var värd lyckan, här med henne, med en framtid som väntade, en framtid han längtade efter. Han lät sig dras ner på bädden av gräs och månblommor, omfamnade henne varmt. "Oy," skrattade han och nafsade tillbaka. "Eller ditt sinne för humor."
     Kolzak drömde om en lya med deras valpar, någonstans i Ötamon omgivna av månblom. Drömde om namn och lekar, om vaggvisor och godnattsagor. I stunden kunde han inte vara lyckligare. Det kändes som om den sista pusselbiten fallit på plats och hans liv var en dans på månblom. En tyngd som burits på hans skuldror lättade och Kolzak kände sig äntligen fri från mörkret. "Jag är för evigt din, mitt hjärta."

[Avslutat]