[Reserverad för Atheala.]

Han hade beslutat sig för att vandra söderut. De andra ur flocken skulle ge sig av på sina uppdrag, många hade erbjudit honom att följa med dem. Men Oscuro hade tackat nej. Under den tid de spenderat i Tvillingklipporna hade saker klarnat och han hade insett att han behövde söka sina egna svar. Så han hade förklarat situationen för Achilles, som förstått och gett sitt medtycke. Och med ett löfte om att de skulle ses i Byoomi hade Oscuro givit sig av söderut.
Några månvarv hade passerat medan han vandrade över slätten som aldrig verkade ta slut. Den måste vara mycket större än stäppen han växt upp på med Treontha. Men ändå påminde den om hemma. Han trivdes faktiskt, om sanningen skulle fram.
Solen stod högt på himlen, och värmen var nästan hetta. Men det gjorde inget för Oscuro, han hämtade energi från solens strålar och värmen gav honom kraft att orka med sin vandring. Han hade ett mål och önskade nå det så fort som möjligt.

Plötsligt fångade en rörelse hans blick och de röda ögonen fastnade på en vargs gestalt som rörde sig en bit bort på slätten. Oscuro stannade upp, betraktade bara främlingen för en stund. Sedan höjde han rösten.
"Hallå!"
Han styrde om riktningen en aning och gick den andre till mötes med ett svagt leende spelandes över läpparna.

Luften var torr och het emot hennes nos, och solen stod högt och var obarmhärtig emot den lilla månvargen. Hon hade alltid gillat natten mer än dagen, månen gav henne en sinnesro inget annat kunde ge, även om hon inte hade hans krafter.
 Det hade varit lättare när man hade sällskap, och hon tänkte lätt tillbaka på Navez, de hade fått spendera lång tid tillsammans medan han läkte, och trots ålder skillnaden såg hon honom nu som sin vän. Han hade varit enorm, och kanske skrämmande till utseendet, men han hade varit vänlig, även efter hans sår, som hon gett honom, läkt hade de rest en bit tillsammans, hittat en naturlig väg upp för klyftan för att sedan åter skiljas åt.
 Då hade hon i alla fall haft någon att konversera med, nu var det bara tyst, varmt och tomt. Hon började även bli hungrig, men det var ännu för varmt att jaga.

 En röst kallade på hennes uppmärksamhet och hon sträckte lätt på sig för att se över den höga gräset som omgav henne. Den gråa fläckiga vargen kom emot henne med ett leende på läpparna, och hon hade lätt börjat tvivla på sin faders ord om främlingar, de flesta hon mött verkade helt okej.
 "Hej?" hennes röst var mjuk och melodisk, men färgad av en frågande ton. Trots detta låg ett vagt leende på hennes läppar.

"Ursäkta om jag stör."
Stegen förde honom framåt till hans stannade, på ett avstånd som tillät Oscuro att tala med normal samtalston. 
"Jag söker endast lite vägvisning. Denna del av landet är främmande för mig."
Han hade letat i sitt medvetande efter ängeln, men Cademion Axos verkade inte vara pigg på att tala med Oscuro sedan han röt ifrån åt ängeln när denne försökt lugna hans upprörda känslor efter att Nephania hade lämnat Qu. Trots otaliga ursäkter och böner lös frånvaron i hans medvetande, och Oscuro hade nästan börjat tro att Cademion hade lämnat honom. Men ändå kunde han där ana en svag närvaro, även om ängeln vägrade tala med honom.
"Mitt namn är Oscuro. Jag söker efter Vulkanen."
Att den låg söderut visste han, kring ökenområdet, men han visste inte exakt var. Kanske han hade tur och det skulle visa sig att denna varg visste ifall han var på rätt väg.
"Kanske du kan hjälpa mig?"

Den gråa verkade vänlig, och stannade på behörigt avstånd, bara tillräckligt för att inte behöva skrika på varandra. Men han skulle nog inte finna någon lycka här.
 "Tyvärr måste jag nog erkänna att jag också är på främmande marker" leendet breddades på i det nätta, men fortfarande något runda, ansiktet. Rent teoretiskt visste hon vart hon var, och åt vilket håll saker låg, men hon kände sig inte säker nog på sina kunskaper för att kunna leda en främling rätt på sin väg. Då fanns det säkert någon som visste mer än en tonåring ute på äventyr.
 "Vulkanen? Jag tycker då det är varmt nog här redan som det är" ett lätt, vänligt skratt, lämnade henne och lättsamt såg hon sig om som för att understryka vad hon sagt.
"Mitt namn är Atheala" tillade hon lätt.

Han granskade honan uppifrån och ner innan hans röda blick åter mötte hennes. Hon verkade snäll, men tyvärr gav hon honom ingen vägbeskrivning.
"Trevligt att råkas, Atheala."
Oscuro svepte lätt med svansen innan han satte sig ned och placerade den över sina framtassar, samtidigt som han gav henne ett charmigt leende.
"Jag söker inte vulkanen för att jag behöver värme. Det sägs, enligt legenderna, att eldens Gud har sitt tempel där. Kanske jag är lite dumdristig, men det är honom jag söker efter."
Varför han sökte Aurinko lämnade Oscuro dock osagt. Han var inte den skrytsamma, och vid frågan om vem hans far var lämnade han det gärna osagt. Själv var han starkt övertygad om att det var Guden själv, men i andras ögon lät det som en osanning. Det hade han lärt sig tidigt, och han valde därför att hålla det för sig själv.
"Jag vet att jag ska söderut. Mitt största problem är att jag aldrig har vandrat ditåt, och därmed vet jag inte vilka områden som finns där nere."
Han suckade lätt. 
"Men kanske det är en del av nöjet, att upptäcka och utforska? Du kanske förstår hur jag menar, när även du har främmande mark under tassarna?"

Återigen en främling som verkade vänlig, hon började tro att mestadels av faderns prat om faror hade varit en del av hans egen paranoia, och rädsla att förlora dem, likt han gjort allt annat. Kanske lite ironiskt att han sen valt att lämna dem, fast hon hade för sig bestämt sig för att stanna när han gick. Det var bådas val, men hon saknade honom, även om hon inte saknade alla hans regler.
 Intresserat lyssnade hon på hans berättelse. Religion hade alltid intresserat henne, hennes lysande markeringar sades vara gåvan ifrån en, och hon törstade alltid efter mer kunskap.
 "Kan du mycket om gudarna?" undrade hon genuint nyfiket med en öppen vänlig blick. Tanken på att få lära sig än mer på hennes resa fick det att bubbla av entusiasm i hennes bröst. Tänk allt hon kunde tala med Anima om sen! Hon hoppades innerligt att hanen inte hade allt för bråttom och ville stanna och tala med henne längre, ett tillfälle som detta ville hon helt enkelt inte förlora..
 "Åh, jag älskar att vandra, har jag upptäckt, men jag har också ett mål med min resa, om än mer abstrakt än ditt" tanken på uppdraget fick henne att omedvetet räta på sig och få en mer stolt hållning, för henne var det en ära.
 "Jag är ute på min vuxenrit förstår du, och det jag söker är kunskap och nya växter och örter som fungerar till Helning att föra tillbaka till min Flock" hon talade med vördnad. Att Anima hade valt henne till lärling var egentligen inte så konstig, med tanke på de helande krafterna, men hon kände sig så oändligt hedrad att få ta del om den gamla Schamanens kunskap.

Ett kort hummande lämnade Oscuro medan han funderade över hennes fråga. 
"Gudarna är, och kommer alltid att vara, ett mysterium. Så jag kan inte påstå att jag kan mycket. Men jag har fått lära mig mycket om religion blivit uppfostrad att följa Gudarnas vilja. Och jag hoppas att jag är en varelse som de kan se på med stolthet, trots att jag inte är mer än stoft i jämförelse med deras storhet."
Ett mjukt leende låg på hans läppar. 
"Mycket av det vi gör i livet beror på vår egna vilja, men jag önskar lägga den åt sidan och följa Gudarnas vilja." 
Oscuro hade inte, sedan han lämnade Treontha, mött en varg som delade samma, djupa tro som han själv bar på. Och det oroade honom en aning, då det vissa gånger kändes som att han var vilse och ensam i ett Gudlöst land. Åtminstone sedan Nephania lämnade honom...
Huvudet ruskades lätt. Han ville inte tänka på sin syster. Istället lades uppmärksamheten åter på den andra vargen. 
"Jag förstår. Jag önskar dig all lycka, och hoppas att Gudarna visar dig rätt väg till det du söker." 
Oscuro gjorde en kort paus.
"Tyvärr kan jag inte hjälpa dig vidare mycket med ditt uppdrag... Jag har alltid haft en djup respekt för de som är nära med naturen och kan alla de hemligheter som döljer sig i växtriket. Jag har själv inga djupare kunskaper inom ämnet, men jag kan tänka mig att det är fascinerande. Säkerligen finns där mycket som vi inte vet något om." Och allt var gåvor från Gudarna.

Han partade högt och varmt om gudarna. Att de var viktiga för honom var så uppenbart tydligt i rösten och anletet medan han talade att hon inte kunde låta bli att le. Även fast hon inte var den mest troende vargen så kunde hon lite, och hon kunde föreställa sig hans känslor inför dem genom att jämföra dem med hennes om flocken och mentorn. Hon hoppades att de en dag kunde se på henne med stolthet.
 "Och jag önskar jag kunde hjälpa dig mer med ditt" hon log varmt och vänligt mot honom. Önskat att hon vetat mer om Numoori än vad hon gjorde. Men det mesta hon visste om var Döda Skogen, och lite om hennes födelseplats, Ötamon.
 "En dag hoppas jag att vi möts igen, och då kan du berätta mer om Gudarna, och jag kan lära dig om växter" hennes ord var sanna. Han verkade vara en intressant individ, och att få dela kunskap med någon var en fröjd för henne, och att få mer kunskap av någon annan det var en av hennes favorit saker i världen.