Det hade gått två dagar sedan Naberius hade presenterats för hennes mor och familj. Aurora hade ständigt bombarderats med frågor från syskonen: vem var han? Vad ville han? Hon var den enda som kände honom. Eftersom hon var den enda med vana av att träffa främlingar så var det ingen som riktigt vågade sig fram för att hälsa.
   Dessvärre bodde inte Naberius med dem i lyan, utan höll sig i området. Det stoppade Auroras dagliga utflykter. Han och Sraosha verkade vara överens om att valparna borde stanna nära lyan. Hittills hade Aurora blivit stoppad en gång. Hon tänkte inte låta det bli två.
   Tyst lämnade hon lyan så fort natten föll. Hade hon vägt mer hade det säkert låtit om henne, men den lilla valpkroppen passerade lätt över löven utan att låta alltför mycket. Efter några minuter var hon säker på att hon obemärkt passerat Naberius. Snart började hon slappna av. 
   En låg melodi började lämna valpen. Tonerna var ljusa och klingade trevlig mot natthimlen. Himlen var tätt beströdd med små ljusa prickar. Mitt i allt lyste månen, som en stor pärla. Aurora strövade lugnt genom skogen. Hon tyckte om sitt hem på natten. Den här delen kunde hon såpass bra att hon inte heller var orolig för att gå vilse.

Tavar hade tagit sig ner från bergen till Höstskogen. Det var länge sedan han besökt platsen, eftersom han oftast vände österut på sina vandringar från Relictus. Av någon anledning hade han dock valt att färdas söderut denna gång, och han ångrade det inte. Omväxlingen var uppfriskande och skogen var vacker. Han var säker på att den var ännu vackrare i dagsljus. Tanken förvånade honom. Han brukade inte bry sig om sådana världsliga ting, speciellt inte om dagsljusets värld. Den där andra världen som han inte var en del av. Han intalade sig strängt om att han inte saknade den.

Hans mörka päls fick honom att smälta in i natten. Det var där han hörde hemma. Mörkret var inte ett fängelse, tänkte han. Det var hans hem. Eller hur? Han bet ihop käkarna och bestämde sig för att fokusera på sina tassar för att slippa sina babblande tankar en stund. Tassarna sattes ner i stadig takt på de fuktiga löven. Det hade regnat under dagen och fukten glittrade i det månsken som lyckades tränga igenom lövverket. Han koncentrerade sig på den svala känslan av regndropparna mot trampdynorna och det svaga, svaga ljudet. 

När han kände doften av blod, av varg, stannade han plötsligt. Skulle han aldrig få vara i fred utan att påminnas om de levandes existens? Det verkade inte så, för vart han än gick träffade han på dem. De befolkade landet lika tätt som i en myrstack. 

Vampyren drog en djup suck och fortsatte att gå, men inte lika snabbt. Han lunkade, i hopp om att främlingen inte skulle märka honom. Han ägde trots allt ingen doft enligt dem. Han själv kunde känna sin egen doft som doften av död. 

De gröna ögonen syntes tydligt trots dunklet - de näst intill glödde. Hans öron var spetsade, alla sinnen var alerta. Han vandrade lugnt mellan träden medan månen och träden målade bleka skuggmönster på hans rygg. När han sedan fick syn på främlingen stannade han. En liten, röd krabat. Tavar spände blicken i den och morrade lågt.

Ett lågt morr störde den fridfulla stämningen. Sången tystnade tvärt. Aurora var först inte säker på om hon verkligen hört rätt. Ett morr kändes så avlägset bort från ljud hon väntade sig att höra inatt. Hittills hade hon bara stött på vänligt sinnade vargar. Förvirrat svängde hon om mot hållet ljudet kommit ifrån. I dunklet kunde hon inte se något förutom... två glödande ljuspunkter. När Aurora fokuserade blicken kunde hon svagt urskilja en kropp, mycket väl kamouflerade i mörkret. Hon vädrade, men kunde inte känna någon doft.
   Just ögonen fascinerade henne. Trots att hon kände sig lite rädd bestämde hon sig för att möta främlingen på ett vänligt sätt.
   "Dina ögon är jättehäftiga!", nickade hon. "Varför glöder dem?" Trots att hon var ganska säker på att hon nog egentligen borde springa hem istället för att stå och prata med någon som nyss morrat åt henne, så vägrade hon att fly innan hotet var bekräftat. Hon var modigare än så! Ett nyfiket leende prydde de små läpparna, men hjärtat dunkade hårdare än förut.

Krabaten talade. 
"Dina ögon är jättehäftiga! Varför glöder dem?"
Valpen verkade vara befriad från förnuft, tänkte Tavar. Det skulle göra det lättare att döda den. Han hade dödat många valpar förr, så varför skulle det vara annorlunda nu?

Han sänkte huvudet till valpens nivå och närmade sig den med långsamma steg.
"För att," svarade han, "... jag är hungrig." 
Tungan letade sig ut och löpte längs tänderna, som han sedan blottade i nästa morrning. Han klev in i en pöl av månljus som lyste upp de vassa huggtänderna. 
"Och du ser du som ett utmärkt byte." Så oskyldig, så liten. Egentligen alldeles för lättfångad, men Tavar brydde sig inte om utmaningar vad gällde jakten så länge han inte var på det humöret.

AAAH! Det verkade värre än vad Aurora någonsin kunnat föreställa sig. Tänkte han äta henne? Det lät helt sjukt. Hon svalde, backade lite när han klev in i månljuset.
   "Och du ser du som ett utmärkt byte." Aurora stirrade upp på honom med den mest bedjande blick hon någonsin försökt sig på - förutom att den var rätt äkta. Hon tänkte så det knakade.
   "Jag är bara ben.", förklarade hon. Valpen hade redan fastlagt att det nog inte skulle kunna gå att prata sig ur den här situationen. Om hon bara skulle kunna ta sig tillbaka till lyan så kunde Naberius och Sraosha skydda henne. Men det var för långt. Han var vuxen och hon bara en valp - en mycket liten en, på köpet. För varje steg han tog, behövde hon ta fem.
   Då slog det henne. Hennes skattkammare, rummet med guld som hon och Capheus hittat låg inte långt härifrån. Det var mycket möjligt att hon skulle kunna hinna. Kanske, åtminstone.
   Kroppen hade börjat inse faran. Hjärtat pumpade ut adrenalin i ådrorna. Hon ville rusa iväg, men behövde ett försprång. Efter som han närmade sig med långsamma steg så försökte hon backa i samma takt. Varghanen kom närmare.
   Aurora koncentrerade sig, grep tag i kraften så hårt hon kunde. Sedan la hon allt på att spruta upp ett tätt läger med virvlande snöflingor i hanens ansikte. Hon tvärvände och rusade iväg.
   Panikslagen som hon var kunde hon knappt navigera. Allt hon visste var att det var ungefär ett, kanske två hundra meter bort till gömställe: förutsatt att hon inte sprang fel i nattmörkret.
   Adrenalinet drev henne till högsta fart. Hon hoppades bara på att det skulle vara nog. Om hon nådde gömstället i tid kunde hon vänta där tills mamma och Nab började leta efter henne.

"Jag är bara ben" pep valpen. Tavar kunde inte låta bli att skratta till. Hon trodde tydligen att det var kött han ville åt.
"Ah, vilken tur då att det inte är kött som mättar mig."
Valpen backade lika mycket som han närmade sig. 
"Det är ditt blod jag vill ha." 
Den eftertänksamme Tavar hade bytts ut mot den lekfulle. Han fick lust att roa sig, och en valp passade alltid till just det.
Han tog ett skutt mot valpen.
"BU!" 
Han förväntade sig ett skräckslaget skrik, kanske gråt, men istället överraskades han av ett vitt synfält och en stickande känsla över nosen. Han rätade på sig och nyste till. Ruskade på huvudet.
"Vad i hela..." Han blinkade och såg sig omkring. Valpen var inte långt borta, trots att det framgick tydligt att hon färdades så fort de korta benen bar henne. Han stod ett tag och bara tittade på henne, skakade svagt på huvudet. Ett litet leende trädde fram på hans läppar.

"Nämen, ska du redan gå?" Tavar lät besviken. Han satte fart och susade fram, ställde sig precis framför valpen för att stoppa dennes flykt och placerade en tass mot hennes lilla panna. 
"Kan vi inte leka först?"

Aurora blinkade för ett ögonblick, och sedan stod han där. Mitt framför henne. Kroppen stoppades tvärt när en stor tass trycktes mot hennes panna.
   Vid alla gudar! Hur kunde han rört sig så snabbt? Det var inte naturligt. Något mörkt måste ha en tass med i görningen. Nu var hon inte alls säker på att hon skulle kunna nå sin fristad i tid.
  Men eftersom det var den enda planen hon hade, så kunde hon lika gärna försöka. Trots att hon bara var en valp ville hon inte ge upp utan att åtminstone ha gett allt. 
   "Kan vi inte leka först?" Aurora kastade en kort blick upp mot de lysande ögonen.
   "Jovisst", svarade hon. "Kurragömma. Du räknar." Hon gjorde en liten kullerbytta som tvingade valpkroppen framåt mellan hans ben. Han var dock så snabb att hon inte räknade med att komma längre än några meter.

"Jovisst! Kurragömma. Du räknar." sa valpen. Han såg förvånat på medan hon försvann in under honom. När han tittade över axeln var hon på väg därifrån så fort hon kunde. Han visste såklart att hon inte hade för avsikt att leka med honom, trots hennes ord. 

"Jag hade snarare tänkt mig... tafatt!" ropade han. Han började trava efter henne och nådde snabbt fram, men höll sig ändå hela tiden alldeles bakom henne genom att dra ner på takten. 
"Oj, oj, du är för snabb!" Han skrattade. Han hade velat roa sig med valpen och det hade fungerat. Han var underhållen.

"Jag hade snarare tänkt mig... tafatt!" Såklart lät galningen henne inte komma undan. 
   "Vad hände med kurragömma?", muttrade hon för sig själv men fick genast dirigera om luften till att andas. Hastigheten hon höll var ansträngande. Bakom sig hörde hon hur han med lätthet minskade in avståndet. 
   Men han nådde inte ändå fram. På något sätt så låg han fortfarande steget bakom henne. Det eggade henne att fortsätta. Kanske var han trött?
   "Oj, oj, du är för snabb!" Det var då Aurora insåg att han bara lekte med henne. Såklart han inte var trött. Hon såg sig om i mörket, undrandes hur långt det var kvar. I mörkret så kändes ingenting välbekant, speciellt inte med stressen som bultade bakom tinningarna. Detta hindrade henne naturligtvis inte för att fälla en fejkat lättsam kommentar. 
   "Såå, är det min tur att jaga dig nu då?"

Tavar nafsade lekfullt efter valpen medan den låtsades vara oberörd. Han lät sig inte luras. Han kunde höra hur hennes lilla hjärta bultade hårt innanför revbenen. Han kom att tänka på anledningen till bultandet, att det pumpade hennes blod. Tanken på blodet väckte åter hans hunger. Han hörde inte vad hon sa. Allt han hörde var bultandet. Ljudet ökade i volym och stängde ute allt annat, till och med deras andetag. Allt som fanns var hennes hjärta. 

Tavar log inte längre. Han såg bara fokuserat på valpen framför honom, med en rynka mellan de gröna ögonen. Han sträckte fram ena tassen för att trycka fast den lilla kroppen vid marken.

Längre fram mellan träden skymtade hon den fina eken. Ja! Aurora kände hur benen blev lite starkare. Hon var så nära. Någon meter hitom ekens stam, vid dess rötter, fanns hålet hon behövde nå. Så nära friheten! Metrarna kändes otroligt långa. Fem meter. Tre. Två. En. Hon hade lycka-
   Boom! Något tungt pressade ner henne mot marken. Trycket fick några av revbenen att böja sig oroväckande. Det gjorde ont. Ett gny undslapp henne. Det var så nära. Hon försökte kräla framåt men satt obarmhärtigt fast under den stora hanens tass. Härifrån kunde hon tydligt se hålets mörka, trygga kontur. Det var väl maskerat med rötter, men hon hade besökt det nog för att veta. I sin lycka hade hon tagit ut segern i förtid.  Nu låg hon fast, en knapp meter ifrån. 
   Hur skulle hon ta sig dit? Aurora försökte vända sig om för att stirra upp på hanen.

Ljudet av hennes hjärta bultade fortfarande i hans öron och hans blick hade blivit djurisk när han morrande rullade över valpen på rygg och tryckte fast henne så istället. Han spände blicken i hennes ögon, borrade in den som om han skulle kunna nå hennes själ. 
Dunk dunk, dunk dunk, dunk dunk.


Han sänkte långsamt huvudet ner mot henne utan att släppa hennes blick, med rynkad nosrygg och blottat tandkött. Morrningarna hade ökat i volym utan att han hörde dem själv. Dunkdunk, dunkdunk, dunkdunk.


Han tryckte in den kalla nosen i pälsen vid hennes hals så att den nådde huden därunder. Under huden rörde sig blodet som forsade fram och hypnotiserade honom med sin kraft. Han var en slav. Nej, tänkte han, jag är en fri varg. Han drog in ett djupt andetag. Doften fick det att snurra i huvudet på honom. Jag är definitivt en slav, ändrade han sig. 
Dunk-dunk-dunk-dunk-dunk-dunk.


Han bet tag i valpen tvärs över hennes bröstkorg. När tänderna trängde igenom huden kunde han äntligen känna den utsökta smaken av blod. Han drack först, men fick plötsligt en klarhet i huvudet. Han fick en idé. Eftersom valpen inte var mycket att ha just nu, skulle det vara smartare av honom att låta henne leva så att hon kunde växa upp och bli stor. Då skulle hon innehålla betydligt mer blod. Han lyfte huvudet utan att släppa valpen ur sin käft och gick några steg, övervägde beslutet, innan han kastade henne åt sidan och sprang så fort han förmådde därifrån i jakt på ett större byte. 

Det lilla blod han fått i sig av valpen hade bara retat hans hunger och han behövde ett stort mål och det snabbt. Musklerna arbetande hårt under den svarta fällen och tassarna trummade mot marken. Blod flög från hans käkar och blicken letade i mörkret bland trädstammarna som flög förbi. 

Snart kunde han känna doften av en främmande varghane och ökade takten ytterligare. Han var en mörk vind som for fram i rasande fart. Hanen såg honom inte ens komma innan denne var död, med den mindre vargen fastlåst vid strupen. Tavar drack girigt och länge, för denna var ett skrovmål. Han visste att han hade gjort rätt val.

Hanen rullade över henne på rygg. Aurora fann sig stirrandes upp i hans glödande ögon. Ur dem lyste hunger. Hon ville instinktivt krypa ihop inför hans blick, men hon satt fast. Det fanns ingen utväg.
   Det var obehagligt när han stack ner nosen och rörde vid henne. Dessutom kittlades det, vilket var en främmande känsla i den allvarliga situationen. 
   På mindre än ett ögonblick hade han bitit henne tvärs över bröstkorgen. Hon skrek, ett skrämt ljud som snabbt klipptes av. Han lyfte upp henne. Hon förstod inte vad han ville. Sedan släppte han greppet, kastade iväg henne. 
   Aurora landade i en liten buske. Vimmelkantig av smärta såg hon dubbelt. Landningen hade varit mjuk, men hon var ändå skadad. Något svart susade iväg. Gav han sig av? Hon måste i säkerhet innan han ändrade sig och kom tillbaka. Dessutom: om något annat rovdjur skulle dyka upp så hade hon ingen chans. Det gjorde ont, men hon tvingade sig själv att kravla in i hålet och nerför gången.
   Väl i säkerhet kollapsade hon. Skadorna var förvånansvärt små jämfört med vad de kunde ha varit. Darrande la hon sig ner. Hon skulle vänta ut natten och sedan ta sig hem.

[Avslutat.]