Solen var på väg att avsluta sin vandrig över himlen, och himlen var färgad färgad i mjuk aprikos och rosig rosa, fläckad enbart av ett fåtal moln som även dem släckades med färgerna. Den vackra himlen helt slösad inför den unga tiken som bara hade blick för den smala dalgången framför henne. Hon hade följt kanten länge nu, men ännu inte funnit en väg ned, iallfall inte nån som kändes säker nog i den hårda vinden som ständigt verkade slita längsmed klippväggarna.
 En lätt suck lämnade henne och hon kröp närmre kanten likt många gånger innan, hennes mörka mage hade blivit lätt grå av dammet, men hon brydde sig föga. Hon var inte den att vara ytlig eller fåfäng. Försiktigt kikade hon över kanten med den blå blicken igen och såg drömskt ner på den lilla flodfåran. Hon visste inte vad dragningskraften med det hela var, men hon kände att hon bara måste ner dit på något sätt. Att bara vändra längs med hela jordsprickan ifrån dess inre, det tilltalade henne något ofantligt.

Navezgane hade vandrat planlöst i vad som kändes som evigheter nu, han hade sett mnga olika landskap och träffat olika vargar på vägen, men mest hade han hållit sig för sig själv sedan hans möte med den fientliga vargen i blodbergen och flocken som jagade honom ut ur Sacrari, det var sådant som hände bara, men mindre om man undvek andra vargar.
 På något vänster hade han kommit söder om Mardouf och vandrade igenom döda skogen för att sedan vandra längs med Mardouf, han kunde ju ta sig ner och sen upp igen på andra sidan, men det var riskabelt på grund av vinden, så han följde den hellre tills han kom till en bro, eller den slutade och han kunde ta vägen runt.
 Snart så såg han en liten sillhuett som kollade ner i den enorma sprickan och han tog några steg närmre och bullrade lätt när han talade.
 "Var inte så nära kanten, du kan råka ramla i och då blir det vargsylta av dig"
 Skrockade han och tog sig närmre den, för honom, lilla figuren och såg ner på den. Vad gjorde en så ung varg alldeles ensam härute?

Hon var så betagen av sina tankar och drömmandet om att få vandra i dalen att hon helt missade främlingen närma sig. Hon hoppade lätt bakåt då hon hörde hans röst och kollade förvånat upp på bjässen. Han var lika stor som Iwaku! Fast bastantare och med konstiga utväxter i ansiktet och på ryggen. Det här var andra gången en främling lyckats smyga sig på henne, och hade hennes pappa vetat hade han inte låtit henne lämna hemmet på minst ett månvarv, det kunde hon svära på. Han skulle ha kallat henne vårdslös.
 "Jag... jag dagdrömmer bara" hon log stelt mot främlingen, han verkade inte så farlig. Även om han såg skräckinjagande ut med utväxterna i munnen. Det var något milt med hans uttryck, och rundade former, men han var även ärrad över sidorna, hon undrade om det var ifrån strider, och isånnafall varför han slagits.
 "Gör dem där ont?" hon såg menande på ärren som inte riktigt såg ut att ha läkt rätt, som om han rört på sig för mycket under läkeprocessen och rivit upp dem för ofta.

Den unge tikens svar fick honom att le litet lätt, det var något speciellt med det fantasifulla sinnet av en ung varg, hur de lät sig dagdrömmas bort tillräckligt mycket för att en bjässe som han smyga sig på denne, utan att riktigt försöka.
 "Vad dagdrömmer du om, om jag får fråga?" bullrade han litet lätt och såg på henne, hon verkade inte särskilt rädd för honom, vilket gjorde honom glad, med hans storlek, ärr och utväxter så kunde han lätt skrämma folk, så när det inte hände så kände han sig litet mindre som ett monster.
 "Nej, inte längre, men de gjorde svinont under en ganska lång tid" Nickade han och såg på henne, ärren han fått för den striden så länge sedan hade inte riktigt läkt rätt, vilket fick honom att ha en massa ärrvävnad på sidan, det såg inte så vackert ut faktiskt.

Vad skulle hon säga 'Nej men jag har varit isolerad mestadels av mitt liv så när jag såg floden kände jag mig bara dragen till äventyret?' Egentligen visste hon inte en om det var det som var dragningen, hon ville bara ner. Hon ryckte lätt på skuldrorna och såg ner mot dalgången igen.
 "Jag försöker hitta en väg ner" erkände hon kort och såg sedan tillbaka på den enorma vargen.
 "Har du varit där nere nån gång?" hon tvivlade på det, men hoppades ändå att svaret var ja så han kunde visa henne vart man kunde gå ner, det kändes viktigt.
 Hanen sade att ärren inte gjorde ont längre, men hon tänkte ändå inte släppa ämnet, hon hade ett intresse i helande, och hade ägnat mycket tid att lära sig om det.
 "Blir inte den där ärrvävnaden jobbig och stram ibland? Så tjocka ärr kan börja göra ont flera år efter att de läkt" envisades hon och närmade sig honom för att kika närmre på dem, nyfiken på att se hur de såg ut på närmre håll, för att se hur det läkt.

ett dovt hum och han kikade över kanten, tänkandes en stund och nickade kort, det borde gå, han hade ju gjort det förr, när han var skadad dessutom.
 "Jag kan nog en väg ner om du inte är rädd för Vinden"
 Skrattade han och såg på henne igen med de gröna ögonen, han skulle kunna hjälpa henne ner då det också skulle kunna ta honom över till andra sidan, som han planerat, det var bara den långa, tröttsamma vägen dit.
 När hon vägrade släppa hans ärr så ryckte han lätt på axlarna och såg på henne.
"Jo det är inte direkt mysigt, men vad vill du jag ska göra åt det? Jag var tvungen att vandra ut ur två revir med skadan redan gjord"
 Han såg på henne och sträckte sig så den nya vävnaden stramade åt en bit och han grimaserade lätt.

Blicken sökte sig till ravinen igen, en väg ner? Tanken var svindlande, hon hade trott att hon skulle få gå i dagar till veckor, och här kom han och erbjöd henne en väg ner, idag. Ett leende spred sig över anletet och hon nickade svagt.
 "Jag vill gärna ha en väg ner, är den nära?" hon var synligt exalterad, även om vinden var en faktor hon inte kunde underminera.
 Hon lyssnade noggrant på det han sa och nickade tankfullt. Det var inte ett problem som inte gick att lösa, hon skulle troligen kunna göra ärren både finare och mindre, men var osäker på om hanen egentligen skulle gå med på det. Sen blev hon också fundersam över vad hanen måste gjort för att blivit utjagad ifrån två revir. Visserligen ville hennes flock inte heller ha främlingar strövande, men borde han inte märkt gränserna?
 "Det är inte omöjligt att fixa" började hon och sneglade tillbaka mot hans ansikte.
 "Men det skulle göra ont, ett tag innan ärren blir finare" hon nämnde inte än att hon skulle behöva hitta något vass att skära bort den dåliga ärrvävnaden med, och att hon aldrig försökt hela någon så stor förut.

 "Så nära som du önskar" skrockade han och fokuserade sig och en utskjutning av sten och jord uppenbarade sig på kanten av ravinen, följt av en till under den, men där slutade de för stunden och han nickade.
 "Jag kan göra fler, men det kan vänta för stunden, hur menar du att det inte är omöjligt att fixa?"
 Om denna ungvarg hade ett sätt att minska hans obehag så ville han gärna höra det, det var inte mysigt att gå runt med alla de här ärren.
 "Så vi har en deal? Jag hjälper dig ner, och du berättar hur vi kan fixa det här?" Han nickade mot ärren på sidan, de på huvudet kunde han leva med, de var ett minne från hans möte med en björn och de påminde honom om att det fanns saker att frukta ute i världen.

Storögt såg hon trappstegen växa ut ur väggen, men det stannade efter två. Som uppslukad av det som hänt gick hon närmre dem medan hanen talade. Kunde göra fler? hon var då övertygad! Försiktigt, trots vinden, satte hon en tass på utskjutningen, lade litet tyngd på den utan att det hände något.
 Vinden slet litet i hennes päls, och hjärtat slog litet hårdare i bröstet. De ljus blå ögonen blickade ner i dalen och bröstkorgen hävde sig över sidorna. Skulle hon kanske vara vid bottnen innan imorgon? Tanken tedde sig mer svindlande för henne än höjden.
 Plötsligt vände hon sig om och skuttade tillbaka till hannens sida, precis intill ärren. De kvar klumpiga och ojämna. På vissa ställen tjocka och ändra alldeles för tunna.
 "Jag skulle behöva skära av det här" tassen drogs lätt över sidan, vid början av ärret där ärrvävnaden faktiskt såg ut som den skulle.
 "Och allt det som inte ser fint ut här" fortsatte hon och visa ut på den stora ärret vart hon skulle behöva skära. Det var inte en liten bit som skulle behövas ta bort, och det skulle kräva mycket av dem båda, och det var inget den unga tiken ville utföra häruppe, utan skydd eller vatten.
 Blicken vandrade över sidan av hanens kropp för att fastna i hans anlete.
 "Om du fortfarande vill göra det, skulle vi behöva komma ner först, där det finns växter, vatten och skydd" Hon tvivlade faktiskt på att hanen tänkte låta en sådan ung varg som henne själv försöka sig på något som kunde vara så farligt, men hon var ärlig om deras chanser.

Han såg på hur den ung vargen gick till kanten för att kolla på hans trappsteg han gjort med en sån där valplik fascination. Han nickade kort och lät henne hållas, väntandes tills hon var klar med vad som än gick igenom hennes huvud för stunden.
   När sedan hon skuttade fram till honom och pratade om vad som skulle skäras bort rynkade han lätt på pannan och såg på henne.
   "Jag hoppas du har något mer att tillägga, för det var inte trevligt att ha såren den första gången, jag skulle helst slippa ha dem igen."
   Tanken på att återigen vandra med öppna sår tilltalade honom inte, och då skulle de ju bara helas konstigt igen, så han antog att det var något mer hon inte berättade för honom.
   "Jag hjälper dig ner, så bestämmer jag där nere vad jag gör, hur låter det?"
Han såg ut över kanten och suckade lätt, det här skulle bli en lång dag.

Ett lätt skratt lämnade henne vid hans kommentar och hon log sött.
 "Jag glömde nog nämna att jag har helande krafter" leendet var lätt på hennes läppar, och även om hon vuxit upp mycket hade hon fortfarande något rundare drag. Hade hon varit människa hade man sett skrattgropar i kinderna.
 "Men det gör det inte till en säker procedur, Du är större än något jag helat förut" hon log ursäktande, kanske gillade han inte att man påpekade hans storlek? Hon hoppades det var okej.
 "Vi säger så! Led vägen" den uppspelta känslan nästan helt tog över henne, och hon omfamnade den glatt. Det var precis så hon höll sig ifrån att studsa uppspelt på stället, genom att istället trampa lätt med framtassarna. Tänk att hon skulle få se dalen redan nu!
 Den stora hanen började gå före och för var steg han tog växte det fram fler framför honom, de följde klippväggen men det stod klart att det skulle ta lång tid att ta sig ner, och det hade redan börjat mörkna.

"Det glömde du nog" bullrade han i ett djupt skratt och såg på den yngre tiken och nickade, när hon sedan fortsatte med att nämna riskerna så skakade han lätt på huvudet, det var inget som direkt rörde honom särskilt, han trodde på hennes förmågor och även om hon misslyckades hade han klarat såren en gång förut. Han kunde säkert göra det igen.
   Hon verkade tycka om han idé om att bestämma sig när han väl kommit ner, och han kunde inte annat än att låta henne hållas, han lät sin kraft göra fler trappsteg när han gick, det här i sig var inte så tröttande, men han skulle nog behöva komma att vila några gånger innan de kommit hela vägen ner. Natten kom trots allt, och han behövde sömn som vilken annan varg som helst.

[Avslutat]