Vandringen var inte kort, och även om hon var uppspelt att nå sitt mål så snabbt efter att hon ens format drömmen att nå det, så var den väldigt enformig. Trots detta så verkade inget kunna dra en den unga tikens glädje, och delar av vägen sjöng hon en klar melodi, med en stadig ljus röst. Hennes far hade alltid gillat att höra henne sjunga, och menade att det påminde honom om en ängel han mött en gång. Atheala hade alltid viftat bort hans påståenden, och det var inte fören på senare tid, kort innan han gett sig av, hon insett hur mycket av honom som var skadat egentligen. Hur trasigt hans sinne var, och hur mycket han gett upp för att uppfostra dem.
 När det blivit för mörkt för att det skulle vara säkert att fortsätta hade Navez gjort ett hålrum i Grottans vägg och där hade de fått vila. Vid det tillfället hade Atheala önskat att hon vetat han hon inte skulle tillbaka till reviret på ett tag och tagit med sig resmål, men som det var nu fick de lägga sig utan mat. De skulle överleva, och dagen efter skulle de förhoppningsvis hinna ner på bottnen innan kvällen.
 Den blå blicken såg ner i ravinen säkert den femtiotolfte gången, och hon kunde höra Navez, som nu gick bakom henne, skrocka lågt åt hennes valpiga otålighet. Hon tyckte sig höra en kommentar att om hon hade bråttom fanns det en mycket kort snabb väg ner, men att hon inte skulle få uppleva den vackra sikten länge. En lätt fnysning lämnade henne men hon kommenterade inte tillbaka.
 Det var inte fören solen åter var på väg att försvinna bakom de massiva väggarna av sten som hon satte första tassen på fast mark nere i ravinens dal. Hennes hjärta tog ett par extra skutt, och ett brett leende klöv hennes anlete, och kort därefter ett andlöst lyckligt skratt. Kroppen hade varit frusen i samma steg, när hon plötsligt spratt till i hela kroppen och vilt började springa och studsa åt all håll och kanter, jublandes. Det var skönt att slippa gå konstant i samma riktning ock att få frihet i sina rörelser igen.
 Blicken fastade på den enorma rödbruna jätten, som hon hade att tacka för att hon ens var här. Glatt, och ohämmat, studsade rakt in i honom för en omfamning.
 "Tack så mycket!!" det fanns inga tankar i det unga sinnet att han skulle vara en farlig varg, speciellt inte efter att de nu spenderat större delen av två dagar med varandra. Hade han velat nå illa hade han gjort det när hon inte hade utrymme för att fly.

Navezgane hade gjort sådana här klättringar förut och var ganska säker på fötterna efter år av träning, men han höll ögonen på den mindre tiken då det inte var säkert hon hade samma erfarenhet av att klättra nerför jord-och-stentrappor nerför klippväggar.
   När han tyckt de gått tillräckligt långt för dagen använde han sina krafter för att göra en liten håla i väggen som skyddade de från naturen, oh vädret, ett litet vindskydd om du ville. 
   Han intalade sig själv om att han skulle vara vaken och hålla koll på den lille hela natten, men med så mycket energi han använt på att använda sina krafter så somnade han ganska snart och sov hela natten.
   När han sedan väcktes av en otålig liten valplik varg så blinkade han några gånger och ställde sig upp för att börja igen, han intalade sig själv att det skulle vara värt det i slutändan, han var van vid att gå hungrig vissa dagar så det störde honom föga, han hade mycket reservenergi i den stora kroppen.
   Han hade släppt en skämtsam kommentar om den snabba vägen ner, men han hade givetvis inte menat den mer än som et skämt, hade hon varit dum nog att hoppa skulle han göra sitt bästa att fånga henne.
   När sedan solen höll på att gå ner, eller så såg det bara ut som det från botten av sprickan, det var svårt att gissa tiden här nere, men de var framme äntligen i vilket fall, och hon hoppade runt i glädje och flög sedan på honom för att omfamna honom och han harklade sig lätt efter en stund.
   "Så, du är skyldig mig något i utbyte" skrockade han lätt. Det var inte det att han inte tyckte om att bli omfamnad, men det räckte inte direkt som betalning för den långa, mödosamma resan nerför Mardouf.

Den mycket större hanen harklade sig, och hon kom på vad hon gjorde. Lite generat drog hon sig undan och log smått. Ansiktet hettade under pälsen. Hade hennes pappa hört om detta hade han blivit galen, gett henne världens längsta föreläsningar om främlingar och om att vara försiktig. Faktuom var att hade fadern varit kvar i flocken hade hon nog stoppats innan hon ens hunnit tänka på att lämna revirets gräns.
 "Förlåt mig, jag lät mig nog bäras iväg där" ursäktade hon sig med en låg ton och ett något nervöst skratt. Kanske tyckte Navez att hon var udda som blev så glad över att kommit ner till mer av samma mark.
 Han påminde henne om deras löfte och hon nickade sakta, eftertänksamt. Blicken hade redan lämnat hanen och sökte över den glesa växtligheten. Några växter kände hon direkt igen, och andra hade så mycket likheter redan på håll, som de hon var van vid att det gick att anta att de utförde ungefär samma egenskap.
 "Vill du göra det nu på en gång?" trots att tankarna var långt bort, och blicken överallt annars än på hanen så lät hon något förvånad. När han sagt att han skulle bestämma sig väl nere hade hon inte tänkt sig att han skulle ta erbjudandet samma stund se satte tassarna på fast mark.

Navezgane skrockade lätt när hon ursäktade sig, det rörde honom inte så mycket att hon kramat om honom på det viset men han kände att en sån ung varg inte borde lära sig att det var okej att flyga på nästintilla främlingar och omfamna dem.
   Han såg på henne när hon verkade leta efter saker och han suckade litet, hade han gjort fel här? Han hade funderat på det hela vägen ner, och det verkade mest troligt att han skulle gå igenom med det, för om det gick väl så hade han en mycket trevligare tid med ären, funkade det inte helt, då hade han gått igenom det en gång tidigare, han hade inte en enda tanke på att han skulle kunna dö här på botten av Mardouf av något så löjligt som ett helandeförsök som gick snett.
   Hon frågade om han ville göra det nu på en gång och han nickade kort och såg ner på henne.
   "Det eller så snart som möjligt, ingen idé att dra ut på det va? Men om du måste vila först för at ha dina krafter på topp kan vi göra det också, men ja, som sagt, så snart som möjligt skulle vara att föredra."
   Han satte sig ner och försökte följa hennes blick men såg bara växter och andra småsaker som han inte visste vad de skulle vara till för.

"Det är bara det att jag behöver något att skära med" Hennes tänder var inte vassa nog för de fina snitt hon hade i åtanke, inte om hon ville förbättra ärren.
 Sen visste hon att även om hon kunde påskynda läkeprocessen kanske såren inte skulle stängas helt, och smärtan skulle fortfarande finnas där. Ärren skulle strama och den nya huden vara ömtålig. Att ha hjälpande växter skulle inte vara en dålig idé.
"Och vissa växter jag ser skulle kunna hjälpa. Främja helande och blockera smärtan" Den blåa blicken vandrade tillbaka till hanen medan hon pratade, för att se om han förstod. Igår hade han inte ens vetat att chansen fanns och tänkt leva livet ut med de klumpiga ärren. Hon kunde inte se problemet i att vänta tills att hon hade det som behövdes för att förenkla för dem båda. Dessutom skulle han bli liggandes ett tag. Hon kunde hela men var fortfarande ung. Gjorde hon det nu skulle de båda vara fast på platsen tills dess att han var bättre.
 "Och det blir inte perfekt, du skulle behöva vara i vila tills allting är helt läkt, annars vore det ingen idé att försöka alls" Trots hennes låga ålder, och bristande storlek, så var rösten oh blicken sträng och allvarlig.

Några nickningar och ett lågt hummande visade på att han lyssnade på vad hon hade att säga, kanske var det bäst att inte göra det nu på en gång, men han hade ingen annan plan på vad han skulle göra för tillfället förutom att ta sig upp igen på andra sidan Mardouf.
   Han såg på henne och brummade lätt innan han svarade på det första hon sagt.
   "Duger en vass flintasten? Om vi hittar en sån kan jag säkert få den vass nog"
   Han såg sig omkring och såg sedan ner på den stränga lilla vargen igen med ett litet flin.
   "Okej, okej, jag ligger still medans jag läker, låter det bra nog för dig?" Skrockade han och nickade åt henne, han funderade litet på att förstöra trappgången han gjort i klippväggen men lät den ara, om den lille ville ta sig upp igen den vägen senare.

Det verkade som om han förstod att det inte var något de kunde skynda fram, och hon nickade nöjt. Det var bra, då slapp de massa krångel och hon kunde göra det lugnt när hon kände sig trygg.
 "Det borde duga" funderade hon. Hon hade hört talas om vargar med vassa metall föremål, och hon ville så gärna ha en eller två i sin praktik, men som det var nu så tvivlade hon på att det var något de kunde få tag på. Speciellt inte då Navez verkade väldigt ivrig på att försöka så snart som möjligt.
 "Flinta brukar väl finnas närmre flodbanker?" försökte hon minnas att någon försökt lära henne under uppväxten. Samtidigt ville hon bara närmre floden, och sedan när hon var friare i vart hon kunde gå så ville hon följa strömmen och kanske hitta det där djuret hon sett ifrån kanten.
 Ett vänligt leende låg som vanligt på läpparna och hon väntade på att han skulle neka eller bekräfta hennes påstående, kanske börja letandet. Själv visste hon inte riktigt hur flinta såg ut, hon hade bara fått höra om det. Den rödbrune kanske hade bättre koll med tanke på hans krafter?

En kort nickning och ett leende visade att han nöjde sg med hennes svar av att det borde duga, flinta kunde bli väldigt vasst om man gjorde det rätt, och han kunde göra det rätt med krafterna han hade.
   Han nickade ien när hon frågade om vart man kunde finna flinta, han ville sig tro att han hört något liknande, men han höll mest till i bergen och dylikt, så han var inte så van vid att gå runt flodbanker, förutom för att kort stanna till för något att dricka.
   "Jag vet inte, men måhända, jag borde kunna skicka upp stenar som är begravda i dyn med min kraft, får vi se om det du säger stämmer."
   Han började gå mot floden, för nu när han tänkte på det så var han törstig som in i attan.

Med lätta steg följde hon hanen, avtrycken ifrån hennes tassar mycket mindre än hans. svansen vaggade lojt bakom henne och ett konstant leende klädde hennes läppar då hon började humma glatt på en mjuk melodi, avbröt sig bara då och då för att titta på något eller ställa en fråga.
 "Vart kommer du ifrån?" hon var genuint intresserad, och hade många frågor hon ville ha svar på. Skulle de behöva dras med varandra undertiden han läkte skulle det vara bra om hon visste vem han var. De hade bara träffats dagen innan hon påvägen ner hade de inte sagt mycket, utan koncentrerat sig på att inte rfalla mot sin död.
 Tänk om hon planerade på att hjälpa någon som egentlifgen var en hemsk person?
 Fast hur hemsk kunde han vara om han så lätt erbjudit sin hjälp innan hon erbjudit sin? Och så var han så vänlig emot henne.
 Den blå blicken låg emot honom där hon var tvungen att lätt trava för att komma ikapp hans långa steg.

Han gick i lugn takt, han hade inte bråttom, de hade tagit sig ner och det var det som hade varit målet, nu hade de tid att vila och återhämta sig.
   Hon frågade vart han kom ifrån och han suckade kort och täkte tillbaka på hans möte som hade gett honom de sår han nu bar.
   "Blodbergen, urprungligen, men det kom en flock och gjorde sig hemmastadda där, och de är inte vänligt sinnade, som du kan se."
   Han stannade kort för att vrida huvudet mot såren hon erbjudit honom att hjälpa till med, han hade skonat den vargens liv, och han undrade fortfarande om han gjort rätt val, men han ville tro det, åtminstone.
   Han såg på henne och nickade "Vart kommer du ifrån själv, lille vän?"

Blodbergen? Det var därifrån hennes fader fötts, men mer än så berättade han oftast inte. Istället blev han,från ingenstans, kall och frånvarande. Det var läskigt, så hon hade lärt sig snabbt att sluta fråga.
 "Pappa säger att vi föddes i Ötamon, men att vi flyttade till dödaskogen för att det fanns Monster där borta" hon blickade på hanen då hon började prata men såg snart ner på marken mellan hennes tassar där hon gick.
 "Monstren som tog mamma" Atheala underade alltid hur livet hade varit ifall Modern inte dött. Om de kunde få varit en lycklig familj i en fin skog med lysande blommor. Hade hon hört. De hade inte haft det dåligt, men Atheala tyckte inte dödaskogen var fin. Men trots allt hade det fått bli hennes hem, oavsett vad hon tyckte om det, och hon kände att hon kanske hörde hemma där ändå.
"Nu är jag med i Draugai, med Pappas Farfar, och Morfar!" hon log upp mot Navez, ett brett leende som mjukade upp de innan sorgsna dragen i anletet.

Navezgane nickade lätt och såg på den unga tiken när hon talade, hon verkade ha genomgått en del, det var något han kunde känna för, han såg sig själv som en ganska empatisk person.
   Han saktade ner litet så den yngre vargen skulle hinna med honom och sen så satte han sig vid flodbanken när de nådde dit, trippen hade inte varit lång, men den kändes längre efter deras resa nerför skrevan.
   "Jag kan lite om monster, ett tog mitt öra" stumpen viftade till lite som för att understryka hans poäng och han log mot henne.
   "Behandlar de dig väl då? Vart är din pappa nu?"
   Hon hade inte sagt att hon bodde med sin pappa, men nämnde hans släktingar, vilket fick Navezgane att anta att fadern ej längre fanns i bilden.

Att den större hanen frågade om plural när det kom till hennes äldre släkting for helt ovan hennes huvud.
 "Ja Iwaku är snäll, men Pappa verkade aldrig tycka om honom ändå" Nej när hon tänkte på det så hade fadern aldrig slappnat av i närheten av den stora hanen, faktum var att han som best hade varit svalt ointresserad.
 "Pappa gick med Alinan för att hälsa på mamma sa han" då Navez stannat hade hon slagit sig ner brevid honom, och såg nu upp på hans enorma gestalt. Om hon försökte se honom i ansiktet för länge skulle hon få nackspärr.
 "Jag tror inte han orkade vara kvar och se oss varje dag, faktiskt" hon såg ner igen, den blåa blicken fäst i vattnet framför dem. Det forsade lugnt just här, och var inte djupt, hon kunde se bottnen.
 "Vi påminde nog honom om henne, hela tiden. Hans mamma var också kvar i Ötamon" Kanske var det mycket personliga ting att erkänna för en främling hon känt i två dagar, men hon var ovan att prata med främlingar, och det hade legat i hennes sinne som en röta sen fadern lämnat dem.

Det slog honom som lite udda att hon bara svarade om en person istället för två, men han skulle inte kommentera närmre på det.
   Han skrattade litet och såg på den unga tiken när hon förklarade vart hennes far var nu.
   "Jag vet inte vem Alinan är, lilla du" sade han och såg upp, mot kanten av Mardouf, det kändes som om att klättra upp igen knappt skulle vara värt det.
   Den unge fortsatte att tala och han suckade lätt och vred på huvudet litet smått.
   "Så han lämnade er bara? Förvarnade han er åtminstone? Eller stack han bara?" Om han bara lämnade sina valpar bakom sig kunde han inte kalla sig för deras fader, i Navezgane's ögon.
   Han verkade inte bry sig så mycket om att de praktiskt taget var främlingar, att dela historier med främlingar var så han levde sitt liv.

Ett ursäktande leende drog i mungiporna, självklart visste han inte vem Alinan var. Hur skulle han kunna veta det?
"Det är min syster, fast vi är inte lika alls" Alinan var ljusare, och grå. Med fina lila ögon, som pappa.
"Nej vi fick välja om vi ville följa med, det var bara Alinan som följde med honom medan jag och mina två andra systrar stannade" förklarade hon snabbt. Navez fick absolut inte tro att hon hade en dålig pappa! Han hade pratat med dem om att gå tillbaka länge, och han hade sett till att de var redo för världen innan dess.
"Pappa är inte dum, men han var ung när han fick oss. Bara lite äldre än jag själv, och Mamma dog" hon såg bort ifrån honom igen, rösten var något sorgsen, men hon hade lärt sig att det var okej att tänka på det.
"Pappa blev ensam med fyra små tikar, när han själv inte ens var vuxen" det måste ha varit jobbigt, att förlora den han älskade och behöva vara stark ändå.

Ett kort skrockande åt hennes lilla förklaring visade att han inte tagit illa upp, han mindes själv hur det var att vara ung och snabbtänkt.
   Han nickade när hon förklarade om fadern med, det var bra, han skulle kanske ha följt med henne tillbaka annars för att se till att hon hade det bra, men tanken släppte han snart, hon var ju vara en främling, trots allt.
   "Lite oansvarigt, men det är så det är att vara ung och dum, antar jag" han nickade igen och suckade.
   "Så, vad ska vi göra nu då, vad är planen, du lilla?" Det var hon som ville till botten, han höll henne sällskap och lyssnade till henne för stunden.