När de nådde Numoorislätten hade de delat upp sig, hon och Molok, för att kunna täcka mer mark i sitt sökande. Trots löftet om att återförenas efter bara ett par dagar hade Nomës hjärta känts tungt och ihåligt när hon fortsatte åt sitt håll. Var det inte hon som hade lovat att aldrig mer lämna Moloks sida? Ändå tvingade hon sig att fortsätta, tvingade sig att skjuta undan oron och katastroftankarna. Lÿs behövde henne också, och hon hade bara ett par ögon trots allt. Hon kunde inte hålla koll på alla hela tiden, hur gärna hon än ville. Vid sin sida hade hon Åska och Mörkö, och deras närvaro gjorde att Moloks frånvaro blev lite lättare att bära. Det var som att ha små delar av honom hos sig trots allt.
    Inte lång tid efter det att de skilts från Molok hade hon fått syn på något i det höga, gulnade gräset. Hjärtat dundrade i bröstet när hon skyndade fram för att se efter, och sedan – stannade det. Nomë frös i alla sina rörelser. En fruktansvärd, förlamande kyla lade sig över henne, och lungorna glömde hur man andades. Hon glömde allt; Åska och Mörkö, Molok, Bael som också var ett borttappat orosmoment. Plötsligt såg hon ingenting omkring sig utom det som vilade i gräset framför henne.
    Det var ett vargskelett, av storleken att döma en ung varg; benen var små och blankputsade av regn och solsken. Om det bara hade varit detta hade Nomë kanske kunnat övertyga sig själv om att det inte var Lÿs, att det måste vara någon annan ungvarg – men runt omkring benen låg också vita, lockiga pälstussar. Det var dotterns päls; sådana lockar kunde bara tillhöra Lÿs.
    Nomë hade sjunkit ner på marken intill skelettet, och med nosen begravd i en av pälstussarna hade hon sedan blivit liggande så i ett och ett halvt dygn. Hon hade gråtit tysta tårar tills de tog slut, sedan hade hon vrålat rakt ut tills rösten blev alltför svag för att bära, och efter det hade hon bara legat utmattad och orörlig intill dotterns vita ben och mumlat ord in i marken. Förlåt mig. Förlåt mig. Förlåt mig.
    Någonstans var hon medveten om att hon förmodligen skrämde Åska och Mörkö. Ibland återvände hörseln till henne så pass mycket att hon kunde höra deras ängsliga röster som frågade vad de skulle göra. Nomë kunde inte svara. Hur skulle hon veta vad de skulle göra? Hon hade ingen aning. Då och då fick hon lust att morra åt dem att sluta fråga, eller ge sig iväg och låta henne sörja ifred. Men hon hade inte ens energi nog till att lyfta huvudet. 
    Vid ett tillfälle i den dimmiga sörja som var hennes medvetande noterade hon att Mörkö talade till henne om någonting, någonting han hade hittat. Ett namn. Bael. Det tog en stund för Nomës hjärna att göra kopplingen mellan namnet och den bruna fakarg som var barnens farfar. Var han också död? Alla dog, tänkte hon cyniskt. Vi måste berätta för pappa. Vi måste gå nu! Men hon kunde inte. Kunde inte lämna Lÿs. Förstod de inte det?
    Till slut verkade Mörkö ha bestämt sig för att ta saken i egna händer; han var där och sedan var han inte där, vilket måste betyda att han hade gått för att hämta Molok själv. Nomë kunde fortfarande inte röra sig, fast en del av henne kämpade för att göra det – Mörkö fick inte gå själv, det visste hon, hon måste skydda honom – men hon kunde inte. Så hon slöt bara ögonen igen och lät honom gå.