Solen låg halvt gömd bakom den böljande horisonten. Dess brinnande avskedsljus färgade vattnet i den breda ån till gyllene silke. Rök hade tagit värn mot kvällen på en liten udde som stack ut i vattnet. Det var inte så mycket av egen vilja som av nödvändighet. Att jaga, både på land eller i luften, hade blivit nästan omöjligt. Misslyckandena var för många för att ens vara värt att försöka. Däremot hade han insett att fiska desto förmånligare, men det var en opålitlig jakt. En jakt som innebar väldigt mycket tålamod, något han alltid haft väldigt lite av. Men Rök hade inte så mycket till val längre, och det hade börjat synas. Pälsen var frissig och lockarna låg i klungor. Han hade förlorat en del i kroppsmassa som påföljd av sitt förlorade jaktsinne, och att han inte längre kunde flyga på samma sätt.
     En låg, frustrerad morrning lämnade honom när han missade en lax som hoppade motströms. Rök föll tillbaka i väntande position, sittandes i det låga vattnet. Den långa, lockiga pälsen flöt runt om honom som tjock, svart dimma.
     Ljudet av sand under tassar nådde honom. Det var inte första gången en nyfiken förbipasserare beslöt sig för att närma sig honom. Floden som genomsyrade slätten var ett ganska välbesökt vattendrag, tyvärr. Uttrycket han vände sig om med var inte argt, men tydligt missnöjd för att förhoppningsvis avskräcka besökaren.
     Minen slätades ut av förvåningen. Molok. Rök pressade samman sina käkar, och vek avfärdande bort blicken ner i sanden. Känslor rörde sig avlägset i honom, slingrade sig som en skadad orm. Han försökte ignorera dem, men som genom ett nålstick nådde en ändå fram. Skam. Inte skam för vad han gjort, eller hur det fått hans familj att känna, utan skam för hur han såg ut. De hade alltid jämfört dem med varandra, och Rök hade hatat det, men nu kunde inte han förneka det. Ärrbildningen över hans öga var minimal, men hans tidigare becksvarta iris hade blivit grå, precis som hans.
     “Vad vill du?”

Senaste tiden hade det känts som om han levt i ett vakuum eller i en tid som stod stilla. Varenda dag kändes som en minut eller en evighet - Molok kunde inte avgöra längre. Det spelade ingen roll om det var månen som spred sitt kalla sken över honom eller den värmande solen - allt var bara en enda lång tidslöshet.
    Molok hade gett sin partner, och själsfrände, ett enda löfte. Det löftet hade omvandlat honom till ett vandrande spöke, med ett mål i sikte. Han hade lovat Nomë att leta dag och natt för att hitta deras dotter, och det var precis det han hade gjort. Han hade rört sig likt en osalig ande genom flera av landets områden utan ett enda litet spår av dottern. Molok vägrade inse att hon var borta. Det skulle innebära att han misslyckats med den enda uppgift han brytt sig om i livet. Den uppgift som faktiskt spelade någon roll.
    I sitt desperata sökande efter sin dotter fann han sig plötsligt öga mot öga med sin son. Det var som om gudarna hånade honom. Rök hade gett sig av självmant. Hade hon också det?
    “Rök,” hälsade han. Tröttheten var skriven i Moloks anlete, och kanske var det orsaken till att han inte lade märke till sin sons tillstånd direkt. Kanske var det även det starka reflekterande skenet från solnedgången som gjorde att det tog ett par sekunder innan han såg i vilket skick Rök var i. Den annars så vackra pälsen var spretig och klumpig på sina ställen och värst av allt var skadorna och det tomma, gråa ögat. Molok och Rök hade alltid varit varandras motsatser - men också varandras likheter. Nu blev det mer tydligt än någonsin, hur lik Rök var honom. Det var som om sonen blivit en skugga av sin far.
    Molok försökte att söka efter Röks blick, men det var tydligt att han inte ville se på honom. De hade aldrig haft den relation han önskade, och det var ingen annan än hans eget fel. 
    “Du är skadad,” konstaterade han tyst. “Får jag hjälpa dig?”

     “Pfft,” han ryckte obrytt på axlarna till svars, ändå fanns det något avvisande med hans uppsyn. Rök blängde på honom över axeln med sitt friska öga. “Vad menar du? Ser det inte ut som att jag klarar mig bra?” Ironin framhävde missnöjet ännu mer. Rök hade fått hjälp av en familj naktakivargar i Kawazatri, men bara med det mest akuta innan han sökte sig bort från djungeln helt. Den sista läkningsprocessen tog lång tid, och det var bara av princip som Rök inte ville låta Molok hela den sista biten. Envis, trotsig princip.
     “Om du så gärna vill hjälpa till,” fortsatte han bittert, “kan du få äran att fånga en lax åt mig, så jag slipper sitta i det här kalla vattnet.” Rök reste på sig för att ge Molok hans plats.
     “Ansträng dig inte,” muttrade han när han passerade.

Molok förvånade eller skyggade inte direkt över Röks ointresserade beteende. Snarare var han förvånad över att den yngre inte bett sin far att dra åt skogen i stället. Han var inte heller den som tog åt sig av sonens missnöje.
    “Okej,” svarade han. Det skulle inte hjälpa att argumentera mot en envis tonåring som redan bestämt sig. En fundersam rynka bildades i hans panna, och han vände blicken mot sonen.
    “Om jag fångar en fisk åt dig, får jag då hjälpa dig med dina skador?” Frågade han. Han visste inte hur länge Rök suttit här, men med tanke på hans skick kunde det inte blivit många fiskar som mättat hans mage.

Rök blängde på honom ett ögonblick. Det hängde arroganta, avfärdande kommentarer i luften, men orkeslösheten gjorde att han inte kämpade emot. Istället suckade han besegrat och vände bort blicken igen.
     “Om du fångar en tillräckligt stor fisk så.” Det var det närmsta han kunde komma ett ja tack. Medans Molok fiskade försökte Rök reda ut tovorna i pälsen. Det tog inte lång tid förrän Molok hade fångat ett par fiskar. Betydligt snabbare än han själv skulle lyckats med. Han hade aldrig varit en fiskare, och när han ännu inte vant sig vid det förändrade djupseendet var det ännu svårare. Om än det var svårt, så var det lättare än all annan jakt.
     Rök åt halva fisken innan han höjde blicken och såg på Molok igen.
     “Vart är Nomë?” Rök visste inte om han skulle kalla henne mamma längre, om han fortfarande hade rätt till det efter att ha lämnat dem utan ett endaste farväl. Men också, fanns det någon familjeband att vidhålla, mer än det blod de delade? Rök visste inte om han någonsin känt något för dem, mer än det de lärt honom som ung.

”Det var väl något du inte visste om mig?” Molok gav sin son en seriös blick. Han syftade på de tre stora fiskarna som låg framför hans tassar. ”Jag är en mästerlig fiskare, kanske den bästa i landet. Tror jag fångat den allra största fisken i hela Numoori.” Ett litet försiktigt leende hade letat sig fram på hans läppar, men han visste inte om Rök skulle besvara det.
   Han kände plötsligt ett stygn av nostalgi. Det här påminde honom om när han själv återfått kontakten med sin egen far efter att ha varit ifrån varandra hela livet. Molok hade hatat honom till en början, men med tiden hade han förlåtit och gett honom en chans. Han hoppades att Rök en dag skulle komma till samma insikt.
   ”Din mamma, menar du?” Molok försökte dölja besvikelsen i sin blick. Visst, han hade accepterat att inte bli kallad pappa – det var inte något han förtjänade. Men Nomë? Hon hade alltid funnits där för dem, fostrat dem och skyddat dem när han inte funnits där. Hon förtjänade inte att få den titeln tillbakadragen.
   ”Hur tror du att hon mår Rök?” Han hade sänkt rösten nu. Det vilade något mer seriöst i hans tonfall. ”Hur tror du att en mamma känner efter att hennes son lämnar, utan förvarning? Och sedan… sedan försvinner hennes dotter – spårlöst? Vad tror du hon känner för känslor?”

Rök drog åt sig en av fiskarna men gav ingen antydan till att han ens hört Moloks tillkännagivande. Det var med största sannolikhet inte sant, och även om det var det så fann han det inte särskilt imponerande.
     Även om det inte hördes i rösten kunde Rök inte låta bli att känna det anklagande som låg i orden. Den svarta blicken såg inte på honom förrän han talat klart. Öronen var lätt tillbakadragna; ett svalt missnöje.
     “Jag undrade vart hon var - inte hur hon mådde,” påpekade han kallt. Om Molok försökte frammana några känslor hos honom lyckades han inte med mer än irritation. Rök kände inte längre skuld för de val han gjort.
     “Men eftersom du tog upp det, jag mår bra, tack som frågar.” Ett avfärdande skrockande lämnade honom. Han vände honom kinden igen.
     “Antar att det är Lÿs som dragit. Jag vet inte vart hon är, om det är det du undrar.” Det kändes självklart att det var därför Molok tagit kontakt med honom. Lÿs hade alltid varit en knytpunkt i familjen, trots hennes outhärdliga sätt. Den mörka blicken föll på fisken, men han hade plötsligt ingen lust att äta den längre.

Molok försökte hålla inne frustrationen som börjat växa inom honom. Rök var inget annat än en vuxen tonåring – och de visade sig tydligt nu. Där fanns ingen förståelse eller eftertanke vid hans beslut. Dem var så lika att det nästan skrämde honom. Skrockandet, ironin, irritationen. Molok önskade att Rök inte skulle bli som honom, åtminstone inte den han en gång varit – den han intalade sig själv att han lämnat bakom sig.
    ”Så hon har inte slagit följe med dig?” Frågade han misstänksamt. Hade Rök fått instruktioner av Lÿs att inte berätta? Men nej, det var inte likt henne. Hon skulle aldrig lämna sin familj på det sättet. ”Det är som hon har gått upp i rök.”
    Det hopp som väckts inom honom när han stött på Rök släcktes nästan direkt. Om Lÿs inte var här… Vart var hon då?
    En djup rynka hade bildats i hans ärrade panna. Han insåg dock att det inte var rättvist mot sin son att grunna så öppet om deras försvunna dotter och syster. Det var inte hans ansvar som bror att bära på.
    ”Förlåt, att jag inte verkar bry mig om dig. Det gör jag, mer än du inser. Men jag tänker inte tvinga dig till något du inte vill heller. Dessutom vet jag att du är i liv och du verkar ändå klara dig relativt bra.” Molok hade vänt bort blicken från Rök. ”En dag hoppas jag att du accepterar mig för den jag är, oavsett om det inte var den du hoppades på.”

Rök suckade, den stela bitterhet han bar som fasad krackelerade långsamt. Han var trött. Utmattad. Han längtade hem till något som inte fanns, något som aldrig funnits.
     “Du behöver inte förklara dig,” svarade han, men lät inte lika avvisande som innan. 
     “Jag vet inte, men den Lÿs jag kände skulle aldrig frivilligt lämna er. Inte utan att säga något iallafall.” Rök såg på honom igen. Moloks något uppgivna uppsyn förhindrade honom inte från att fortsätta: “Hon kanske är död.”

”Ja,” svarade han lågmält, ”den tanken har slagit oss. Men vem och varför…” Molok skakade frustrerat och tröttsamt på huvudet. Han kunde inte förstå hur det inte fanns några spår efter dottern. Ingenting av den lockiga långa pälsen som man annars fann lite här och var, men nu – ingenting.
    Molok mötte sakta sonens mörka blick.
    ”En dag får vi kanske veta. Men snälla, var försiktig.” Han tvekade någon sekund, innan han fortsatte. ”Du är alltid välkommen hem igen, om än bara för att säga hej. Förstår att du lämnat oss bakom, men om du någonsin behöver hjälp eller vila… så är det bara att ropa.”

Rök hade inte lämnat honom med blicken. Tomt såg hon på honom, begrundade den oro och det vemod som tydligt fanns där.
     Kanske fanns det en förväntan att han skulle känna något av det Molok sade. Både av Molok men också av han själv. Istället fann han bara sig tyst stirra, oförmögen att känna något alls. Erbjudandet kunde lika gärna varit det från en främling. Han insåg att han förmodligen behövde säga något.
     “Okej,” fick han ur sig, med en ton som nästan lät förvirrad, som om han inte riktigt förstod vad han sagt. Tystnaden föll och Rök tittade ner på fisken han dragit åt sig.
     “Tack för fisken.”

Molok satt kvar, men sade inte så mycket mer. Istället väntade han tålmodigt på att Rök skulle äta upp, och hjälpte honom sedan med ögat. Rök insåg inte hur obekvämt och utmattad han blivit av sin skada förrän den var helad, men tackade ändå inte. När Molok var klar och sa ajdö svarade Rök honom inte.

[Avslutat]