Med tysta steg tassade den lilla ljusa valpen fram i den långa mörka korridoren. Den färgade svansen låg tätt mellan hennes små ben och öronen tätt emot den tjocka håriga nacken. Natten hade lagt sig för länge sedan, hennes syskon låg som en klump mullvadar i Ayiras bädd. Själv var inte hennes silvriga moder där och Poppel kunde inte somna om, skuggorna i det mörka rummet var mer skrämmande än vanligt.
Hon stannade utanför en öppning och tittade in, där inne visste hon att Mara bodde och befann sig. Poppel ville inte erkänna det men hon tyckte om den läskiga vresiga ungtiken, hon var imponerad över styrkan och repsekten Mara bar. Poppel svalde hårt och fortsatte vidare, hade hon gått in dit så hade Mara antingen kastat ut henne lika fort eller bara gått med en äcklad fnysning.
Med en tung suck stannade den lille igen utanför en ingång och tittade in. Där inne låg Vassya och Tenn, försiktigt gick hon in och satte sig en liten bit från dom. Kände sig lite skamsen, hon ville verkligen inte väcka någon av dom för något så töntigt.

Det var sent, men än hade Vasilisa inte somnat. Bredvid henne andades Tenn tungt, och det värmde hennes hjärta att veta att han var där, hos henne.
   Ljudet av små steg fick Vasilisa att slå upp ögonen och se sig omkring i lyan. Där, en bit bort från dem kunde hon urskilja en liten gestalt. Förvånat höjde hon försiktigt sitt huvud för att inte riskera att väcka Tenn; trots att hon visste att det var nästan omöjligt att väcka honom.
  “Poppel?” Viskade hon omtänksamt och varmt. Vasilisa undrade vad en av Ayiras valpar gjorde uppe så sent, och varför var hon ensam? “Vad är det hjärtat?”

När Vassya rörde på sig och talade till henne försvann skammen och dom små bruna tassarna rörde sig närmare den stora mörka tiken. "Jag kan inte somna om." sa hon med en låg liten röst och satt nu så hon kunde röra vid Vassyas nos med sin lilla bruna. "Mamma har inte hunnit hem än och skuggorna är så läskiga inatt." Ayira befann sig mer eller mindre alltid runt dom små om dagarna men passade på att samla saker hon behövde på nätterna då valparna sov eller dom flesta i flocken var hemma. Hon hade stort förtroende i dom andra. Inte att dom skulle sköta om dom små men hjälpa henne ibland. "Får jag sova bredvid dig inatt?"

Vasilisa lyssnade på valpens sköra röst. Hon var medveten om att Ayira var ute på nätterna. För att hjälpa till försökte Vasilisa att då och då kolla till de små knytena inne i flocksysterns lya om nätterna, men idag måste hon ha missat att en av dem inte somnat ännu.
    “Självklart får du det Poppel.” Viskade hon. Hennes egna valpar hade blivit så pass stora att de hellre sov i sina egna lyor, och hon var tvungen att erkänna att hon saknade det.
    Vasilisa flyttade på sig aningen så att Poppel skulle kunna lägga sig ned bredvid henne utan att klämmas mellan de två vuxna. Med en mjuk rörelse drog hon valpen intill sig och ett litet busigt leende spred sig på hennes läppar.
    “Jag bara varnar dig”, hon sänkte sitt huvud mot hennes. “Tenn snarkar.”

Ett litet försiktigt leende växte fram och hon kurade ihop sig tätt vid den stora mörka tiken. "Han kan inte snarka värre än Timo." fnissade hon fram lågt och den ljusa svansen slog till lite grann. Det tog inte många ögonblick så hade den lila ljusa somnat. Skuggorna var inte lika farliga när någon stor, stark och modig fanns i närheten. Fanns ingen modigare än hennes mor men Vassya var nära på. Kolzak kanske var stor och stark men Vassya var modigare, mycket modigare.

Vasilisa log i mörkret. Hennes huvud låg tätt intill den lilles kropp och hon hörde Poppels andetag bli allt mer långsamma och djupa tills hon hade fallit in i en djup sömn. Det kändes bra att kunna vara till någon nytta. På senare tid hade Vasilisa känt sig osäker på vad hon höll på med. Hennes barn var stora nog att klara sig på egen hand nu, och spenderade inte speciellt mycket tid med någon av föräldrarna. Trots att de var nära henne, så kände hon en saknad. Hon saknade att höra deras valpiga gnyenden i sömnen, känna deras värme, eller att höra deras busiga tjafsande när de låg för tätt intill varandra och någon andades lite för högt.
    En lång utdragen suck lämnade henne och hon gav Tenn en varm blick där han sov med munnen halvt öppen, dreglandes. Han var ett säkert kort, hon visste att han alltid skulle finnas vid hennes sida så länge de båda andades.