Virel gick genom öknen och njöt av känslan av sanden mellan tårna, det här var hans esse, sanden var en del av honom, och solen som brände hans päls var underbar tyvärr höll inte alla med. Han sneglade mot Midnight, En udda filur, gillade inte solen, det fick vara varmt bara det var mörkt, och här i ökensolen fanns det inte många skuggor, vilket förde dem på väg mot savannen i öster. Där fanns det träd, och träd gav skugga. Med ett leende mot Midnight tog han till orda
"Varför inte berätta lite om dig själv?"


(Dåligt, men kände att det var dags att starta detta roll nu)

Skuggorna dansade över sanden, försvann som dem kom. Solen skrattade åt honom. Träd uppenbarade sig meter framför honom, kastade långt, underbart, mörker. Sjöar trädde fram från ingenstans, förde vågor av kallt, inbjudande vatten. .. .. .Vänta, vatten?
Han blinkade ett par gånger, förvånad över sig själv. Om han hallucinerade vatten låg han dåligt till. Regnet, sjöarna, bäckarna, haven. De drog hans krafter. Inte lika mycket som det förbannade ljuset, men det var ändå en svaghet för honom. Om han på riktigt ville se, nudda, vätskan var någonting allvarligt fel. Solen skrattade åt honom igen. Det var förmodligen också en hallucination, men det var oerhört irriterande. Sedan, som för att försöka lugna ner honom, strök den honom varsamt över ryggen med ett par andra plågsamma strålar. Vilket inte fick honom att lugna ner sig.

Öknen gjorde honom paranoid.
Dofter av rådjur passerade hans nos, medans gasseller glatt hoppade förbi.
Blicken gled till Virel. Var denna hane ytterligare en inbillning, skapad för att han var ensam i ödemarken? ... Han hoppades inte det. Det kändes inte så. Frågan hanen ställde kändes riktig. Fotstegen i sanden. Takten när han andades.
Bara Virel ledde honom ut härifrån snart.
"Ja, var ska man börja? Familjen? Historian? Flock och sådant?"
Han kastade en frågande blick på den andra, lät honom välja vad han skulle berätta först.

Virel såg på honom med lugn i ögonen och ett leende på läpparna "börja där du vill börja, och säg bra det du vill säga, inget mer, inget mindre" Han log brett och såg mot horisonten "Själv har jag mycket jag inte berättat om mig, mörka hemligheter" hans ansiktsuttryck blev mörka och arga för en sekund och ändrades snabbt tilbaka till det vanliga leendet.

Han gav ifrån sig en suck. Det fanns mycket, och han var inte säker på vad han skulle hålla för sig själv och vad han skulle berätta. Hans barndom, uppväxt var ingen hemlighet precis. Han själv hade inget ont förflutet, eller han betraktade det inte idag som ett. Han skrattade tyst, lugnt.
"Mörka hemligheter säger du?" Han gjorde en paus, stannade upp för att betrakta en varg som hade dukit upp längre fram, för att försvinna med en vindpust. Hallucinationer vart man än gick. 
Han fortsatte gå som om ingenting hade hänt. "Du behöver inte berätta. Jag börjar med min egen historia istället. Som liten övergavs jag med mina syskon, fick klara mig själv resten av mitt liv. Slut!" Han skrattade igen, högre denna gången men med samma lugn, som om han inte riktigt brydde sig om det.
"Har du någon familj? Om familjen angår hemligheterna behöver du inte svara." Men ändå spetsade han öronen och tittade nyfiket på honom, ifall han skulle välja att säga något.

Virel lyssnade med spetsade öron på vad Midnight hade att säga, hans historia var kanske inte jättesorglig, men tillräckligt för att påverka Virel till att berätta sin historia 
"Nej, jag har ingen familj, men jag hade en, de dog i just den här öknen när jag bara var ett litet barn, så jag flydde till savannen" Han kollade mot horisonten och tystnade ett tag, och hans blick blev tom, som om han inte var närvarande 
"Och där fick jag en ny familj i form av en adoptivpappa, han tog hand om mig och uppfostrade mig till att bli en fin tik, men när jag vuxit upp så började han... göra saker mot mig" Han kollade in i Midnights ögon med en tår rinnande ner för kinden 
"En dag fick jag nog och dödade honom, och återvände hit, resten vet du redan..." Han suckade och kollade på Midnight "Men det förflutna är förflutet, eller hur?"

..Och Virel berättade.
Midnight lyssnade noga på historian, även om det kanske inte såg ut så då han koncentrerade sig på att ignorera bilder som hoppade upp framför honom, ville ta ifrån honom sin uppmärksamhet. Fast även om han hörde på berättelsen kunde han inte riktigt känna medlidande, inte så mycket som han ibland velat. Han hade varit med om hemska saker själv i sitt liv, men brydde sig knappt om dem något mer - och de känslorna, att känna sig sviken, ensam och försvarslös var ingenting som ville göra sig påminnt på nytt.
Virel's tårar började falla, eller iallfall en som syndes ner för kinden.
"Varför berätta, om det smärtar dig så?" Han hade mycket väl sett hur sin färdkamrat hade reagerat, det såg ut som om han hade varit i en annan värld - eller, inte här bredvid honom i alla fall.
För att bevisa för den andra att han inte hade missat ett ord fortsatte han. "Varför återvända, till platsen där de dog? Det finns gott om andra områden här omkring, med både värme och sand." Han gav honom en frågande blick, för att sedan vända den frammåt och sluta ögonen, instämma. "Ja. Det förflutna är förflutet."

virel såg upp på Midnight och hans drag mjuknade och ett leende kröp fram "Varför?" han fnissade "För att ifall jag inte talar om det, hur ska du då lära känna mig? och hur ska jag då komma över det?"

Han tystnade vid Midnights andra fråga och lendet dog lika snabbt som det kommit "Min... pappa... brukade tala om en flock" Ordet pappa dröp av hat och förakt, då han inte menade sin biologiska utan den andre, den som uppfostrat honom "en kraftfull flock i öknen, och jag tänkte, om jag går med i den flocken, om jag går med alla dem vargarna så kanske jag kan stoppa sådant, jag kanske inte bara blir den som står vid sidan av och ser folk dö" hans röst blev högre och mörkare för varje ord och till slut nästan skrek han "Jag var där! jag var där, men jag kunde inte göra något! ifall jag bara hade varit starkare, om jag inte varit ensam, då skulle jag kunna haft en familj... jag skulle kunna haft ett liv..." han kollade upp med tårar rinnandes igen, han hade fått sitt liv bestulet av en varg, nu var han fast besluten att göra det lättare för vargen framför honom "... och därför vill jag hjälpa dig nu, det känns som jag är till nytta..."

Sant. Att tala ut hjälpte. Specielt med någon som verkligen lyssnade, förstod. Döda bytesdjur hörde inte. Fångade möss, fåglar kunde inte.
Flocken.. Devils? Virels anledningar var vettiga, men det var nog fel flock han sökte till. Han var inte säker på att det var en grupp som undvek död. Men hans tankar och rykten han hört kanske var felaktiga? Han tvekade på det.
Nu kände han däremot medlidande, men det var inget han visade öppet. Det var obehagligt att se hur den andra reagerade. Är det så här döden kan påverka andra? Han kände sig dålig, undrade hur han själv hade kunnat tycka strid och sådant vara roligt tidigare i sitt liv.
Han log, ett försök till et tröstande leende. "Du är till nytta. Utan din hjälp hade jag förmodligen redan törstat ihjäl vid det här laget. Eller brunnit upp, tack vare ljuset." Det andra hade en underton av skämtsamhet, han ville få Sandvargen att sluta gråta.

Virel såg leendet som Midnight erbjöd och började smått le själv, fast tårarna kom fortfarande fram "Visste du att du är den andra vargen jag träffar som inte är en släkting?" han log mot Midnight 
"Det kanske är därför som jag tycker om dig så mycket... talar om allt detta" 
Tårarna dog sakta ut och han satte sig ner och kollade mot horisonten "Vi borde kunna vara där ganska snart om vi går non-stop under natten, kanske vid imorgon någon gång" 
han såg på Midnight igen och begrundade vargen, han visste inte om det var en hane eller tik då den enda vargen han stött på utom sig själv var hans adoptivpappa, och han var ju en hane. Men han luktade som Virel, och Virel var ju en tik... han förstod sig inte alls på världen...
han skakade på huvudet och log, kanske skulle han bara fråga? "Uhm..." han tystnade det var för pinsamt trots allt, så han väntade på midnights respons istället...

Virel log iallafall.. "Nej" Han var förvånad, men det var ingenting som doldes, I hela sitt liv? Det var länge. Hade Adoptivfadern hållit honom ifrån andra? Det kanske var en förhastad tanke, men som hans kamrat talade om honom så riktades anklagelserna genast ditåt, även om det kanske bara hade varit ren och skär otur det gällde.
Han kom upp brevid sandvargens sida, men stannade istället för att sätta sig ner. Skulle han börja vila nu skulle han säkert inte ta sig upp igen, för utmattad av den ständiga plågan ovanför honom.
"Det låter bra." Natten var skönare att resa på, och färden skulle bli mycket enklare. För honom i alla fall. Vad Virel tyckte eller kunde göra åt den blivande kylan visste han inte, men eftersom att hans vän levde där så antog han att kamraten skulle komma på någonting.
Virel började säga något men tystnade, någonting som drog hans uppmärksamhet. "Är det någonting du undrar?"
Virel var fri att fråga vad han ville, Midnight brydde sig ändå inte riktigt om vad han avslöjade för en vän.

Virel skulle ha rodnat ifall det gick, men pälsen skulle isåfall ha täckt över den "Ja, men jag är rädd för hur du ska reagera" Han såg på Midnight och nästan skakade av förvirring. "Vad är du?" Han insåg snabbt hur dett lät och omformulerade frågan "Är du hane eller hona?" han såg ner i marken, Midnight måste tycka han är en idiot nu... det borde väl vara uppenbart?

Midnight ryggade inte. Med tanke på vad Virel tidigare hade berättat så var det inte särskilt konstigt att den andra inte visste. Om hans adoptivfar hade uppfostrat honom till en tik, och han inte hade träffat någon mer.. Hur skulle han då veta?
"En hane." Svaret var lätt, som om det hade varit en vardaglig fråga han precis hade svarat på.
Om Virel hade varit någon annan, någon han knappt kände, hade reaktionen varit helt annorlunda.

Virel såg ner på marken, detta ledde honom att fundera ännu mer, om Midnight var en hane, men doftade som Virel, och Virel var en hona, då borde hanar och honor lukta likadant. Och vad var det då för skillnad? "Jag fattar inte" suckade Virel och skakade på huvudet "Hur funkar allt det där?" han gjorde en gest mot Midnights håll för att indikera vad han menade "Och sen det här?" han tittade på sig själv och suckade igen

..Hur skulle han svara på det här? Han blev genast osäker. Det skulle vara lättast att bara dra en lögn, men han var tvungen att berätta. "D.." Han började på en mening, tystnade nästan genast. Hur skulle han formulera sig på rätt sätt? Funderingarna, han själv koncentrerad på hur han skulle berätta det - det hela formade en tystnad längre än vad han först hade tänkt. Sandkornen var så många - någon av dem borde väl ha en åsikt? Nej, för sand har inget medvetande.
Till sin förfäran så fanns det ingenting annat att säga; han var tvungen att berätta. "Du.." Återigen en paus, han tvekade på att fortsätta. "Är egentligen en hane, du med - vad än din far uppfostrade dig till."
Han väntade spänt på hur den andra skulle svara. Hade han vält omkull dennes uppfattning om världen nu, eller skulle Virel bara smälta det han hade sagt?

Virel satte huvudet på sned under Midnights tystnad och väntade tålmodigt på ett svar, men när svaret väl kom såg han chockerat på Midnight "Hur menar du nu?" Hans ögon spärrades upp litet grann "Han sa även att bara hanar och Tikar fick göra..."
 han tystnade, han menade våldtäkterna i sin barndom, han såg ner i sanden och började viska, som om han talade till den, som om Midnight inte skulle höra... det var hans och sandkornens hemlighet "Bara hanar och tikar som älskar varandra väldigt mycket" 
han såg upp men viskade fortfarande "Om han kunde göra så, hur är jag då en hane?"

Hans vän var chockad.
Även om Virel inte nämnde ordet förstod han vad han menade.
"Det är ingenting jag kan svara på." Han grimaserade, sandvargens bakgrund var verkligen hemsk. "Du har alltid varit en hane, sedan födseln, det är bara han som har lärt dig fel. Och helt klart gjort fel." Han rös vid tanken, blev illamående. Hur kunde vissa göra så? Kunde dem inte skilja på rätt och fel? Han må själv ha slagits, stridit för bara nöjets skull men det fanns faktiskt en gräns; en gräns som adoptivfadern uppenbarligen hade korsat för länge sedan.

Virel såg på Midnight med stora ögon, var han en hane? Hade han alltid varit det? Han mindes små minnesbilder av sin mamma från när han var valp, hade hon luktat likadant som pappa?
"Kan man inte vara en Tik, trots att man är hane?" Virel spetsade öronen, Midnight lärde honom mer om världen än vad hans Pappa gjort, och han motbevisade, även annat som hans pappa sagt, vad var lögn och vad var sanning? Allt Virel visste kunde vara en lögn, hela hans värld kunde vara falsk. Han suckade och såg på Midnight med längtan i ögonen, den första varg han träffat... och den första varg som inte ljög för honom. Vad var detta? han skakade på huvudet och ignorerade det

"Ehm, tjaa.." Egentligen inte. Om man var tvåkönad kanske, men annars..  "Det.." Det här var någonting han verkligen inte visste vad han skulle svara på, men han försökte iallafall. "Det går nog inte, nej, men man kan vilja vara." 
Det kändes lite som om han lärde en valp, och han märkte att det smått började ta på hans tålamod - även om han fortfarande stod ut med det, och skulle göra det ett bra tag till. Frågorna kändes svårare och svårare att besvara. Virel gav honom plötsligt en längtansfull blick. Samma obekväma känsla som tidigare, då Virel hade frågat om han hade någon partner, uppstod - även om han den här gången dolde det - och det var en lättnad då den andra bara skakade bort det.

Virel suckade, han ville vara tik, det kändes konstigt att inte vara det... han skulle väl fortfarande kunna vara tik? Han såg på Midnight och insåg att ifall Midnight hade dumpat massa frågor på honom, skulle han bli irriterad, så han försökte göra ett solskydd istället genom att lyfta upp lite san sen blåsa eld på det yttersta lagret, som sedan blev till glas, och höll upp sanden, han lyfte upp lite sand nära Midnight och fortsatte med detta i hopp att midnight skulle fatta vinken.

Elden träffade sanden som blev till glas, och nu var det hans tur att titta storögt på Virel. Varför hade han inte sett det där tidigare? Varför hade han inte tänkt på det där tidigare? Tålamodet kom tillbaka, och han uppskattade sin kamrats idé.
Med ett lätt poff stod han själv i lågor, och han backade bakåt ifall någon av dem skulle få för sig att attackera Virel. Hans eldkontroll var verkligen sämst, krafterna kom och gick som dem ville - jämfört med skuggan som med nöje hjälpte honom då han bad om det.
"Om det inte förstör ditt arbete kan jag hjälpa till med eld." Inte för att han kunde styra den, men hettan kanske var användbar. Sedan så var det ju trots allt han som behövde detta skydd - om det var ett skydd hans vän hade tänkt på.

Virels ansikte lös upp, delvis av lågorna som sköt fram på Midnight och delvis av en idé, och snart började sanden virvla och resa sig och lyfets uppåt, han gillade att kontrollera sanden, det var som en förlängning av hans sinne, sanden lydde honom, ville lyda honom, den var mer kärleksfull än någon varg han träffat någonsin.
Strax var det en enorm hög av sand med en ingång framtill "Jag vill att du litar på mig och går in där" Sade han med ett leende och en nickning mot hålet "Allt du behöver göra är att fortsätta brinna" Han fnissade och höll sanden stilla där den var

"Varför skulle jag inte lita på dig?" Han log igen. Utan tvekan gjorde han som Virel sa, och genast därinne försvann solens strålar. Det kändes svalt. Mest för att han var oberoende av den vanliga värmen och det var solen som fick det att brännas. Denna känsla varade dock bara för någon sekund, då lågorna slickade sanden och värmen på dem ökade. Det var svårt att få dem tillräckligt varma för att omvandla hela skyddet samtidigt, men det gick snabbt.
Frågan var bara hur han skulle få stopp på sin kraft. Den drog mer på hans energi än vad ljuset gjorde. Vid tillfällen som det här önskar jag att jag hade övat mer på detta. Eller att vatten fanns i närheten.. Han satte sig ner med en suck.

Virel väntade en stund innan han började blåsa eld på utsidan av sanden, det blev snart glas , han backade bakåt och kollade på sitt ver och log"Hej Midnight, du kan komma ut nu" Han satte sig i sanden och väntade på att hans vän skulle krypa ut (Kort!)

Han följde återigen vad Virel sa, noga med att inte komma nära den andra då elden inte ville släckas. 
Huvudet lutades lite på sned och han log emot resultatet. Han hoppades bara att ljuset inte skulle nå honom där inne.. 
"Det ser bra ut." Han cirklade runt den, studerande, för att sedan ge Virel en frågande blick. "Får jag pröva?"
Det andra problemet påminde sig dock åter igen då han med ett djupt andetag fick all utmattning över sig, någonting som fick honom att vackla framåt, känna sig knäsvag. Leendet blev bittert.
Han hoppades att lågorna skulle kvävas inne i skyddet. Om inte, att de inte skadade det.

Virel såg att lågorna inte släcktes, men han var inte säker på hur han kunde hjälpa... han kollade sig omkring, inget vatten så långt ögat kunde nå, Bara ett hav av sand... Han ryckte till, där var svaret! Kan hav av vatten släcka eldar varför skulle inte ett hav av sand kunna göra det? "Ta det lugnt, lågorna stryps innan det hinner bli glas" Han lyfte upp en stor massa sand  "Hoppas jag" viskade han och dumpade den på Midnight